Ångestattack…..

headache-1910649_1280

Jag vaknade och kände direkt en olustig känsla som spreds snabbt i hela kroppen. Svår att beskriva men kanske kan man kalla det för skräck. Hjärtat slår helt plötsligt hårt och fort, man kan inte andas normalt och det känns som om man måste fly. Springa, skrika, agera men…….allting låser sig och man blir fast i en väldigt obehaglig bubbla. Jag vet att jag måste andas. Lugnt och stilla, lugnt och stilla……inte ge efter och börja hyperventilera för då vinner ångesten över förståndet.

Då, för över 10 år sedan hände det ganska ofta och var som helst. Jag hade med mycket stor framgång stressat mig bortom alla gränser och var sjuk av kortisol. Kortisol är kroppens stresshormon som ska höjas när vi behöver vara på topp och sänkas när vi ska sova. När man har levt med svår stress väldigt länge så sjunker inte kortisolvärdet utan det ligger kvar på höga värden. Dygnet runt. Det mår man inte bra av utan blir sjuk. Jag blev jättesjuk. Men panikångest? Det får väl bara psykfall? Fruktansvärt obehagligt och första gången trodde jag att livet skulle sluta där på ICA Maxi! Jag stod i kö och var övertygad om att en hjärtattack var nära förestående. Jag överlevde förstås men det skulle hända mig ett otal gånger..

Idag kan jag hantera min stress någorlunda. Jag kan ”mota Olle i grind” innan stressen övermannar mig och får mig att börja igen. Det är precis det den vill. Jag ser den som ett odjur som alltid bor i mig. Matar jag besten tar den över min kropp. När man en gång låtit sig styras av den, så finns den där. Alltid. På något underligt sätt så gillar jag när livet går alldeles för fort. Gillar att pressa mig bortom alla gränser även om jag vet hur dåligt jag kommer att må.

Det går ett tag. Jag var självutnämnd mästare i att hinna med saker på ett dygn som andra inte hann på flera dagar. Det gav en kick på ett sjukt vis. Någon slags självbekräftelse. Jag höll på i nästan 25 år innan min kropp skrek på hjälp. Där brakade allt. Och där kom ångesten. Med den följde depression och en väldigt jobbig tid i livet. En situation där man kanske först behöver hjälp och sedan på egen hand måste ta sig ur den.

Vad är då en ångestattack? Stress förstås! Det är en maximal stressreaktion som gör kroppen inställd på flykt och kamp. Du reagerar lika starkt vid en panikattack som du skulle ha gjort inför ett verkligt hot.

Du får yrsel pga du andas snabbare och djupare för att vävnaderna behöver mer syre – vilket kan leda till att blodtillförseln till huvudet minskar.

Du får hjärtklappning då hjärtat slår hårdare för att öka blodflödet och leveransen av syre till kroppen.

Du kan börja skaka för att musklerna spänns inför den kommande ”kampen/ flykten”!

Du blir blek, kan känna domningar och stickningar pga att blodet dirigeras om från hud, fingrar och tår för att minska risken för allvarliga blödningar. I stället skickas mer blod till stora muskler som i överarmar och lår (så att du ska kunna fly snabbt/slåss effektivt)

Du får en känsla av att inte kunna andas då den ökade andningsfrekvensen paradoxalt nog ger känslan av att inte få luft.

Du svettas eller kallvettas för att huden ska bli halare (mer svårfångad vid flykt) samtidigt som svetten svalkar (så att du inte blir överhettad i en kampsituation).

En panikattack är en stark stressreaktion som inte är farlig och det går att lära sig att hantera den. Den största hjälpen är genom andning. Andas lugnt långt ned i magen. Inse att ångesten har kopplat sitt grepp men att du kan ta dig ur den. Det är inte farligt, du kommer inte att dö, yrseln kommer att försvinna om du bara tillåter dig att andas.

Kanske behövs kognitiv hjälp om det inte går att lösa på egen hand. Det kan vara guld värt att träffa någon som kan förklara vad som händer i kroppen. Bara vetskapen om att det inte är farligt kan hjälpa dig som lider av det här en bit på traven.

Min egen ångestattack som livet bjöd på idag vet jag exakt vad den kommer av. Jag tål stress lika dåligt som en nykter alkoholist kan dricka sprit. Vetskapen gör att jag kan hantera det här ganska bra även om jag av och till trillar i diket. Idag höll jag mig dock kvar på vägen.

Vill du läsa mer om stress och utmattning så finns tidigare inlägg här!  Ibland kan det vara en befrielse att läsa om andra i samma situation. En befrielse av att man inte är ensam när hela världen rämnar.

 

 

 

Varför jobbar du inte? Är du lat eller?

superhero-534120_1280

Gäsp! Klockan 05 är det tydligen bestämt att jag ska upp. Till varje pris. Jag har en hund som slickar mig hejvilt medan den andra hjälper till med attack från sidan med olika tacklingar. Det är inte ens idé att kämpa emot. Jag förlorar alltid.

Kaffekoppen står på bordet och nu minsann duger det att sova. Ihoprullade som ett par små bollar ligger de på varsin sida om mina ben i den gamla kökssoffan. Morgonrutiner! Inrutat och likadant från dag till dag. Undrar hur det känns att vakna 10? Det har jag nog aldrig gjort…

Ny dag, nya möjligheter. Ett oskrivet blad. En dag med fokus på att leva i nuet. Bara det är i sig en utmaning och inte så lätt som det låter. Tankarna vill gärna irra omkring….då och sedan….men inte nu! Konstigt faktum att det är så lätt att vara någon annanstans i tanken fastän kroppen är ute på en vårpromenad. Den om något borde vara värd att dokumentera i sinnet. Lyssna på, känna doften och njuta av varenda sekund. Men, så fungerar vi inte. Vi är alltsom oftast någon annanstans…..! Vi planerar nästa drag, nästa timme, kvällen, dagen därpå eller något som ligger långt borta i tiden. Vi lurar bort oss själva från den tid vi lever i. Mystiskt..

I vissa situationer kan jag själv fokusera på att vara här och nu. Det har varit min räddning genom livet då vissa perioder har kantats av svår stress. När jag hade häst, och kanske framför allt min stora kärlek av alla hästar, så försvann omgivningen. Det var bara jag och Mille. Hans stora, bruna och trofasta ögon, hans mjuka kopparskimrande hårrem, rykt, småpyssel, ridstunden, avskötsel……här och nu! För mig var det nog orsaken att jag sitter här idag. Min räddning från stress och ohälsa. Älskade häst! Jag miste honom förstås. Man gör ju det med allt man älskar förr – eller senare. Det är krasst men sant. Livets baksida!

Efter honom kom flera hästar men ingen kunde fånga mitt inre som just Mille. Vi var ett, han och jag. Eftersom hästar har en förmåga att göra sig illa så gav jag upp den biten. Jag älskade dem för mycket och det gjorde för ont att ideligen ha en skadad häst.  Idag har jag träningen istället. Det är då jag kan fokusera på vad jag gör istället för att älta vad jag har gjort eller ska göra. Träningsprogrammet som jag följer slaviskt, fokus på alla rörelser, öka alla vikter, tömma tankarna….här och nu. Min räddning för att inte hemfalla åt stress. Den ligger kvar som ett ytligt läkt sår och det behövs mycket lite för att sårskorpan ska trilla av och allting börja om.

Man blir aldrig helt frisk efter ett utmattningssyndrom. Retningströskeln är låg och det behövs väldigt lite för att trigga igång det dåliga måendet, kampen, tävlingen mot klockan, den för höga ambitionsnivån, depressionen…..! Det som räddar mig är mina rutiner, min träning, min endorfinpåfyllnad, min envishet och mitt fokus. Ett fokus här och nu i två timmar är en lisa för själen och slår bort alla tankar som kanske annars skulle få fäste och börja gro. Stressen. Den ligger där och lurar som en djävul, redo att sätta tänderna i mig om jag sänker min gard.

Det har gått 11 år sedan nu. 11 år sedan jag gick rakt in i en vägg och upplevde det som så många med mig har gått igenom. De ambitiösas och gränslösas sjukdom. Resultatet av många års vilja att vara sin egen Superhero, att göra för mycket, orka för mycket, åstadkomma för mycket och helt enkelt vara för mycket.  Utmattning. Kroppen som till sist efter många års icke hörsammade protester drar i nödstoppet och tåget som med ett skrik äntligen stannar. Allt blir tyst, allt kommer ifatt, allt stannar och livet blir aldrig mer sig likt.

Det tog många år att bli friskare. Det tog många år att lära mig att sova igen, att blir frisk i magen, att sluta älta, att bli glad och att känna lugn inombords. Men, en stor del av mig blir aldrig sig lik. Den sociala biten är skadad och den jag var kommer aldrig tillbaka.  Det är ett av symptomen innan det brakar. Orkar inte prata, orkar inte bry sig om andra, orkar inte lyfta luren, orkar inte…!

Alla kan inte drabbas av utmattning. Det är endast oss förunnat som är lite ”over the edge” med allt. Vi som inte lyssnar när kroppen gör ont för att vi gör för mycket, vi som inte ser några hinder, vi som är snabba i rörelser och handling, vi som är lite ”för mycket”………det är oss det drabbar. Inte på en gång, inte efter några månader eller några år men efter många år med samma livsstil så orkar inte kroppen ställa upp länge. Det är då den protesterar. Hejvilt. Vi lyssnar inte, känner inte efter och tolererar inte något mes utan kör på. Ända in i kaklet. Det är vi som drabbas.

Jag har skrivit många inlägg om just stress. Kanske pga att jag själv är drabbad men också pga att jag vet hur många andra som gör eller håller på att göra samma resa som jag själv. Du kan läsa ett annat inlägg om vad som händer innan det går fullständigt åt pipsvängen. Känner du igen dig så kanske du kan trampa ned bromsen redan nu! Läs här!

Det är inte som en influensa som går över, eller en bruten arm som läker. Stress eller den här personligheten som leder till att vi blir sjuka av stress, är där den är och hur lätt är det att ändra sin personlighet? Det enda vi kan göra är att lära oss tygla den. Aldrig dra iväg i den där galoppen som vi oftast vill fatta för att hinna, för att det ska gå fort och för att dygnet har för få timmar…..! Aldrig låta adrenalinet börja koka och låta kortisolnivåerna nå höjder vi inte kan stoppa…!

Det är skritt som gäller. Lugn, sansad och vägvinnande. Det är en konst i sig! Både på hästryggen och som metafor i verkliga livet.

Deppig? Ryck upp dig då! Men…..hur lätt är det egentligen?

depression-824998_1280

Depression! Usch, det lät inte kul! Kan man skriva om eländet? Eller ens prata om det? Är det inte bara människor som tycker synd om sig själva och inte har något jävlar anamma i sig?? Tråkmånsar liksom!

Lite fakta!! Alla känner vi oss väl nedstämda någon gång i livet. När den här känslan inte vill försvinna utan fortsätter i många veckor så kan nedstämdheten övergå i en depression. Hur ska man kunna veta skillnaden mellan att bara känna sig låg och verkligen vara i riskzonen för att känslan övergår till något mer allvarligt? Vid en depression så kan man drabbas av ångest, få en känsla av meningslöshet, sorg, bli självkritisk, tappa sitt självförtroende och få energibrist. Saker som tidigare varit roligt och intressant känns meningslöst och det blir svårt att ta beslut och ta tag i vardagliga ting. Självmordstankar och tankar om döden är inte ovanligt.

Ett vanligt symptom är dålig sömn. Både att det är svårt att somna och att man vaknar mitt i nätterna eller mycket tidigt på morgonen. Med dålig sömn följer svårigheten att koncentrera sig och ett dåligt minne. Man kan även få en ändrad aptit och gå upp i vikt eller tappa lusten att äta helt. Depression kan ge värk i kroppen, magtrassel och andra kroppsliga problem.

Depression är en folksjukdom! WHO klassar depression som den fjärde anledningen till allvarlig ohälsa i världen! Och ändå…..så talar vi inte om det! Det är inte en ok sjukdom!! Det är ju enklare att tackla den person som har brutit benet eller har en mer påtaglig sjukdom som vi begriper oss på än att förstå det helvete som någon genomlider i det tysta men som inte syns utanpå.

Idag lever vi med sociala medier som ett stort inslag i livet! Vi blir bombade med klämkäcka bilder på hur underbart alla har det och i många fall kan det nog späda på ett redan nedstämt sinnesläge. Även om man har många vänner, kanske hundratals, på Facebook, Instagram och annat så är det ofta endast ”fiktivt”! Det är inte i verkliga livet! Vi ”talar” via nätet men i verkligheten är situationen en helt annan för väldigt många. Men, det är inget vi pratar om. Törs du tala om hur du mår?? På riktigt?

Jag är en lonewolf! Väldigt mycket ensam. Oftast självvalt men inte alltid. Jag har levt så den största delen av mitt liv och har svårt att ändra på det. Jag är en social person men…….trivs ensam. I och med mitt utmattningstillstånd som drabbade mig för 12 år sedan så blev just den biten, ensamheten, ännu mer påtaglig eftersom det var omöjligt för mig att orka umgås med någon. Det som var onormalt blev normalt och det är på något sätt befäst. Jag kan aldrig bli den jag var och har accepterat den jag är.

Jag har definitivt depressionstendenser som jag jobbar stenhårt på att bekämpa! Mitt största vapen är träning och åter träning! När jag inte kan träna så kommer olusten krypande som ett brev på posten. Att få bli fysiskt ansträngd gör mig lycklig. Får jag inte svettas och ta i så mår jag skit! Jag blir ledsen, elak, sur, gräslig, en bitch och rent ut sagt för jävlig. Med endorfiner i kropp och knopp är situationen en annan. Då lyder hjärnan order och levererar ett gott humör och glädje. Oftast så är jag i balans och mår jättebra men……..av och till så rasar fasaden.

När jag mådde som sämst så såg jag mig själv på botten i en tjärn mitt i skogen. Jag trampade vatten som en idiot för att få ansiktet över vattenytan så att jag inte skulle drunkna och till sist, efter flera år, så kunde jag sakta men säkert kravla mig ur det där mörka vattnet. Jag kommer dock inte så långt ifrån den där mörka pölen utan ramlar tillbaka där med jämna mellanrum. Inte så djupt men väl så att jag får kämpa för att ta mig upp.

Är då alla som lider av depression människor som är arbetslösa, misslyckade och ensamma? Nej! Det kan drabba vem som helst och i många fall kan just den som verkar så otroligt lycklig och glad jämt, lida i tysthet av en ganska allvarlig sinnestämning inombords. Våga tala om det! Det finns vägar att tackla den här sjukdomen! En av de bästa är fysisk rörelse. Det är absolut den bästa drog som finns mot dåligt psykiskt mående. Har du svårt att komma igång så har jag hur mycket råd som helst till dig. Kontakta mig så hjälper jag dig på traven!

Livet går vidare. Jag ska ta mig till en massör idag med min onda ischias som hindrar mig i min framfart och ta en väldigt lång promenad i det fina vädret. Glöm inte att söka upp någon som kan hjälpa dig om du mår skrot! Du är inte ensam. Remember!!!

 

Utbränd! Vad är det för larv?

stress-540820_1280

Efter att ha lärt känna en hel del tjejer som verkligen går in för en förändrad livsstil så är jag djupt imponerad över oss alla. I ensamheten följer vi vårt kostschema, vi kämpar på gymmet och försöker med alla medel nå det vi har föresatt oss – oftast helt på egen hand. När det känns surt, omotiverande och svårt så gör vi ett inlägg i sociala medier och stönar lite. Vi får några hjärtan av omgivningen men vi står där ensamma kvar och utlämnade till vår egen vilja och målmedvetenhet!

Klarar du det? Eller hamnar du i diket ibland och undrar vad fan du håller på med? Vad ska det tjäna till? Jag kan lugnt säga att där hamnar jag lite då och då! Det som gör att jag inte ligger kvar där är ett inre driv som inte tillåter mig att göra det! Det är just den inre kraft man måste ha för att inte ge upp. Det gäller inte bara träning utan livet överlag!

Det här drivet för inte bara gott med sig utan är också orsaken till att många med mig hamnar i en situation där det helt enkelt blir för mycket. Man driver sig till att utföra mer och mer, träna mer och mer, hinna mer och mer…..och till sist så säger kroppen ifrån! På skarpen! Då om inte förr så hamnar man i ett dike som är förbannat svårt att kravla sig ur!

Man kallar det utbrändhet, eller överträning, eller att man går in i väggen….jag säger kalla det vad du vill. Det är kroppens sätt att säga att det är nog! Vad är egentligen tecknen innan det sker! Det vet jag! Jag har tyvärr ett facit över alla skeenden innan det brakar. För det gör det om du driver dig för hårt. Förr eller senare.

Först är det kul! Du uträttar det ena efter det andra och omgivningen står stum av beundran inför dina prestationer. Men hur orkar du och hur hinner du med? Då har man förmodligen redan där lagt in så mycket aktiviteter under en dag att en ”normal” person hade svimmat av vid lunch. Själv så blir du bara mer och mer triggad av att hinna mer och mer. Du orkar, du tar i, du går upp tidigare och går i säng senare. Du visar upp din odödlighet, din ork och din vilja och du mår fantastiskt. Ett tag…

Nu börjar tecknet nummer 1! Du sover inte så bra. Det börjar med att du har svårt att somna och efter en tid fylls det på med att du vaknar alldeles för tidigt. Med din dåliga sömn så börjar utförsbacken. Sömn är nyckeln till välmående och när den viktiga biten fallerar så har du börjat vägen till din krasch! Du är dock så uppe i varv att du skojar om det och kör på som vanligt. Asch, jag får väl sova när jag blir gammal! Det spelar väl ingen roll, jag kan sova en annan dag….osv…osv.

Tecken nr 2! Du är inte så social längre. När helgen kommer så har du inte den minsta lust att träffa någon. Faktum är att det känns jobbigt att t o m tala i telefon så du kanske inte svarar när det ringer. Din tid är upptagen av dig själv och dig själv. Den är planerad i detalj från morgon till kväll, dag efter dag, och tiden för spontana träffar med andra människor finns inte.

Tecken nr 3! Det börjar göra ont! Ont i ryggen, ont i musklerna, ont lite här och där. Ont i magen, ont i huvudet! Varför? Du är i ständig spänning pga den stress och det kortisol som nu börjar nå förfärliga höjder dag som natt. Din kropp vilar inte som den ska! Kortisol, vårt stresshormon, ska vara högt på dagen då vi ska prestera men sjunka på natten då vi ska vara i passivitet. När du börjar nå din limit, och närmar dig din krasch, så ligger detta hormon konstant på en hög nivå. Det mår man riktigt skitdåligt av. Vad som egentligen har hänt här är att du har blivit sjuk av din stress men det fattar du inte riktigt..än!

Tecken nr 4! Depression. Du känner dig inte glad längre. Omgivningen börjar tycka att du ser bra sliten ut. Dina sömnlösa nätter har gjort att du är i så visset skick att hela din kropp är i uppror. Det gör ont, du är ledsen, du är trött, fruktansvärt trött och nu…..går det käpprätt åt skogen!

Krasch! Vad hände? Benen vill inte bära. Det går bara inte att gå ur sängen. Livet känns fullständigt meningslöst och du vill bara inte möta en endaste dag till. Hur ska du ens orka fortsätta leva??

Det – är utbrändhet! Du har blivit sjuk av att vara så förbannat duktig! Duktig i dina ögon men galen i alla andras. Hur lång tid tog det då?  Min stress började redan när jag var i 25 års åldern då jag försökte trycka in flera timmar på dygnet än det fanns. Jag kämpade vidare med det här under många år tills mitt beteende fullkomligt skenade när jag var i 40 års åldern. Där blev livet galet och jag kämpade mot klockan tills den bara stannade en dag när jag var i 45 års åldern. Pang!

Varför är du sjukskriven? Du ser ju frisk ut! Ja, man gör ju det. Utanpå! Men innanför skalet är man riktigt sjuk. En psykolog som jag gick hos när det var som värst ritade upp två batterier på en plansch. Här, sa han. är livets batteri. Det är fullt när vi föds. Normala människor tömmer batteriet några procent och så fyller man på det igen med vila, semester och sömn. Här, sa han och pekade på batteri nummer 2, är ditt batteri. Mitt batteri var tomt sånär som på några ynka procent i botten. Du fyller inte på ditt batteri och då tar det slut. Det är fortfarande liiiiite kvar och det är orsaken till att du fortfarande lever. Det finns dock en del människor som inte har det här lilla i botten kvar och de är inte längre kvar i livet. Man kan alltså stressa sig till döds.

Sedan dess har jag kämpat med att fylla på det här batteriet och idag vill jag påstå att det är rätt ok. Jag mår bra. Jag sover. Jag lider inte av depression längre. Jag har inte ont. Men, det tog mig över 10 år att må bra igen.

Känner du igen dig när du läser mina rader så bromsa takten. Det är inte värt att gasa in i den där väggen. Allt du drömmer om kommer att gå åt skogen och de resultat du vill ha kommer att utebli. Ta det lite lugnt. Lyssna på mig! Jag är självutnämnd expert på stress och på kampen mot tiden. Summa summarum, man vinner den aldrig!!!!

 

Överträning och utmattningssyndrom – ganska lika!


Blir man starkare och bättre av att träna 4 timmar om dagen istället för 1,5? När övergår träning i slitage? Intressanta frågor om man är en träningsgalning och gärna håller på hela dagarna med olika sporter. Kan man bli övertränad?

Oftast är det viljestarka individer som löper risken att träna för mycket, helt enkelt för att de har en vilja som är otroligt stark att bli starkare och bättre. De har svårt att se något som kan stoppa dem och har en tendens att bara köra hårdare och mer. Kanske ett pass tidigt på morgonen, ett mitt på dagen och hela kvällen på gymet!

Träning förbättrar kroppens egenskaper på alla sätt. Men mer träning är inte alltid bättre träning.  En övertränad kropp slits över sin förmåga och muskler bryts ner istället för byggs upp. Resultatet blir det motsatta mot det förväntade och i värsta fall kan det leda till att man tränar ännu hårdare då resultaten tolkas som att man inte är tillräckligt bra.  Många läkare ser överträning som en form av beroende.

Överträning gör att immunförsvaret bryts ned, man kan få sömnsvårigheter, blir trött och minskar i vikt, får ont i muskler och leder. Ungefär samma symptom som man har när man ”går in i väggen”, alltså utmattningssymtom.Ska man se sin träning som ett långsiktigt projekt så måste man inse behovet av återhämtning. För att utvecklas i sin träning krävs näring, sömn och vila! För att stoppa sin framfart innan man går in i väggen, behövs samma sak!

Människor som drabbas av utmattningssyndrom, är ofta väldigt kreativa, ambitiösa och ”duktiga” personer. Människor som känner sig oövervinneliga och inte har någon gräns för hur mycket man kan orka och bara gasar när det tar emot. Jag pratar av egen erfarenhet. Jag vet precis hur man gör för att knäcka sig själv. Man skiter i kroppens signaler och bara kör! Tar det emot så kör man bara på ännu mer! Det SKA gå!

Mitt liv blev en kamp mot klockan. Jag var otroligt nöjd med mig själv när jag gick upp kl 04 för att ta hand om 3 hästar och gå långpromenad med 2 hundar innan jag började mitt heltidsjobb i egen butik kl 10. Dagen avslutades i samma anda. Till stallet och ta hand om 3 hästar för att sedan ta hand om 2 hundar. Spöregn, kolmörker eller snöstorm kunde inte stoppa mig utan det var pannlampa på skallen och ut i skogen som gällde när jag kom hem vi 21 tiden på kvällen. Hästarna skulle till ridhus varje dag och jag körde som en galning med transporten fram och tillbaka för att hinna med. Utöver detta så sprang jag nästan dagligen, åkte till gymet och hann även simma några gånger i veckan. Känslan när jag hann med alla galenskaper var euforisk och jag kände mig som en vinnare i min kamp mot tiden.

Om Facebook hade funnits vid den här tiden hade jag sannolikt visat bilder kl 04 för att visa alla hur otroligt ”duktig” jag var som minsann hann det här innan andra ens var vakna! Kvällarna avslutades sent med flera hundra situps som jag hade som min grej innan jag gick till sängs. Eftersom jag var så uppspeedad så kunde jag inte sova utan somnade ev bortåt småtimmarna för att upprepa proceduren kl 04 nästa dag. Utöver det här rent sjuka själviska livet så skulle jag även leva ett socialt liv vilket helt enkelt inte var möjligt.

Det här går ett tag! Jag slet i 10 år utan semester eller ledighet. Bara gasen i botten. Men, till sist skrek kroppen på hjälp. Magen kraschade, sömnen uteblev, jag orkade inte träffa människor, jag fick ont, blev förbannad, lättirriterad och till sist så gick allt åt pipsvängen. Jag ser tendenser hos flera runt omkring mig. Viljan att göra allting så himla bra, viljan att göra så mycket och viljan att göra FÖR mycket.

Man kan tänka ”att det var väl ändå ett jävla larv med det där utmattningssyndromet”!   Det tänker man inte när det väl händer. Det är inte ett dugg larvigt. Batterierna tar slut och det tar tid att fylla dem igen. Lång tid. Åratal. Och, problemet som gjorde att man hamnade i fällan, det kvarstår.

Lagom är ett bra ord. Jag är inte särskilt lagom över huvudtaget men jag jobbar på det.