Febersänkt…

Men vad gnäller jag över? När man har varit sjuk, på riktigt, så är ju en förkylning blott ingenting! När jag fick en stroke för några år sedan så snurrade tankarna hejvilt. Varför hände det mig? Hur hade jag någonsin kunnat tycka att någon liten sketen krämpa spelade någon roll när jag faktiskt låg där med slangar och dropp i en så livshotande situation? Ambulans med hög hastighet och blåljus till Uppsala, intensivvård, många dagar på sjukhus……..men det händer väl inte MIG?? Faktum är att det kan hända vem som helst…

Jag hade fått en hjärnblödning, en subarachnoidalblödning = farligt!  Hur hade jag kunnat tycka att något över huvudtaget spelade någon roll mer än att jag fick må bra? Allt blev med ens så otroligt oviktigt. Allt som jag hade önskat mig, allt jag strävat efter och tyckt varit betydelsefullt – betydde inte ett skit. Livet, var det enda som räknades.

Jag var förundrad över att livet fortgick utanför sjukhusfönstret. Att björkarna slog ut, att solen sken, att alla människor levde vidare därute fastän jag var så sjuk. Det var en märklig känsla. Jag var som i en bubbla. Inplastad i en underlig form där liksom allting var ställt på paus. Det var så konstigt för jag var aldrig speciellt rädd. På något sätt var det som det var. Där och då!

Vi diskuterade vid min sjukhussäng på intensiven i Uppsala  hur allt skulle tas om hand ifall det tillstötte något så att jag inte överlevde. Jag var som en filbunke och kunde diskutera det som om vi diskuterade ett program på TV eller ett recept på en maträtt. På något sätt så accepterade jag bara situationen och idag känner jag en styrka i att veta det. Man vet inte hur stark man är förrän att vara stark är det enda val man har!

Jag blev frisk. Utan men! Det är jag oerhört tacksam över. Faktum är att jag nog varje dag sänder en tacksam tanke till livet. Att jag får knalla runt här på jorden ett tag till. Det är den känslan som gör att jag i alla lägen satsar på mig själv. Jag är värd det bästa. Fånga dagen, en riktig klyscha men ack så sant. Det kan vara bra att påminna sig om de dagar som allt känns bedrövligt. Vi fick bara ett liv och det går inte i repris.

Så, här ligger jag nu i kökssoffan och har slutat att tycka synd om mig själv, omgärdad av mina lurviga vänner. Bästa Ida kom till undsättning med diverse förkylningspreparat och efter ett par Alvedon, hostmedicin och näsdroppar kan jag andas, har slutat hosta och kan resa mig upp utan att svimma. Det ska nog gå över det här också.

IMG_2219