Varför jobbar du inte? Är du lat eller?

superhero-534120_1280

Gäsp! Klockan 05 är det tydligen bestämt att jag ska upp. Till varje pris. Jag har en hund som slickar mig hejvilt medan den andra hjälper till med attack från sidan med olika tacklingar. Det är inte ens idé att kämpa emot. Jag förlorar alltid.

Kaffekoppen står på bordet och nu minsann duger det att sova. Ihoprullade som ett par små bollar ligger de på varsin sida om mina ben i den gamla kökssoffan. Morgonrutiner! Inrutat och likadant från dag till dag. Undrar hur det känns att vakna 10? Det har jag nog aldrig gjort…

Ny dag, nya möjligheter. Ett oskrivet blad. En dag med fokus på att leva i nuet. Bara det är i sig en utmaning och inte så lätt som det låter. Tankarna vill gärna irra omkring….då och sedan….men inte nu! Konstigt faktum att det är så lätt att vara någon annanstans i tanken fastän kroppen är ute på en vårpromenad. Den om något borde vara värd att dokumentera i sinnet. Lyssna på, känna doften och njuta av varenda sekund. Men, så fungerar vi inte. Vi är alltsom oftast någon annanstans…..! Vi planerar nästa drag, nästa timme, kvällen, dagen därpå eller något som ligger långt borta i tiden. Vi lurar bort oss själva från den tid vi lever i. Mystiskt..

I vissa situationer kan jag själv fokusera på att vara här och nu. Det har varit min räddning genom livet då vissa perioder har kantats av svår stress. När jag hade häst, och kanske framför allt min stora kärlek av alla hästar, så försvann omgivningen. Det var bara jag och Mille. Hans stora, bruna och trofasta ögon, hans mjuka kopparskimrande hårrem, rykt, småpyssel, ridstunden, avskötsel……här och nu! För mig var det nog orsaken att jag sitter här idag. Min räddning från stress och ohälsa. Älskade häst! Jag miste honom förstås. Man gör ju det med allt man älskar förr – eller senare. Det är krasst men sant. Livets baksida!

Efter honom kom flera hästar men ingen kunde fånga mitt inre som just Mille. Vi var ett, han och jag. Eftersom hästar har en förmåga att göra sig illa så gav jag upp den biten. Jag älskade dem för mycket och det gjorde för ont att ideligen ha en skadad häst.  Idag har jag träningen istället. Det är då jag kan fokusera på vad jag gör istället för att älta vad jag har gjort eller ska göra. Träningsprogrammet som jag följer slaviskt, fokus på alla rörelser, öka alla vikter, tömma tankarna….här och nu. Min räddning för att inte hemfalla åt stress. Den ligger kvar som ett ytligt läkt sår och det behövs mycket lite för att sårskorpan ska trilla av och allting börja om.

Man blir aldrig helt frisk efter ett utmattningssyndrom. Retningströskeln är låg och det behövs väldigt lite för att trigga igång det dåliga måendet, kampen, tävlingen mot klockan, den för höga ambitionsnivån, depressionen…..! Det som räddar mig är mina rutiner, min träning, min endorfinpåfyllnad, min envishet och mitt fokus. Ett fokus här och nu i två timmar är en lisa för själen och slår bort alla tankar som kanske annars skulle få fäste och börja gro. Stressen. Den ligger där och lurar som en djävul, redo att sätta tänderna i mig om jag sänker min gard.

Det har gått 11 år sedan nu. 11 år sedan jag gick rakt in i en vägg och upplevde det som så många med mig har gått igenom. De ambitiösas och gränslösas sjukdom. Resultatet av många års vilja att vara sin egen Superhero, att göra för mycket, orka för mycket, åstadkomma för mycket och helt enkelt vara för mycket.  Utmattning. Kroppen som till sist efter många års icke hörsammade protester drar i nödstoppet och tåget som med ett skrik äntligen stannar. Allt blir tyst, allt kommer ifatt, allt stannar och livet blir aldrig mer sig likt.

Det tog många år att bli friskare. Det tog många år att lära mig att sova igen, att blir frisk i magen, att sluta älta, att bli glad och att känna lugn inombords. Men, en stor del av mig blir aldrig sig lik. Den sociala biten är skadad och den jag var kommer aldrig tillbaka.  Det är ett av symptomen innan det brakar. Orkar inte prata, orkar inte bry sig om andra, orkar inte lyfta luren, orkar inte…!

Alla kan inte drabbas av utmattning. Det är endast oss förunnat som är lite ”over the edge” med allt. Vi som inte lyssnar när kroppen gör ont för att vi gör för mycket, vi som inte ser några hinder, vi som är snabba i rörelser och handling, vi som är lite ”för mycket”………det är oss det drabbar. Inte på en gång, inte efter några månader eller några år men efter många år med samma livsstil så orkar inte kroppen ställa upp länge. Det är då den protesterar. Hejvilt. Vi lyssnar inte, känner inte efter och tolererar inte något mes utan kör på. Ända in i kaklet. Det är vi som drabbas.

Jag har skrivit många inlägg om just stress. Kanske pga att jag själv är drabbad men också pga att jag vet hur många andra som gör eller håller på att göra samma resa som jag själv. Du kan läsa ett annat inlägg om vad som händer innan det går fullständigt åt pipsvängen. Känner du igen dig så kanske du kan trampa ned bromsen redan nu! Läs här!

Det är inte som en influensa som går över, eller en bruten arm som läker. Stress eller den här personligheten som leder till att vi blir sjuka av stress, är där den är och hur lätt är det att ändra sin personlighet? Det enda vi kan göra är att lära oss tygla den. Aldrig dra iväg i den där galoppen som vi oftast vill fatta för att hinna, för att det ska gå fort och för att dygnet har för få timmar…..! Aldrig låta adrenalinet börja koka och låta kortisolnivåerna nå höjder vi inte kan stoppa…!

Det är skritt som gäller. Lugn, sansad och vägvinnande. Det är en konst i sig! Både på hästryggen och som metafor i verkliga livet.

Det bästa vapnet mot stress är vår förmåga att välja en tanke framför en annan…

feelings-1943568_1280

…har någon professor sagt. Det är alldeles sant och helt möjligt men inte plättlätt. Hjärnan är lättmanövrerad. Den svarar bums när oron kickar in och vi startar ältandet av något som har hänt, ska hända eller som vi tror ska hända. Eller hur? Hur många gånger har man inte blivit nervös för något och bara inte kan få det ur skallen. Det snurrar, det stöts och blöts, ändrar form, blir stort, blir större …..för att när det väl sker visa sig vara något helt onödigt att lägga ned så mycket energi på.

Jag kan ta mig själv som exempel när jag ska ut och flyga. Jag mår illa redan när jag beställer resan. Ju närmre vi kommer avresedagen, desto sämre mår jag. Jag ligger vaken och ser alla möjliga och omöjliga scenarion framför mig. Störta, ja det är helt möjligt men en kapning vore ju ännu värre. Tänk att bli sittande på en flygplansplatta kanske i flera dagar utan att få resa mig!!! Jag, som får ont av att sitta i 2 timmar. Där är hysterin igång och jag kan riktigt pina mig med alla hemska detaljer vid en kapning. Luftgroparna kan jag älta, start och landning kan jag älta, självmordsbombare kan jag älta…..och så slutar det med att flygresan går lugnt och fint. All den där energin som jag gjorde av med på bara en massa tankar har jag kunnat gjort något bra av.

Sedan har vi sjukdomar. Där är jag helt befriad från oro men jag har flera fullkomliga hypokondriker i min bekantskapskrets. Där blir en liten löjlig snuva genast en infektion där man måste odla bakterier, lite värk i en axel är troligtvis någon namngiven svår muskelåkomma, ont i magen – cancer! Osv i all oändlighet. Jag resonerar som så att jag är frisk! Tills jag är överbevisat sjuk! Sjuka blir vi alla förr eller senare och jag föredrar att tackla det då.

Somliga letar sjukdomar på sina djur istället. Samma person tenderar att leta sjukdomar även på nästa djur de skaffar. Märkligt! Där har man kanaliserat sin oro på en annan individ än sig själv

Hur ska man egentligen tackla oro och slippa den här tärande, ihärdigt snurrande spiralen av energikrävande tankar? Skriv ned!! Det låter simpelt men hjärnan är egentligen inte så smart och du kommer att bli förvånad hur lätt du kan släppa taget om det som kanske verkar fullkomligt omöjligt att sluta tänka på.

Jag gick en gång i KBT terapi. Vad är nu det för skit kanske du undrar!? Jag led av otroliga sömnproblem under mycket lång tid och hade nästan helt slutat att sova. Jag höll på att bli tokig! Varför låg jag vaken? Jag ältade! Det var som ett evigt kanalbytande med en fjärrkontroll och fanns ingen avstängningsknapp. När jag väl hade ältat något i all evighet så började det bara om. Fullkomligt outhärdligt.

Jag har gått hos någon annan terapeut i ett försök att komma tillrätta med samma sak men det var värdelöst. Man måste hitta rätt person som kan hjälpa en på ett sätt som passar. Den här killen gav mig nyckeln och den har jag fortfarande osynlig runt halsen. Det var så enkelt, så simpelt och så effektivt. Han frågade mig ” Vad är det du tänker allra mest på, din största oro?”  Jag svarade, minns ej vad det var, och han skrev det överst på en stor tavla. ”Vad kommer härnäst?” Osv, osv tills tavlan var full med mina orostankar.

För det första såg det löjligt ut när jag såg allt i skrift som jag legat vaken för. Det var min häst, kanske ekonomi, hur jag skulle hinna, hur vädret skulle bli, någon jag irriterade mig på…..ingenting allvarligare än så. Då kom nästa del i det här! Vi gick igenom punkt för punkt på tavlan med åtgärder för allt det här jag oroade mig för. Min häst, varför var jag orolig för den? Vad kunde jag göra för att bli mindre orolig? Min ekonomi, vad saknade jag? Fanns det något jag kunde göra för att rätta till den? Hur kunde jag planera min tid bättre och allvarligt! Vädret! Varför ens fundera på det? Vad ska jag göra åt det? Trots allt upptog det mina tankar.

Där blev ju allt om möjligt ännu fånigare. Hans sista fråga varje gång var, ”Vad är det allra värsta som kan hända om du gör si eller så?” Det var förstås inget världskrig som skulle inträffa utan just inget märkvärdigt alls. Med den vetskapen blir livet lättare att leva. Mina vaknätter under alla år skulle snart bli ett minne blott men det var förstås inte gjort över en dag.

Idag ställer jag de här frågorna till mig själv när oron sätter igång hjärnan och drar igång stressen.  Jag tänker mer logiskt och funderar ut en lösning istället för att haka på och börja med den där fjärrkontrollen igen. Vad är det jag oroar mig för? Vad kan jag göra för att ändra på det jag är orolig för?  Det lyckas inte alltid men nästan. Jag sover bra idag. 6-7 timmar per natt är helt fantastiskt när det tidigare var lycka att somna en timme eller två.

Oro föder stress men det går att rå på sin oro och det går att hoppa av stresståget! Klä dina tankar i ord, sätt dem på pränt och du är halvvägs!

Drömmen om den perfekta sommaren!


 Du vet när man sitter på en brygga och har fötterna i det soluppvärmda sjövattnet, kvällsolen lyser på det solblekta håret,  man sippar på ett glas iskallt rosevin och ser solen gå ned. Luften är ljummen och vindarna svaga….! Nätterna är långa och ljusa, dagarna vid stranden underbara…….!? Eller är det endast i drömmen det är så in i helsicke underbart? 

Nu börjar snart sommarstressen. Ett par ynka månader då allt ska hända och allt ska vara fullständigt fantastiskt! Hela familjen ska verkligen få rå om varandra och på husvagnssemestern ska vi ta tag i det slocknade sexlivet! Grillen är packad för under sommaren kan inte svensken äta inomhus. Allt ska dukas upp ute oavsett om det blåser iskallt, är getinginvasion eller mygg så in i bängen. Det är verkligen helt underbart att äta ute!

När solen skiner ska vi sitta i solen och bli solbrända. Får du soleksem? Kanske blir du inte brun? Too bad! Man vill ju visa hur mycket man har tagit vara på sommaren. Hur mycket man har njutit!! ”Men vad blek du är, har du varit sjuk?” , vill man ju inte höra! Även om vi allihopa tycker att det är skönast i skuggan så ”måste man ju få lite färg”!! Svetten rinner, det svider i skinnet men det är ju sommar! Det hör till med lite solsveda! Det är underbart med sol!

Midsommaren är snart här! Njutningens höjdpunkt! Blomkrans i håret, inköp av en fin sommarklänning, festmaten planeras och allting är fullständigt underbart……eller nä! Hur blev det egentligen? Jo, kallt! Klänningen fick lämna plats för dunjacka och jeans, blomkransen hängde som en trasa i den raserade frisyren, varför blev alla så fulla och smakade egentligen maten särskilt gott? Njöt  vi verkligen tillräckligt? Jag menar om vi verkligen tog i och ilsknjöt? Midsommar är ju en sådan underbar tid!

Månaderna går och semestern stundar! Du har väl en plan? Semester som är så underbart! Eller hur underbart blev det? Regn i två veckor då vi hyrde den svindyra stugan eller bodde i husvagnen. På semesterorten fanns en kiosk, en affär, en minigolfbana och en pizzeria. Hur kul blev det efter ett tag i regnet? Och hur gick det med sexlivet, blev det helt underbart? 

När vi landat från semestern ska allt göras på huset, tomten ska ansas, staket målas, altanen oljas, olika andra projekt som vi sparat till sommaren måste göras och dagarna går. Nämen vi ska bara, när vi har målat,  det är bara garaget kvar att bygga, nu är det endast ett staket kvar att måla……! Du stressar väl inte?

Augusti! Dags att ta reda på de sista dagarna och de sista kvällarna innan mörkret kommer tillbaka. Usch, nu känns det bara klibbigt i solen och satan vad mygg….men man vill ju visa att man har njutit ordentligt! Jo, vi tog vara på varje dag! Underbara dagar! 

Skämt åsido! 😉 Jag älskar sommaren! Men, glöm inte bort att glömma bort lite måsten! Ha inte för stora förväntningar, planera inte ihjäl din lediga tid och du, det är ok med lite maskrosor och ogräs i rabatten! Jag tänker ha en skön sommar! I sol eller regn! Här hemma! Jag tänker inte åka någonstans alls.Det kommer att bli alldeles underbart! 😊