Utbränd! Vad är det för larv?

stress-540820_1280

Efter att ha lärt känna en hel del tjejer som verkligen går in för en förändrad livsstil så är jag djupt imponerad över oss alla. I ensamheten följer vi vårt kostschema, vi kämpar på gymmet och försöker med alla medel nå det vi har föresatt oss – oftast helt på egen hand. När det känns surt, omotiverande och svårt så gör vi ett inlägg i sociala medier och stönar lite. Vi får några hjärtan av omgivningen men vi står där ensamma kvar och utlämnade till vår egen vilja och målmedvetenhet!

Klarar du det? Eller hamnar du i diket ibland och undrar vad fan du håller på med? Vad ska det tjäna till? Jag kan lugnt säga att där hamnar jag lite då och då! Det som gör att jag inte ligger kvar där är ett inre driv som inte tillåter mig att göra det! Det är just den inre kraft man måste ha för att inte ge upp. Det gäller inte bara träning utan livet överlag!

Det här drivet för inte bara gott med sig utan är också orsaken till att många med mig hamnar i en situation där det helt enkelt blir för mycket. Man driver sig till att utföra mer och mer, träna mer och mer, hinna mer och mer…..och till sist så säger kroppen ifrån! På skarpen! Då om inte förr så hamnar man i ett dike som är förbannat svårt att kravla sig ur!

Man kallar det utbrändhet, eller överträning, eller att man går in i väggen….jag säger kalla det vad du vill. Det är kroppens sätt att säga att det är nog! Vad är egentligen tecknen innan det sker! Det vet jag! Jag har tyvärr ett facit över alla skeenden innan det brakar. För det gör det om du driver dig för hårt. Förr eller senare.

Först är det kul! Du uträttar det ena efter det andra och omgivningen står stum av beundran inför dina prestationer. Men hur orkar du och hur hinner du med? Då har man förmodligen redan där lagt in så mycket aktiviteter under en dag att en ”normal” person hade svimmat av vid lunch. Själv så blir du bara mer och mer triggad av att hinna mer och mer. Du orkar, du tar i, du går upp tidigare och går i säng senare. Du visar upp din odödlighet, din ork och din vilja och du mår fantastiskt. Ett tag…

Nu börjar tecknet nummer 1! Du sover inte så bra. Det börjar med att du har svårt att somna och efter en tid fylls det på med att du vaknar alldeles för tidigt. Med din dåliga sömn så börjar utförsbacken. Sömn är nyckeln till välmående och när den viktiga biten fallerar så har du börjat vägen till din krasch! Du är dock så uppe i varv att du skojar om det och kör på som vanligt. Asch, jag får väl sova när jag blir gammal! Det spelar väl ingen roll, jag kan sova en annan dag….osv…osv.

Tecken nr 2! Du är inte så social längre. När helgen kommer så har du inte den minsta lust att träffa någon. Faktum är att det känns jobbigt att t o m tala i telefon så du kanske inte svarar när det ringer. Din tid är upptagen av dig själv och dig själv. Den är planerad i detalj från morgon till kväll, dag efter dag, och tiden för spontana träffar med andra människor finns inte.

Tecken nr 3! Det börjar göra ont! Ont i ryggen, ont i musklerna, ont lite här och där. Ont i magen, ont i huvudet! Varför? Du är i ständig spänning pga den stress och det kortisol som nu börjar nå förfärliga höjder dag som natt. Din kropp vilar inte som den ska! Kortisol, vårt stresshormon, ska vara högt på dagen då vi ska prestera men sjunka på natten då vi ska vara i passivitet. När du börjar nå din limit, och närmar dig din krasch, så ligger detta hormon konstant på en hög nivå. Det mår man riktigt skitdåligt av. Vad som egentligen har hänt här är att du har blivit sjuk av din stress men det fattar du inte riktigt..än!

Tecken nr 4! Depression. Du känner dig inte glad längre. Omgivningen börjar tycka att du ser bra sliten ut. Dina sömnlösa nätter har gjort att du är i så visset skick att hela din kropp är i uppror. Det gör ont, du är ledsen, du är trött, fruktansvärt trött och nu…..går det käpprätt åt skogen!

Krasch! Vad hände? Benen vill inte bära. Det går bara inte att gå ur sängen. Livet känns fullständigt meningslöst och du vill bara inte möta en endaste dag till. Hur ska du ens orka fortsätta leva??

Det – är utbrändhet! Du har blivit sjuk av att vara så förbannat duktig! Duktig i dina ögon men galen i alla andras. Hur lång tid tog det då?  Min stress började redan när jag var i 25 års åldern då jag försökte trycka in flera timmar på dygnet än det fanns. Jag kämpade vidare med det här under många år tills mitt beteende fullkomligt skenade när jag var i 40 års åldern. Där blev livet galet och jag kämpade mot klockan tills den bara stannade en dag när jag var i 45 års åldern. Pang!

Varför är du sjukskriven? Du ser ju frisk ut! Ja, man gör ju det. Utanpå! Men innanför skalet är man riktigt sjuk. En psykolog som jag gick hos när det var som värst ritade upp två batterier på en plansch. Här, sa han. är livets batteri. Det är fullt när vi föds. Normala människor tömmer batteriet några procent och så fyller man på det igen med vila, semester och sömn. Här, sa han och pekade på batteri nummer 2, är ditt batteri. Mitt batteri var tomt sånär som på några ynka procent i botten. Du fyller inte på ditt batteri och då tar det slut. Det är fortfarande liiiiite kvar och det är orsaken till att du fortfarande lever. Det finns dock en del människor som inte har det här lilla i botten kvar och de är inte längre kvar i livet. Man kan alltså stressa sig till döds.

Sedan dess har jag kämpat med att fylla på det här batteriet och idag vill jag påstå att det är rätt ok. Jag mår bra. Jag sover. Jag lider inte av depression längre. Jag har inte ont. Men, det tog mig över 10 år att må bra igen.

Känner du igen dig när du läser mina rader så bromsa takten. Det är inte värt att gasa in i den där väggen. Allt du drömmer om kommer att gå åt skogen och de resultat du vill ha kommer att utebli. Ta det lite lugnt. Lyssna på mig! Jag är självutnämnd expert på stress och på kampen mot tiden. Summa summarum, man vinner den aldrig!!!!

 

Överträning och utmattningssyndrom – ganska lika!


Blir man starkare och bättre av att träna 4 timmar om dagen istället för 1,5? När övergår träning i slitage? Intressanta frågor om man är en träningsgalning och gärna håller på hela dagarna med olika sporter. Kan man bli övertränad?

Oftast är det viljestarka individer som löper risken att träna för mycket, helt enkelt för att de har en vilja som är otroligt stark att bli starkare och bättre. De har svårt att se något som kan stoppa dem och har en tendens att bara köra hårdare och mer. Kanske ett pass tidigt på morgonen, ett mitt på dagen och hela kvällen på gymet!

Träning förbättrar kroppens egenskaper på alla sätt. Men mer träning är inte alltid bättre träning.  En övertränad kropp slits över sin förmåga och muskler bryts ner istället för byggs upp. Resultatet blir det motsatta mot det förväntade och i värsta fall kan det leda till att man tränar ännu hårdare då resultaten tolkas som att man inte är tillräckligt bra.  Många läkare ser överträning som en form av beroende.

Överträning gör att immunförsvaret bryts ned, man kan få sömnsvårigheter, blir trött och minskar i vikt, får ont i muskler och leder. Ungefär samma symptom som man har när man ”går in i väggen”, alltså utmattningssymtom.Ska man se sin träning som ett långsiktigt projekt så måste man inse behovet av återhämtning. För att utvecklas i sin träning krävs näring, sömn och vila! För att stoppa sin framfart innan man går in i väggen, behövs samma sak!

Människor som drabbas av utmattningssyndrom, är ofta väldigt kreativa, ambitiösa och ”duktiga” personer. Människor som känner sig oövervinneliga och inte har någon gräns för hur mycket man kan orka och bara gasar när det tar emot. Jag pratar av egen erfarenhet. Jag vet precis hur man gör för att knäcka sig själv. Man skiter i kroppens signaler och bara kör! Tar det emot så kör man bara på ännu mer! Det SKA gå!

Mitt liv blev en kamp mot klockan. Jag var otroligt nöjd med mig själv när jag gick upp kl 04 för att ta hand om 3 hästar och gå långpromenad med 2 hundar innan jag började mitt heltidsjobb i egen butik kl 10. Dagen avslutades i samma anda. Till stallet och ta hand om 3 hästar för att sedan ta hand om 2 hundar. Spöregn, kolmörker eller snöstorm kunde inte stoppa mig utan det var pannlampa på skallen och ut i skogen som gällde när jag kom hem vi 21 tiden på kvällen. Hästarna skulle till ridhus varje dag och jag körde som en galning med transporten fram och tillbaka för att hinna med. Utöver detta så sprang jag nästan dagligen, åkte till gymet och hann även simma några gånger i veckan. Känslan när jag hann med alla galenskaper var euforisk och jag kände mig som en vinnare i min kamp mot tiden.

Om Facebook hade funnits vid den här tiden hade jag sannolikt visat bilder kl 04 för att visa alla hur otroligt ”duktig” jag var som minsann hann det här innan andra ens var vakna! Kvällarna avslutades sent med flera hundra situps som jag hade som min grej innan jag gick till sängs. Eftersom jag var så uppspeedad så kunde jag inte sova utan somnade ev bortåt småtimmarna för att upprepa proceduren kl 04 nästa dag. Utöver det här rent sjuka själviska livet så skulle jag även leva ett socialt liv vilket helt enkelt inte var möjligt.

Det här går ett tag! Jag slet i 10 år utan semester eller ledighet. Bara gasen i botten. Men, till sist skrek kroppen på hjälp. Magen kraschade, sömnen uteblev, jag orkade inte träffa människor, jag fick ont, blev förbannad, lättirriterad och till sist så gick allt åt pipsvängen. Jag ser tendenser hos flera runt omkring mig. Viljan att göra allting så himla bra, viljan att göra så mycket och viljan att göra FÖR mycket.

Man kan tänka ”att det var väl ändå ett jävla larv med det där utmattningssyndromet”!   Det tänker man inte när det väl händer. Det är inte ett dugg larvigt. Batterierna tar slut och det tar tid att fylla dem igen. Lång tid. Åratal. Och, problemet som gjorde att man hamnade i fällan, det kvarstår.

Lagom är ett bra ord. Jag är inte särskilt lagom över huvudtaget men jag jobbar på det.