Om jag ändå kunde ringa mamma….

IMG_20180324_0001

Bara slå hennes nummer och få höra den där vänliga stämman…Hej, min lilla flicka, hur mår du? För en mamma är man en ”liten flicka” även om den tiden är passerad för flera decennium sedan.. Jag påpekade ständigt att jag faktiskt börjar bli en gammal kärring men hon försäkrade mig att i hennes ögon var  jag bara hennes lilla tös.

Jag kan inte ringa mamma. Hon är borta. För alltid. Det är nu 8 månader sedan våra vägar skildes åt. Hon slöt sina ögon för sista gången och lämnade mig kvar. Det är oerhört svårt att ta in. Ibland går det flera dagar utan att jag direkt tänker på henne men så kommer de där stunderna då det knyter sig i själen, bröstet och hjärtat och jag saknar henne så vansinnigt.

Jag saknar min livslånga vän. Min allra bästa vän. Den som älskade mig villkorslöst i alla lägen och som alltid fanns där i sorg och glädje. Min själsfrände som jag kunde tala om precis allt och inget med. Hon var intresserad av allt jag gjorde även om det inte var något speciellt. Vi pratade om vardagliga ting som ju ingen annan levande varelse vore intresserad av utom en mamma.

Älskade lilla tant. Om du bara visste hur jag önskar att du kunde sitta här vid mitt köksbord och dricka kaffe ur mina blommiga koppar. Vi skulle ha färska frallor med Bregott och Herrgårdsost. Det var din favorit. Jag skulle visa dig min senaste hobby och du skulle säga att allt var jättefint fastän jag vet att du avskydde lullull och krusiduller.

Vi skulle gå in i vardagsrummet och titta på din orkidé som du fick av mig och min dåvarande sambo för 35 år sedan. Den blommar! Trots att den numera bor hos mig. Jag är inget bra på orkidéer. Förstår mig inte på de där stela konstiga blommorna. Ska de ha vatten eller inte?

Du skulle få det finaste armband jag någonsin gjort. Ett blått. Du älskade blått. Jag älskade dig! Min fina, snälla och helt fantastiska mamma. Idag saknar jag dig så att det gör ont. Din aska finns i minneslunden men…..du finns inom mig. Alltid.

29137020_1996955270567096_5175761064301690880_n

Att mista en anhörig..

IMG_5353.JPG

Kan man ens föreställa sig i fantasin hur det ska bli? Även om den anhörige varit svårt sjuk så har denne funnits där. Man har kunnat kommunicera, ta på personen, delge vad som har hänt och vad som ska hända. Så är det bara över. Andningen stannar. Livet stannar. Tiden stannar.

Min älskade mamma lämnade oss igår. Det jag har vetat så länge och väntat på så länge har hänt. Ändå är jag i ett slags chocktillstånd och har svårt att begripa att vi aldrig mer ska ses. Hon var så sjuk. Så obeskrivligt sjuk. Jag har önskat så många gånger att hon bara skulle få somna ifrån sitt lidande men hon har kämpat. Vi har sett på och kämpat med henne. Älskade lilla tant.

Idag är första dagen i mitt liv då jag är utan mamma och det ska förbli så resten av  livet. Det känns oerhört märkligt. Surrealistiskt. Ska jag verkligen aldrig mer höra hennes röst? Mamma som jag har delat mitt liv, mina dagar och år med finns inte mer.

Vi hade några svåra dygn, min bror, hans familj och jag. Vi vakade och satt vid mammas säng dag som natt. Ville så gärna ge henne tryggheten. Vet du vad som händer när en människa är döende? ..Döden, det här vi inte talar om men som kommer att drabba oss alla förr eller senare. Det här kan vara väldigt bra att veta den dagen som DU sitter vid en anhörigs dödsbädd. Om livets slut..  

Jag satt en lång stund vid min mammas säng när hon lämnat oss. Då brast alla fördämningar och all den gråt som jag omöjligt kunnat få fram formligen vällde ut. Jag grät och grät och grät. Trodde aldrig att det skulle gå att sluta. Hon såg så fridfull ut. Jag strök henne över kinden som fortfarande var varm. Äntligen fri från all smärta. Den underbara personalen hade gjort henne så fin och tänt ett ljus. Älskade, älskade lilla mamma.

Jag är trött denna dag. Trots att jag till sist kunde sova efter många timmars vaken tid. Trött och alldeles tom. De senaste dagarnas storm har bedarrat. Allt är lugnt och stilla. Ett nytt kapitel i livet tar sin början. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att ta form.

Utanför mitt fönster är det ljust. Fåglarna har börjat kvittra. Snön har smält till ett istäcke och det ser ut att bli en fin dag.

”En ängel har tagit din hand
och fört dig till ett annat land
Sov gott min älskade mamma”

En gammal älskad mamma…

1507040_1483544298574865_2732627525560824352_n-2

90 år! En spillra av den som en gång var. Kroppen har gett upp och numera är den gamla damen för trött att sitta i rullstolen. Hon ligger i sängen. Tittar i taket och blicken är inte sig lik. Den är tom, trött och genomskinlig. De blå ögonen har blivit bleka och vattniga. Kniper med munnen och vill inte äta. Vill inte prata. Sörjer att hon inte kan gå upp. Sörjer att livet snart är slut. Älskade mamma.

I 60 år har vi levt mer eller mindre tillsammans. Vi har grälat, skrattat, pratat, sörjt, diskuterat, upplevt och åldrats. Framför allt har vi skrattat mycket. Mamma skrattar inte mer. Hon ler i någon slags grimas men det ser bara konstigt ut. Hon är rätt för att dö. Hon är rädd för att det är svart och ensamt. Kallt. Hon är ledsen.

Det är en underlig resa. Den här sista färden man gör med en förälder som betyder så mycket i ens liv. Sittandes vid en säng med en människa som sakta, sakta försvinner till en annan plats. Mamma. Min mamma. Hur ska livet bli utan henne?

Hon vill inte äta. Trots att hon fortfarande är klar i huvudet kan hon inte förmå sig att äta. Allt smakar apa. Hon önskar sig än det ena och än det andra och – vi handlar. Inget duger. Köket på boendet vänder ut och in på sig för att skapa rätter som är lätta att svälja och som smakar bra. Äckligt! Allt är äckligt. Jag får behärska mig för att inte skrika högt. På något hysteriskt vis skulle jag vilja skaka henne. Ät!!! Man kan inte leva om man inte äter. Man dör! Men….det gör jag förstås inte. Jag brukar skrika när jag sätter mig i bilen. Och gråta en skvätt. Av maktlöshet. Jag kan inget göra. Absolut ingenting.

Kanske är det kroppens sätt att säga, det är nog nu. Jag orkar inte mer. Systemet stängs ned, organ för organ. Det har hållit på länge nu. Veckor har blivit till månader, sjukhusvistelser med konstgjord andning i form av näringsdropp men nu är vi här. Ingenting finns att göra mer. Det är livets gång. Det är så det ska vara. Ändå är det så svårt att acceptera.

När man är ung så verkar det så avlägset. Alla släktingar är fortfarande unga. Mormor och morfar finns, farmor och farfar, mostrar, fastrar, mamma och pappa. Dö? Ja, det ska man väl någon gång. Men inte nu. Sedan. Nu är sedan här. Mina mor och farföräldrar är borta sedan många år, mostrar och fastrar finns inte mer, min pappa är död…bara mamma finns kvar. Ännu!

Döden skrämmer mig inte. Jag har suttit med många sällskapsdjur som somnat in. Jag vakade vid min pappas sida tills han inte andades mer. Jag har själv varit illa ute med en hjärnblödning. Jag är inte rädd för att dö. Det är naturligt. Vi lever och vi kommer att dö. Ingen slipper undan med livet i behåll. Men, vi pratar inte om det. Usch och fy. Vi borde prata om det. Hur vi vill ha det på vår begravning. Vill jag över huvudtaget ha en begravning?

Jag sover inte särskilt bra. Minnen strömmar in i sinnet som en flod av sällan skådat slag.  Minnen från min barndom, från mina tonår, semesterresor, lyckliga minnen, sorgliga minnen. Jag vaknar och är helt slut i huvudet. Hur mycket tankar får det plats? Det är överfullt. Stopp. Inte mer..

Klockan är 7. Jag kan inte ringa än. Jag ringer inte längre direkt till mamma. Hon hör inte om man inte sitter precis framför henne och artikulerar hysteriskt. Jag ringer till personalen. De är fantastiska. De kan. De vet. De har sett det här så många gånger förut. Även fastän man har dragit in på personalstyrkan så gör de allt för att livet ska bli behagligt. Puffar kuddar, vädrar, rättar till lakan och täcke, försöker få henne att dricka och äta, kämpar och kämpar.

Livet är pausat! Jag gör allt jag ska men mina tankar är på annat håll. Käraste lilla mamma, fortfarande kan jag hålla i dina tunna, kalla och skrynkliga små händer. Fortfarande kan jag prata med dig och höra din röst. Hoppet att du ska må bättre och svara med ditt vanliga jag finns kvar. Kanske, kanske har hon ätit idag. Men jag vet att så är det inte. Sakta försvinner du bort. Jag kommer att mista dig.

Och mörkret sänker sig ned…

night-2938792_1280

Morgonens promenad togs i kompakt kolmörker. Ja, fastän med pannlampa förstås. Den är jag lite förbannad på då den har osmaken att ganska snabbt slockna. Den lyser fantastiskt i en kvart och sedan blir ljuset sämre och sämre vilket inte är någon hit när man befinner sig mitt i skogen. Beckmörkt! Inte för att jag är rädd eller tycker att mörkret är obehagligt utan det är rätt och slätt bara besvärligt. På grund av detta välkomnar jag snön. Det behöver inte komma en halvmeter utan räcker med några cm som ligger kvar i några månader. Om  man nu kan få beställa….

Jag älskar inte vintern. Jag skulle ljuga om jag sa det men eftersom det ju är omöjligt att rå på våra årstider så väljer jag att gilla läget så gott det går. Det där blir jag bättre och bättre på för varje år. Att gilla läget. Att inte ideligen längta till någon annan del av året eller del av världen utan att faktiskt bara vara i nuet. En konst. Kanske är jag buddhist fastän jag inte har en aning om det?

Inställningen betyder allt och avgör om det är en uppförsbacke eller nedförsbacke. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Allt sitter mellan öronen och det är endast där vi kan bestämma om livet ska vara skit eller riktigt bra. Ingenting annat har egentligen någon större betydelse. Vi är vad vi väljer att vara.

Självklart har vi alla mungiporna mer eller mindre i en glad vinkel men jag försöker hitta det som är roligt i tillvaron och har helt slutat att jämföra mitt liv med andras. Jag tror att många gör det och på grund av andras ”uppenbara lycka” inte riktigt kan njuta av sin egen. Det som ger glädje till dig kanske inte alls tilltalar mig och tvärtom. Jag kan få rysningar av välbehag när jag går en iskall promenad i en vacker skog. Den där fina skogen med mossa över stenarna och glest mellan stammarna medan en blek vintersol silar in sitt ljus i trädkronorna. Visst är det härligt att strosa utmed en havskant och höra vågorna slå mot stranden men ändå…..så är det inte där som jag hör hemma. På besök en tid, gärna. För evigt, nej!

Jag har varit på shoppingrunda idag. Det händer inte alltför ofta då jag är världens sämsta att ”gå i affärer”! Tyvärr är det ju så med garderober att de behöver förnyas ibland. Som vanligt rantade jag runt på ett stort köpcenter med svetten rinnande i min frustration över att inte ens hitta minsta lilla T-shirt. Jag gör samma tabbe varje gång jag ska handla något. Vad har jag där att göra? Jag hatar köpcenter! Alla köpcenter! Jag hatar att köpa kläder och fullkomligt avskyr att ställa mig i en provhytt. När jag har pinat mig i någon timme eller två brukar jag svärande åka hemåt och susa upp till den lilla hålan som ligger någon mil norrut. Där finns ett par ynka butiker och där! Där hittar jag alltid kläder. Varför åker jag inte dit direkt? Obegripligt!

Klockan har hunnit bli strax efter 20 och utanför mitt fönster är det åter kolsvart. Hundarna har rullat ihop sig som små bollar i kökssoffan och jag lyssnar på en ljudbok. För en gångs skull gör jag inget annat. Det är ovanligt då jag oftast pillar med något. Jag kan inte riktigt komma över att det är slöseri med tid att bara sitta där. Lyssna på en bok kan man ju göra samtidigt som man har något annat för händer. Men inte den här kvällen. Jag sitter alldeles stilla utan minsta lilla pärla eller kristall att limma eller sy fast. Det känns lite märkligt. Jag gillar det inte men idag tänker jag löpa linan fullt ut. Jag ska sätta mig och titta på TV! Det är väl något som alla gör men…..inte jag. Urtrist och totalt bortkastad tid men idag ska det ske. Åtminstone en timme! Kanske…om jag står ut..!

 

Snipp, snapp snut och där…….var nog sommaren slut!

blueberry-2598341_1280

Augustimörkret har rullat in och nedräkningen har börjat av timmarna med dagsljus. Det är inte särskilt varmt i solen längre och vi har endast några dagar kvar tills det är september. Uuh, vad fort det gick. April till nu – swish! Mår du dåligt av det? Att det går mot höst?

Jag gillar hösten. September och oktober kan vara underbara men sedan så skrattar jag inte så värst längre. Då, när dagarna inte hinner bli ljusa förrän det är mörkt, när man inte kan gå ut utan att ha sina dubbade kängor och långkalsonger, när man måste skrapa rutor och skotta snö…….DET, kan jag vara utan. Tyvärr har vi ju inget val utan man får stånga sig igenom den där förhatliga vintern vare sig man vill eller ej. Att flytta någonstans där det är outhärdligt varmt större delen av året lockar inte heller så jag antar att det bara är att gilla läget och göra det bästa av det. Vad ska vi då göra för att må bra? Här kommer min lista som jag följer slaviskt för att inte förlora förståndet under alla mörka månader som komma skall!!

  1. Införskaffa D-vitaminer. Börja boosta nu! Eftersom solen mest lyser med sin frånvaro i vårt avlånga land så lider vi brist på denna lyckovitamin. Börja ät nu!
  2. Rör på dig! Dra igång dina endorfiner och knarka dig hög på dessa så fort du har en chans. Endorfiner är kroppens eget ”morfin” och om du låter detta bubbla runt i ådrorna så blir du glad. Av att vara glad blir man ÄNNU gladare och det är en total win-win situation. En underskattad drog som alla läkare borde pusha varenda levande själ att ta….
  3. Håll koll på temperaturen! Jo, hör här!Amerikanska meterologiska institutet publicerade en studie 2011 och enligt den upptäckte man att temperaturen hade stor påverkan på vårt sinnestillstånd, mycket mer än vind, fukt och andra variabler. Enligt dem så maximerades lyckan vid 13,9 grader. Glöm alltså inte att hålla koll på väderrapporten. Det är bara att ta ledigt och rusa ut om man nu spår att graderna ska hamna ungefär där! 13,9 grader…..hm, tror faktiskt att jag kände mig väldigt lycklig i morse och fasen vet om det inte tangerade just den temperaturen.
  4. Dra på smilbanden. Den som hänger läpp hela dagarna tenderar att bli en riktig surkart medan de som ler mot sin omgivning blir gladare, tänker produktiva tankar och förbättrar sitt humör! Så, flina på!
  5. Ställ in din hjärna på lycka. Ratta fram till rätt kanal och se till att få in den igen om det börjar spraka och knastra. Allt kommer att bli bra och allt annat är inte  möjligt. En bra ledstjärna tycker jag när nu världen är skvatt galen.

Sådär enkelt är det kanske inte men det är väldigt sant att livet blir vad vi gör det till. Ingen annan än du är ansvarig för hur du väljer att leva. Kasta inte bort tid att älta det som inte går att ändra. Kanske har du inte fått en perfekt barndom,  kanske lever du inte i det perfekta förhållandet, kanske gjorde du ett dumt yrkesval, kanske lever du inte i nuet pga att du ideligen önskar dig någon annanstans. Till helgen, till en semester, till kvällen, eller väntar på storvinsten som ska ge dig lycka?

Försök att hitta glädjen i vardagen för egentligen är det precis DET, som är livet. Alla dessa ”vanliga” timmar som vi gör det där vi inte tänker på att vi utför. Det perfekta förhållandet finns bara i böcker, den perfekta barndomen är få förunnat och pengar är inte vägen till lycka. Det blir väldigt uppenbart när stenrika världsartister tar livet av sig på löpande band. Det kanske inte blev så kul när allt som gick att köpa var inhandlat?

Som vanligt är jag klok som en bok. Herregud, vart ska detta sluta? Min dag har börjat med en långpromenad i en fantastisk skog med en god vän och ett gäng hundar. Nu, efter att ha tagit en långfika ska jag sätta mig vid symaskinen. Där väntar ett antal timmar för att sedan fortsätta dagen med att limma flera tusen kristaller på en BH! Ännu en atlet ska få gnistra på scenen i en av mina skapelser. Gymmet fick inget besök idag. En justerad rygg, hand och rumpa behöver en vilodag. Huvudet håller inte med men måste tyvärr backa ett par steg då kroppen har höjt rösten på skarpen. Vila kallas det.

En gång var ättestupa tradition….

Helping hand

eller en legend som säger att åldringar under nordisk forntid har kastat sig, eller blivit kastade, mot sin död utför ett brant stup. Man kallade det ättestupa! Enligt sägner gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården. Var det så dumt? Egentligen?

Det första jag möts av denna dag då jag kliver in på äldreboendet för att besöka min gamla mamma är Anna. Anna är 98 år gammal och har inte riktigt ordning bland sina tankar. Hon är senil och skulle egentligen ha ett annat boende men förmodligen finns det ingen plats eller så är det någon annan anledning till att hon är just här. Anna frågar ideligen om vad klockan är och när tåget ska gå. Häromdagen hade hon packat väskan för att resa hem till sin syster som har varit död i en herrans massa år.  Det kommer inte Anna ihåg. Hon pratar också väldigt mycket om sin mamma men mest intresserad är hon av när det är dags för lunch, middag eller kaffe. Även om hon precis har rest sig från bordet och just ätit klart. Anna är outhärdligt tjatig men mycket snäll. Hon vill inget ont och kan inte hjälpa att det snurrar där uppe. Hon frågar mig varje gång jag kommer dit om mina hundar är hundar eller katter. Jag är där varenda vecka och svarar varje gång men hon kommer förstås aldrig ihåg vad jag svarar…

Mamma sitter på balkongen och sover i sin rullstol. Hon älskar att vara ute och njuter av att få titta ut på gräsplätten nedanför. Det finns en innergård men dit är det ingen som har tid att skjutsa henne. Det är alltid ont om personal. Ibland är det 2 st på 11 handikappade och väldigt gamla människor. Det finns inte tid till annan omsorg än att väldigt snabbt utföra det nödvändigaste. Ofta är det nya ansikten då man av någon anledning tycker att det är bra för personalen att snurra runt på avdelningarna. Att det inte är särskilt bra för de boende tas ingen hänsyn till. När man är nästan 90 år, har mist ett ben och inte ens kan vända sig på egen hand i sin säng så är personalen en viktig ingrediens i livet och tryggheten i att se samma ansikten är ovärderlig. DET – tar inte några politiker hänsyn till.

Ulla sitter i sin rullstol bredvid oss. Hon är svårt handikappad, hör nästan ingenting och är nästan blind.  Jag tycker alltid så synd om henne när hon ska äta och får jaga maten på tallriken för att sedan tappa den tänkta tuggan i sitt knä. Jag förstår inte ens hur hon kan överleva då hon inte får i sig just någon mat. Det verkar inte som om personalen ser det eller har en tanke på att hjälpa henne. Hon är ledsen och gråter ofta. Ulla har inga barn och nästan ingen som hälsar på henne. Hon pratar inte själv om man inte frågar henne något. Jag blir alltid ledsen när jag ser henne och önskar att jag kunde göra något för att hon skulle bli glad. En gång tog jag kontakt med en överordnad och frågade om de inte hade hjälpmedel för att en synskadad ska kunna äta lite lättare? Jo, det fanns det och åkte genast fram på bordet….för att efter ett tag vara borta igen. All personal som cirkulerar är inte informerad och nu sitter hon där och jagar osynlig mat igen…

Efter en stund kommer Anders ut med sin rollator. Han kan inte svälja utan matas med en sond. Han pratar väldigt lite och sitter alltid ensam med sin påse som han kräks i ideligen. Han brukar vara sugen på kaffe ändå. Förmodligen för att han ska få känna smaken men så måste han ju kräkas upp det direkt då han inte får ned det. Han ser ledsen ut. Jag har aldrig sett någon hälsa på honom.

Mamma och jag går en sväng och låter hundarna skutta med runt rullstolen. När vi kommer ut så drar hon in luften och säger att det är härligt att komma ned på marken och inte bara sitta på en balkong. Jag får mig alltid en tankeställare när jag besöker min mamma och förstår att det kommer en dag då det inte längre är självklart att få markkontakt. Jag är bortskämd med min än så länge fungerande kropp och har svårt att sätta mig in i den hjälplösa situation som min mamma befinner sig i. Den verklighet där man är fullständigt utlämnad till andra.

Vi går in efter en stund och det har blivit dags för kaffe. Sara har kommit ut och sitter med sina tidningar och böcker. Hon läser alltid. Hon pratar lite hackigt och brukar berätta samma saker. Om sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Om igen. Och igen. Dock tror jag att hon är ganska redig. Hon har bara fastnat i ett tankemönster. Blicken är tom och hon längtar hem. Hem är det hus hon har bott i hela sitt liv men lämnade för något år sedan. Hon hade stor trädgård och massor av blommor. Nu bor hon i ett rum på 29 kvm….

Den sista som sluter upp är Tora. Hon byter kläder hela dagarna och verkar ha en jättegarderob. Hon har blivit snurrig och frågar konstiga saker. Hon vet inte vad det är för mat hon äter och frågar varje dag om den är lagad av personalen. Idag kommer hon ut iklädd ett par skidglasögon och undrar hon om det är kalas eftersom vi ska dricka kaffe allihop. Hon brukar berätta om att hon har rest mycket och åkte skidor när hon var ung men så försvinner hon till sina röriga tankar igen och vet inte vad falukorv är.

Förra veckan dog en dam på avdelningen. Hon hade bott här i 10 år. Mamma saknar henne då hon var en som fortfarande hade ordning på sina funderingar och var klar i huvudet. Det har redan flyttat in en man efter henne…..

Under sommaren så ligger all form av sysselsättning för de boende nere. De har inget att göra förutom att sitta. Inne eller ute. Vänta. Vänta på frukost, lunch, kaffe och middag. Vänta på ett besök eller på att personalen ska ha tid att säga några ord. Två gånger i veckan har de ”promenad”. I 20 min! Det kommer man inte långt på. Oftast rullar de iväg mamma ut i korridoren mot entrén och tittar på fiskarna i akvariet som står längst bort. Livet som alla håller så kärt är långsamt och tråkigt.

Vi kommer alla att bli gamla – om vi har tur. Eller ska vi säga otur? Våra skattepengar går definitivt inte till att förgylla livet på ålderns höst utan våra politiker har mage att dra in på precis allt som är möjligt inom vården. Maten är av och till bedrövlig men just på detta boende är den inte total katastrof. Det jag saknar är viljan att sätta guldkant på tillvaron för de gamla. Kanske med ett glas vin till maten eller likör till kaffet. Kanske med nybakat bröd till frukost eller en gemensam promenad ut i det vackra vädret med en picnic! Varför lägger vi inte resurser på våra gamla? Tror vi att de är en annan typ av människa….en helt annan ras? Sanningen är att det är du och jag som snart sitter där!! Vi har tillåtit våra politiker att göra tillvaron usel för våra föräldrar. För dina, för mina , för dig och för mig..

Min älskade mamma som jag har skrattat så hysteriskt ihop med, som har älskat mig över allt på jorden, som jag har levt så tätt intill i så många år och har så många minnen ihop med……sitter i sin rullstol på ett äldreboende. Hon längtar efter färskt franskbröd och körsbärstomater, hon längtar efter nykokt färskpotatis och god inlagd sill, hon längtar efter sällskap, efter någon att prata med och önskar sig trygghet i form av personal som inte ideligen byts ut. Älskade lilla tant, så snäll, så klok och så plågsamt klar i huvudet.

1661764_1389069134689049_1908086832_n

Jag lämnade henne där på balkongen med sina medboende. Det gör ont i hjärtat när jag går. Jag vänder mig om i dörren och ser på henne. Min mamma, min långbenta, vackra och kraftfulla mamma, sitter i sin rullstol med benstumpen och den eviga katetern dold under sin långa kjol, hon ler och vinkar. Ännu en dag har gått mot sitt slut. Likadan som igår, förrgår och dagen innan i förrgår. I morgon väntar en ny dag, likadan som den idag. Det kallas ålderdom. Jag kallar det förvaring. Slutförvaring.

(OBS, i inlägget har jag använt fiktiva namn för att inte lämna ut någon!)

Ont! Precis ÖVERALLT!

bygge

Hur ont kan egentligen träningsvärk göra? En total utmaning att kliva ur sängen och att försöka sätta mig i en stol var rena farsen. Det stretar och drar i varenda muskel. En skön värk som säger mig att gårdagen INTE förflöt vid ett bord med snaps och mat.

Jag har agerat ställningsbyggare. Lite löjliga pinnar som ska byggas ihop, 3 våningar högt…..! Undrar vad de där löjliga stålpinnarna vägde, 20-25 kg eller lite till? Vi rev ned från ena sidan och byggde upp ett par våningar till på andra sidan för att komma åt taknocken. Och, det var inte jag som likt en apa tvättade fasaden 7 meter upp i luften utan min man. Jag fattar inte hur en nästan hundrakilos 63 årig man kan vara så satans vig? Hur går det till. Han studsar mellan stolparna, står och balanserar på en liten trall högt däruppe och sätter en tung jäkla stolpe på en annan. Jag är helt fascinerad. Själv hade jag ett elände att ta mig från stegen upp på det första våningsplanet 2 meter upp. Tyckte det var tillräckligt högt.

Vi gillar att jobba och vi gillar att jobba tillsammans för vi är precis lika outtröttliga. Och, vi skrattar ihop. Igår fick jag en så vansinnig skrattattack att jag trodde ett svimningsfall var i antågande. Jag skulle kravla mig upp på en trall ett par meter upp i luften medan min man balanserade en tung jäkla stolpe för att bygga vidare och jag kom inte upp med min eftersläpande rumpa. Jag trodde att jag skulle dö av skratt och ju mer jag skrattade desto värre blev det. Så otroligt synd att jag inte har det på film. Jag tror att samtliga skulle få väldigt svårt att inte skratta med.

Tvätta fasad är tungt! Eftersom vi bor där det är väldigt fuktigt så blir det alger på allt och vi borde tvätta hus och uthus varje år vilket vi inte gör. I år har det i alla fall blivit av och mina armar hänger denna dag ett par dm längre ned än normalt. De har blivit längre, de gör ont och jag får knappt upp kaffekoppen till matluckan däruppe. Jag är inte heller van att klättra och varhelst man nu KAN ha träningsvärk i rygg och axlar så har jag det nu. Jag avslutade midsommaraftonen tillsammans med grästrimmern och körde upp nästan 2 tankar. Blir helt vansinnig när jag får den där på ryggen. Allt som inte ser ut som blommor mejas mordlystet ned, allt ogräs som sticker upp på grusgångar och annat ska helt enkel dö!

Det tuffa pass jag hade framför mig på gymmet idag brinner inne, den saken är klar. Det blir en ”vilodag” eller vad det nu ska kallas. Vilodag har man sällan några när man bor på landet eller har ett gammalt hus. Det är alltid något som måste fixas och väldigt sällan man kan titta på varandra och säga – idag har vi faktiskt inte ett skit att göra! Vill man eliminera alla chanser att kunna ta sig hemifrån utan dåligt mående så ska man nog bo i en lägenhet.

Nu väntar en promenad. Jag bävar inför att röra mig men vet att det är just det som gör susen när kroppen värker. En promenad ackompanjerad av fågelkvitter där jag inte kommer att möta en levandes själ. De flesta som vaknar idag har kanske mer ont i knoppen än kroppen och befinner sig garanterat inte på promenad kl 7 en midsommardag,

Med en fräckare outfit går det bättre att träna! Sant eller falskt?

IMG_9744

Jag vill påstå att det är alldeles sant. Köp ett par nya tights och genast blir det roligare att träna dagen därpå. När jag hade häst red jag definitivt bättre om hästen hade matchande schabrak och lindor eller om jag hade nya ridbyxor. Jag har absolut roligare om jag inte känner mig sunkig. Löjligt? Ja, självklart. Men…det bjuder jag på. Livet är för kort för att man ska vara seriös hela tiden så låt oss vara lite fåfänga. Även på gymmet.

Det här med kläder har med åren blivit ganska ointressant. Från att ha haft mode som mitt största intresse så lever jag numera livet i jeans och tröja. Jag känner mig sjukt obekväm i fina kläder och kan knappt bärga mig innan jag får hoppa i ett par asfula joggingbrallor eller ett par utslitna jeans. Märkligt.

Det skulle dock vara ännu märkligare om jag knatade runt här i busken i klänning och höga klackar. Jag har varit helt fantastisk att gå på de mest skyhöga styltor men det kan jag lova att jag inte lever upp till idag. Det är fasansfullt obekvämt och obegripligt hur jag har kunnat trycka ned mina ganska breda fötter i så smala skor!!! Kan du gå i höga klackar? Ja, om du nu är kvinna förstås. Spänna vader sa min gamla pappa och det ligger något i det för det är där hela grejen sitter. Om man försöker att gå på höga klackar utan att göra precis det så knäar man och ser inte riktigt klok ut!

Nu fick jag lite flashbacks från förr. Det är alltid kul. Jag bjuder på en bild från -75. Jag är 17 år! Kolla benföringen! 🙂 Snyggt!

IMG_9751

Egentligen tror jag att vi svenskar överlag är ett folk som klär oss illa. Jag ryser ibland när jag går in på ett varuhus eller annat och tittar på folk. Joggingbrallor är ok hemma i soffan men på övriga ställen är det big nono! För att inte tala om foppatofflor i knallrosa. Jag spyr. Så otroligt fult. Jeans kan vara hur snyggt som helst om det nu är snygga jeans och inte sitter nedanför bajgången med ett par kalsonger som sticker upp med en ful resår ovanför. Det är nog absolut det fulaste mode som någonsin funnits. Den kille som går runt på det viset förstår inte hur fullkomligt oattraktivt det är. En del har ju dessutom jeansen sitter NEDANFÖR rumpan. Det är om möjligt ännu fulare och vilket elände det måste vara att ha brallorna kvar? Hm…?

Så, jag funderar här om jag ska ta en klänning på hundpromenaden? Bara för att känna hur det känns! Sydde den för 5 år sedan när jag var på ett bröllop och den är inte använd sedan dess. Söt blommig liten sak med ett par lila högklackade skor till. Jag kom inte så långt. Det räckte att föreviga outfiten på bild. Jag är inte ”blommigaklänningstypen”!

IMG_9742

Ne, det får åka på lite mer praktiska saker. Dessutom tror jag att det tyvärr måste på mössa och vantar för det är skitkallt. Snö den 9 maj är inte ok! 😦

Konsten att leva!

meadow-677878_1280-2

Allt rullar på. Dagar och nätter passerar, veckorna blir till månader, årstiderna avlöser varandra och år läggs till år. Hur lätt har det varit under alla år? Är det så att mitt liv har varit enklare eller svårare, sämre eller bättre än någon annans och vem avgör i så fall det? Det kan vara lätt ibland att jämföra sig, eller sättet vi lever på, med andra och kanske tro att ”de här andra” lever ett mycket bättre liv…eller kanske ett sämre! De skrattar ju så på alla bilder och ser så glada ut. Man visar sitt glada och sorglösa liv med en aldrig sinande ström av middagar, resor, husdjur, vänner, barn och barnbarn. Är det där sorglösa och glada sanningen? Troligtvis inte men ändå….så sätter sig bilder fast i vårt medvetande och gör att vi reagerar med en slags känsla. Bra eller dålig! Sociala medier har lyft fram våra liv i ljuset och vi vill förstås inte skylta med det som inte är bra utan visar en fasad. Profilbilden som är helt galet retuscherad så att vi ser välbehållna och rynkfria ut, coverbilden som visar något lyckligt ögonblick osv.

Den där familjen som jag ser visa lyckliga bilder med sina barn i alla möjliga situationer har kanske en mamma som inte alls är lycklig. Hon kanske är arg, skäller på sina barn och är allmänt otrevlig i verkligheten? På bild ser det ut att vara perfekt. Det fina huset kanske är belånat högt över taknocken, resorna som rullar upp i tidsflödet med en perfekt familj i olika situationer har istället orsakat splittring och osämja, middagen som de goda vännerna visade på bild urartade i fylla och bråk. Du kanske tillbringade en lördag hemma i din soffa med en bok och var en smula avundsjuk på allt det där som du trodde var en mycket bättre lördag än din? Vem ska avgöra vad som är rätt? Vem lever bäst? Vem är lyckligast? Och, vad är lycka?

Lycka, vill jag påstå, är att finna ro i sig själv. Att acceptera sig själv, sin personlighet och sitt sätt att vara. Att finna glädje i det sätt man lever och där man lever. Att acceptera sina egenheter och inte sätta en rangskala på om de är dåliga eller bra. Vem ska bestämma det? Om dina egenheter och din personlighet är dålig eller bra?

Hur många gånger har jag inte själv tänkt och hört andra säga att ”om bara DET händer så kommer allt att bli bra…..om jag får det där jobbet blir jag lyckligare….om jag bara kunde röra mig med mer pengar skulle jag vara mycket gladare…..om jag hade haft den hästen hade jag ridit bättre….om jag går ned ett par kg så blir allt bra…..om jag går upp några kg så kommer livet att bli fantastiskt….om….om….om! Jag skulle vilja drista mig till att påstå att ingenting någonsin blir bättre även om ”om” inträffar. Kanske tillfälligt men den stora vägen till att känna lycka, eller känna sig tillfreds med livet, finns inom oss. Det är våra egna tankar och handlande som avgör ifall livet kommer att kännas bra eller inte.

Jag har en gyllene regel som jag lever efter och som hjälper mig att må bra i mitt liv. Jag jämför mig aldrig med andra! Vare sig när det gäller statusprylar, hus, utseende eller vad det nu kan vara som skulle kunna trigga igång dålig självkänsla. Jag har det bra, jag mår bra och har inget som helst behov att att vare sig likna eller leva som någon annan. Jag gillar mig!

Det kanske låter oerhört narcissistiskt men om man ogillar sig själv – hur ska man då någonsin kunna bli lycklig? Hur ska man kunna känna ro inombords om den man ser i spegeln är en person som man ringaktar eller ser ned på? Hur ska man kunna leva ett gott liv med sig själv i huvudrollen om man inte duger i sina egna ögon? Om man är alltför dålig för att ens få sitt eget godkännande?

Orsaken till varför man inte skulle få det är förmodligen vid en jämförelse med andra. Jämfört med den och den är mitt liv inte bra. Tror vi! Om man nu skulle låta bli den här jämförelsen så skulle förmodligen känslan vara en annan…..

Livet är en spännande film med oss själva som regissör och huvudrollsinnehavare. Det är upp till oss om det ska bli en actionrulle, skräckfilm, komedi eller ett drama. Hos oss allra flesta blir det en mix av allt det där och det är väl precis så livet ska vara?! Ups and downs med lyckliga stunder och mindre bra stunder, lugna perioder och tvärtom.  Jag försöker finna ro i det där. Kanske kunde livet vara bättre eller mycket sämre men det är inget jag ältar. Livet är bra….:-)

smile-1391004_1280

 

 

 

En tidig runda och tankar om ett fruset folk!

IMG_5003.JPG

Vi blev lurade på våren! Det är 30 april och jag har fortfarande mössa, vantar och inte helt tunna kläder när jag kliver ut i ottan för att gå en promenad. Är innerligt utled på kyla och väntar på att få några månaders uppehåll från tjocka kläder. Den längsta vintern på mycket länge går mot sitt slut och varje vår tänker jag att den här vintern, det var den sista i detta land.

Den bästa tiden på året är – enligt mig – precis nu! Eller borde vara nu…! Naturen vaknar, fågelkvitter, knoppar slår ut, ljuset har kommit tillbaka och alla vitsippor blommar. Det sorgliga i det hela är bara att det går så förtvivlat fort. Stanna för fasen karusellen så att vi kan hoppa av och njuta en stund innan livet snurrar vidare.

Varför bestämde sig mina anfäder för att Norden var livet på en pinne? Varför bosatte man sig inte där klimatet gör det enklare att leva? Tänkte man att, mmm, vilket härligt land med kolmörker och kyla i 8 månader, här bosätter vi oss. Här kan vi leva som enstöringar hela året för att blomma ut och krypa ur våra skal några månader. Perfekt! Norden it is! Gah!

Det är bara att inse. Det var här de hamnade och här jag lever. Livet pågår dag efter dag i landet lagom. Landet där vi alla ska tycka lika, vara lika, säga lika och inte på något sätt sticka ut. Gör någon det kan vi alltid med alla medel slipa av alla utstickande hörn på den här stökiga personen. Rätta in dig i ledet nu! Tyck som vi, var som vi och gör som vi! Ingen obstinat jäkel här inte utan komsikom, uppför dig som oss andra så kastar vi nu alla rosa bomullstussar på varandra.

Jag älskar människor som har mage att sticka ut. Människor som vågar stå upp för sina åsikter, människor som skiter i vad någon annan tycker om deras livsstil. Att träffa ärliga, raka och positiva personer som inte har stoppat in ansiktet i den där masken som visar att ”jag är alldeles lagom, precis som vi ska vara”! Jag gillar ”olagom”! Lagom är förbannat trist.

Lagom är typiskt svenskt. Man behöver bara åka över gränsen till Danmark så är livet olagom. Människorna är lite yviga, låter och tycker. Lite gladare, lite argare och lite mer väsen. Osvenskt! Olagom! Om inte språket vore så besvärligt kunde Danmark vara ett alternativ.

Men, just nu vaknar dagen till liv utanför mitt fönster och Norden visar sig i sin allra finaste utstyrsel, våren! Den är verkligen något alldeles enastående för denna avkrok i världen. Koltrasten sjunger vackert utanför och solen tittar fram mellan träden. De frusna vitsipporna som står och hänger med nacken kanske får en chans denna dag att slå ut i all sin prakt. Kanske är det idag som värmen kommer och tinar upp vårt frusna folk. Kanske är det idag som mössan kan tryckas ned djupt i en korg tillsammans med vantar och glömmas bort till nästa vinter…..

Klockan är 06 och jag har varit vaken en timme. En lång promenad med mina ostyriga hundar väntar, en rejäl frukost och så äntligen ett par timmar på gymmet efter 2 dagars ofrivillig vila. Det ska bli skönt att få ta i, att få slita lite, få fart på de endorfiner jag så innerligt behöver för min existens. Jag vet, det är ett beroende. Men, inte av det skadliga slaget. 😉