Vad vore livet utan hund?

img_7619

Det har funnits tassar runt mig i hela mitt liv. Tax, schäfer, mellanschnauzer,schäfer, schäfer, schäfer och nu knallkorkar, lhasa apso Små roliga hundar med massor av humor och energi. Mina glädjepiller, mina damtussar, kortbenspatrullen, mina pälsklingar…….kärt barn har många namn. Jag vänjer mig nog aldrig vid spegelbilden när jag passerar ett skyltfönster och ser mig själv med ett par små suddar i kopplen. Det ser konstigt ut och jag kan fortfarande inte riktigt förlika mig med tanken att jag är utan stora hundar vid min sida.

Jag kan sakna tryggheten av schäfern, denna underbara ras. Jag saknar samarbetet och lyhördheten – dock inte allt hår!!!  De här små sakerna är av en helt annan kaliber och bestämmer ganska mycket själva hur lydiga de tänker vara. De kan komma på en inkallning med världens fart men har de inte lust så skiter de fullkomligt i att jag står där och skriker mig hes.  De lockas inte av godis och hör inte mina visslingar. Kanske är det en lukt som omöjligt går att avstå ifrån och inkallningen är ett minne blott. De kommer när de kommer och ska man ha en kortbening av detta slag så är det bara att gilla läget. De lyder på sina villkor!

Det är en fruktansvärd fart i småhundar. Dessvärre får inte alla chansen att springa på sina ben. En del stackare får leva sitt liv i en väska eller på en arm och kånkas omkring som en liten accessoar eller traska bredvid en barnvagn eller rollator i koppel. Det är först när man släpper de här små trollen lösa som man inser vad mycket hund det ryms i dessa 7-8 kg! Och ork! De där små korta benen går som trumpinnar kilometer efter kilometer och när man tror att nu är de väl i allsin dar trötta så tar de en repa och springer som idioter. Vansinnigt roliga faktiskt!

Det är stora hundar i litet format och de har ingen aning om att de är tre pannkakor höga utan det bankar en rottweilers hjärta innanför den där lilla kroppen. Det tänker ingen på när de ser mina hundar. De ser ut som gosedjur men tro mig, det är de inte! Det är en tibetansk ras med stor integritet, de är reserverade mot främlingar och fullkomligt avskyr när någon kastar sig över dem. Just det har människor jag möter överlag väldigt svårt att låta bli när de ser små gulliga hundar. Under alla mina år med schäfrar har jag aldrig upplevt något liknande trots att det i deras fall hade varit möjligt. Schäfern är betydligt mer tillgänglig för främmande människor än de här små sakerna. Men, de har ju ett helt annat utseende som inte inbjuder till att lägga sig på backen och gosa med.

Vi upplever otroligt roliga små hundar i vårt hem men dessvärre kan vi aldrig visa upp det här när någon hälsar på. Det tar tid att bli vän med en lhasa  och du får förtjäna vänskapen. Det är ingen idé att försöka fjäska in dig för de genomskådar dig direkt. De vill att du håller dig på avstånd, ungefär som en japan eller kines. Kramas för farao inte!!! Det är bara att stå ut med deras misstänksamma sätt och kanske, kanske så får du äran att ta i någon av de små inbjudande ”leksakshundarna”, men…..det är inte säkert! 😉

img_7996_fotor

Mitt lyckopiller!

IMG_4429

Knallkorken, kortbeningen, tussen…….den blott tre pannkakor höga hunden har många namn.  Jag har aldrig kunnat se mig själv med en så liten hund och inte heller förstått vitsen med småhundar. Bjäbbiga och opersonliga, små och löjliga………eller?

Alla mina hundar har varit fantastiska. Min första hund var en envis tax som jag tjatade mig till genom total terror. Efter Maxi som han hette så har jag haft ett antal Schäfrar vid min sida. Underbara hundar, underbar ras. När min sista älskade tik försvann till hundhimlen så bestämde jag mig för att nu är det nog med hundar. Här ska levas utan. Trodde jag! Efter 46 år kan jag lova att det är tomt utan ljudet av tassar. Att över huvudtaget gå en promenad utan hund känns urdumt! Att inte ha en viftande svans vid dörren när man kommer hem känns fattigt och tomt. Nej, det gick inte.

Av en händelse så fanns den här lilla sötnöten hos en gammal god vän som är uppfödare, och liksom bara väntade på att få komma till mig! Jag har inte ångrat mig en sekund. Från att ha haft en stadig bit i kopplet så går jag numera ut med något som drar lika mycket som en lovikavante! 🙂   Dock är han mestadels lös och det är just det som är så himla kul.

Man kan ju tro att en liten hund ska bli trött och inte går de väl att ta med på en RIKTIG långrunda. Jo, det gör det. I alla fall denna ras som jag finner outtröttlig. Skapt som en dragster far han fram som ett jehu i skogen. Fullt ös medvetslös från första steget utanför dörren. Så otroligt kul att gå ut med. Är jag tjurig när vi går ut så är det sopiga humöret som bortblåst efter någon km med den här glada och  positiva hunden.

Jag kan längta efter en stor hund. Jag skulle kunna offra en arm för att få tillbaka min sista underbara Schäfer men just nu är det tillräckligt med en liten krabat. Kanske får han en större kompis längre fram…! En stor hund är en trygghet och den känslan kan jag sakna.

Ju mer jag lär känna människan, ju mer älskar jag min hund…..är en sanning i sig! Total ärlighet utan baktankar, villkorslös kärlek och en livslång vänskap.  Var hittar vi det bland oss människor?  Friheten att inte ha djur uppvägs av glädjen att dagligen ha en lurvig vän vid sin sida. Ingen resa i världen till det mest exotiska ställe  kan uppvägas av en tidig morgonpromenad till fågelkvitter en dag som denna. I alla fall inte i min värld!

 

Snön faller…

Collage_Fotor

…och allt blev vitt igen. Vinter kan jag helt vara utan. Jag är fullkomligt säker på att det är meningen att jag ska bo någon annanstans på jorden. Det har bara blivit någon miss. Några förfäder var väl helt lost och tyckte att den här plätten var lämplig att bosätta sig på. Men hur tänkte de? Hallå, varför inte i Florida eller i Kalifornien……ne, iskalla Sverige, där skulle de bo minsann. Varenda år tänker jag att det banne mig får vara sista året som jag fryser. Det får vara sista året som jag skrapar rutor, kämpar runt i djup snö, halkar på isfläckar och svär. Inte ett år till med det förfärliga mörker som vi lever i under ett halvårs tid. Inte ett år till…

Det är då, när det känns allra tyngst som något händer. Den bleka vintersolen blir lite starkare och smälter snön från taken. Det tittar upp små snödroppar och krokus ur rabatterna vid husknuten. De kala grenarna blir fulla med knopp, tussilagon lyser som små solar utmed vägkanterna, björkarna slår ut, vitsipporna täcker marken och så hör jag åter det där underbara lätet igen som nästan får mitt hjärta att brista. Koltrastens sång. Det vackraste jag vet. Det är precis då jag inser att ingenting kommer någonsin att ändra sig. Det kommer att bli ännu en vinter då jag fryser och svär men jag kommer att klara det.

Med den vetskapen tittar jag lugnt ut på snöandet. Jag gillar det inte men jag överlever. En väldigt gammal katt håller mig sällskap i kökssoffan. På golvet ligger 2 utslagna små hundar som har kört ett galet race ute på tomten. Fantastiskt roliga små saker med en fart som kunde ta knäcken på vilken stor hund som helst. Önskar jag hade en promille av den där lusten att springa så att det inte går att springa fortare. Jag hade den som barn. Man sprang, lekte, åkte skridskor, skidor eller vad det nu var tills man tappade andan och inte orkade mer. Kanske var det så att man inte satte några begränsningar? Idag har man liksom redan bestämt sig för att det inte går innan man börjar att springa allt vad man har.

Idag är det torsdag. Jag ger resterna av min influensa med hosta och trötthet 3 dagar att fara åt pipsvängen på. Fr o m måndag är det mina regler som gäller och där finns inte minsta utrymme för någon form av sjukdomskänsla. Så det så!