Pappersrensning och hästminnen!

10307410_1419681034961192_6310885708384716650_n

Jag är inte så väldigt ordningsam med papper. På skrivbordet råder ett totalt kaos men trots detta så har jag ganska bra koll på vad som ligger var. Idag skulle jag ha tag på ett gammalt kvitto. Någon duktigare person än jag skulle förstås ha placerat detta i en pärm i datumordning, men nu är ju inte jag så bra!  Jag hade lagt det i min ”hög”! Högen där allt finns som jag inte riktigt tycker ska bo i en pärm utan som bara ska sparas. Ett tag! Där hittade jag lite fynd.

Jag har ju alltid skrivit olika saker och nu hittade jag något som jag tydligen skrivit till en god vän. Ett litet kåseri från stallet från den tid då jag hade häst. Datumet är 2007 så det är ju några år sedan. Du som har häst känner nog igen dig! 🙂

”Det var kallt! Det blev rökpuffar när jag andades och då är det kallt! Regnet strilade ned och skapade en svintobuske av min frisyr. Tröjan hade blivit våt och jag hade valt fel skor den här morgonen. Jag tittade ned där jag balanserade i den gigantiska gödselstacken, bara för att upptäcka att de tidigare röda och dyra löpardojjorna nu var helt degraderade till stallskor. Stackarna! De som tidigare studsat runt med mig och varit kritvita runt det röda var nu riktigt inkletade med nedregnad gödselstack. Endast en hästmänniska kan förstå hur äckligt det är.

Jag suckade och fortsatte min vanskliga promenad med den, som alltid, överfyllda skottkärran upp mot toppen av stacken. Skit också! Nu välte hela lasset. Jaha, nu var det spån högt och lågt. Både det ena och det andra hade nu fyllt både strumpor och skor. Varför i hela friden måste gödselstacken vara hög som Mount Everest?

Regnet tilltog och jag flydde in i stallet. Brr, den tidigare svettvåta tröjan var nu isande kall och för vilken gång i ordningen hade jag glömt att ta med ett ombyte? Tänk så enkelt det vore. Vips, av med tröjan och på med en ny. Så skönt det hade varit i stället för att huttra vidare med en blöt polotröja smetad runt kroppen. Hm, vart var jag nu? Hö -packa, havre – mäta, olika pulver – skvätta i, betfor – blöta, spån – kånka in och fylla på, grejer – tvätta av och putsa, sopa, kratta…..!

Ute i hagen såg jag att den blankborstade fuxen hade lagt sig ned och vällustigt rullade runt i geggamojjan som hans hage bestod av denna dag. Oh nej! Den dummern tyckte att det var läge att hoppa runt i en yster dans efteråt. Jag stod med andan i halsen och undrade om de fyra benen tänkte vara på plats under honom eller om de händelsevis hade för avsikt att åka åt varsitt håll i smeten. Den här gången gick det bra och fuxen lugnade ned sig. Han började stillsamt sitt eviga sökande efter ett vissnat strå här och där.

Ridpasset hade varit lyckat. Vi hade jobbat som ett team och trots att jag frös så var jag nöjd där jag stod. Alla dessa timmars träning, ambition, drömmar och krossade drömmar…det här var belöningen. Ingenting hade varit jobbigt, halvhalterna gick igenom bara genom att sitta till lite grand. En arbetsvillig, frustande hästkropp hade dansat under min rumpa – helt fantastiskt.

Jag måste påminna mig om att det är så här det kan vara den där dagen när allt sitter fast och känns motigt. Den där dagen när jag känner mig värdelös och undrar om jag är född med puckel och på grund av den inte kan sträcka på mig! Den där dagen när armarna fladdrar, händerna är för höga och ostadiga och vi drar åt olika håll! Det är då jag måste komma ihåg att vi KAN dansa!

Jag var klar i stallet för denna dagen. I bilen väntade Ami med en blöt puss och min fikakorg med en stor macka och varmt kaffe. Frågan är om livet kan bli så mycket bättre – trots att man har skit på skorna?”

Det var Mille, my one and only! Hästen som jag har letat efter resten av mitt hästliv och som ledde till att jag helt slutade med häst. Snäll, snällare, snällast och en underbar häst att rida. Han fanns tyvärr inte i mer än ett exemplar trots att jag letade i många år efter en likvärdig hästkamrat. Han skadade sig förstås. Det som brukar hända med hästar. Det var mitt livs hästkärlek och jag har svårt än idag att titta på bilder av min kopparblanka vän. Det är 8 år sedan han åkte till hästhimlen, outhärdligt sorgligt och baksidan av djurägandet. Fy!

Nej, ut i verkligheten. Solen skiner, det är lite svalare och underbart skönt! Härlig lördag på er!!

25 år med häst!

DSC_0254

Om jag räknar riktigt lågt med en kostnad av endast 6000/mån så har mitt hästägande kostat mig ca 1,8 milj. Nästan 2 mille!! Är det inte helt vansinnigt? Det är dessutom långt från sanningen då detta endast är beräknat på månatlig kostnad för att äga en häst som man håller i träning. Till det här så kommer utrustning, kostnader för veterinärvård, skoning och alla andra rena lyxkostnader som man lägger på en älskad häst!!

Utrustning ja! Jag har hittills aldrig köpt en möbel att ha i vårt hus som har kostat hälften av vad mina sadlar har kostat. Till en häst så känns en sadel för 35 loppor inte så dyrt medan jag skulle skrika högt om vi var och tittade på en sketen soffa för samma pris!! Man har ett märkligt sätt att se på kostnader när man har häst!! Sedan borde man ju ha 3 täcken ungefär. Ett tjockt att ha på vintern, ett inte så tjockt att ha på vår och höst och ett svett täcke!! Hahaha! Vilket skämt! Hästägare har nojja på täcken och samtliga av oss har lådor och hyllor fulla. Trots det finns det ALLTID plats för ett till! Köplusten är total när man har en kär häst i stallet och det finns inget som inte behövs till den. Lindor som matchar schabraken, nytt träns med nytt blingbling – det gamla var i fel färg till sadeln!!! ve och fasa – nya schabrak, nya benskydd……..! Hästutrustningen man står med när hästen är såld är värd sin vikt i guld! Min egen garderob är högst pinsam om jag jämför med den mina hästar åtnjöt!

Så var det veterinären! Oooops, där rök tusenlapparna på löpande band. Gick besöket endast på några tusenlappar så suckade man av lättnad när hästen fick åka hem igen men oftast så var summan betydligt högre. Hästar gör nämligen illa sig! Eller får ont i magen! När en häst får ont i magen kan det vara livsfarligt och bli svindyrt med operationer och annat. Hu! Eller så sparkar de på varandra eller sparkar på sig själva. En veterinär sa till mig att ” hästen är det enda djur som kan slå ihjäl sig på 4 släta väggar”! Jag tror honom! De gör ytterst sällan illa sig när vi sitter på utan det är när de vilar i sin hage eller box som de behagar åsamka sig skador av allehanda slag. Det var alltid lika spännande att hämta hästen från hagen. Var alla ben lika smala som i morse? Nej fan, där är minsann en svullnad! Skit, skit och skit! Fram med arsenalen av liniment – för det har man!! Till alla skador. Värmande och kylande, minst ett par sorter! Dyra!

Sedan finns det annan vård som de flesta hästar får utav sin oftast ganska fattiga matte eller husse. Det finns ju inga pengar kvar då nästan alla slantar läggs på den fyrbenta mulförsedda varelsen. Nu kommer vi till massörer och equiterapeuter! De är ett måste i ett stall och kostar massor. 1000 spänn för en timme. Minst!  Att lägga 1000 spänn på massage till mig själv och min ömmande kropp skulle svida i plånboken men till Brunte finns ingen limit! Upp  med libran och betala glatt! Om och om igen!

Man betalar alltså otroliga summor för att äga en häst. Utöver det så ägnar man timmar och åter timmar att mocka skit, släpa hö ut i hagen, kånka på spånbalar, höbalar, havresäckar…….you name it! Varje sommar står man täckt i dynga och skurar hela stallet! Vilket annat bajs än från en häst skulle man stå ut med att ha från topp till tå vilket man har när man skurar stall!?

Har man tur och hästen inte är halt så får man då till sist rida! På med de svindyra ridbyxorna och ridstövlarna som kostade en halv månadslön. Upp i sadeln och där kom belöningen för det dagliga slitet! En timmes ridning! Hurra!!!

Så här i efterhand när jag har slutat med häst så undrar jag ju stilla om det var värt alla pengar och allt slit? På något konstigt sätt så var det faktiskt det. Jag har älskat mina hästar men skulle med facit i handen inte ha skaffat någon efter min fantastiska fux. Han som stal mitt hjärta en dag uppe i Norrland och sedan följde mig tills han – förstås – gjorde sig så illa att jag miste honom. Det låga gnäggande som mötte mig varje dag i stallet var värt varenda krona. Älskade, älskade häst!

DSC_0184