Härliga vår…..eller inte?

IMG_4185

Dagsmeja, takdropp, snön smälter och solen värmer. Äntligen kan man sätta sig i favorithörnet med kaffekoppen och lyssna på de första vårfåglarna. I ett nafs så är alla mörka och kalla månader ett minne blott och vi står inför ännu en vår. En fantastisk årstid. Jag älskar våren. Tussilago som snart tittar fram, mina underbara vitsippskantade promenadstigar, koltrasten som sjunger vackert och knoppar som brister. Äntligen kan man förpassa långkalsonger och sina Icebugs långt in i garderoben och ta fram lite lättare kläder.

Ändå så är det ganska många som mår dåligt när våren kommer. Depressioner har en tendens att blomma upp och kanske känner man sig trött efter en lång vinter. Varför är du deppig NU???  När det äntligen är ljust och livet kommer tillbaka? Ja, varför blir vi så ledsna när knoppar brister? Vad är det som gör att vi i den vackraste årstiden kan må så psykiskt dåligt?

När vi går mot ljusare tider kan det verka självklart att vi ska bli piggare. Men faktum är att en och en halv miljon svenskar, eller var fjärde vuxen, blir nedstämda när våren kommer. För omkring 400 000 personer är problemen ännu allvarligare – de lider av riktig vårdepression.

När längden på dagarna förändras i snabb takt hänger inte den biologiska klockan med. Den har en inbyggd tröghet, men för vissa är det värre än för andra. Detta resulterar i nedstämdhet och hos vissa en riktig depression. Den här säsongsbundna depressionen har t o m ett namn! Diagnosen heter SAD, Seasonal affective disorder. Den årstidsbundna depressionen är vanligare ju längre ifrån ekvatorn man kommer.

Vad kan man göra åt det då? Om man får en riktig depression kanske man behöver hjälp i form av antidepressiv medicinering  men om man ”bara” blir nedstämd kan man själv lindra problemen.

Var ute under dygnets ljusa timmar, mycket fysisk aktivitet, goda kost- och sömnvanor och så vara noga med att få i dig D-vitamin! Mår du visset så köp dig en burk genast!

Nu låter ju jag superpräktig som om jag hoppar omkring här fulladdad med nyttigheter och kvittrande som en sparv av lycka. Nope! Så är det inte. Jag är inne i en trött period och ser ut som något katten har släpat in. Sockerdjävulen har kopplat styrypgrepp denna helg och jag har ätit allsköns onyttigheter och det verkar inte finnas något stopp för vad som kan åka in i foderluckan.

Tröttheten har suttit i en tid och det känns lite som det brukar efter många mörka månader. Håglös, initiativlös och orkeslös. Bah! 😦  Men, det är så livet är! Ups and downs! Ingen kan gå omkring och tycka att allt är rosafärgat och underbart hela tiden. Det vore helt onormalt och man behöver inte få spunk för att man inte är sitt bästa jag. Ingenting varar för evigt och bara för att man har tappat sugen betyder inte det att den behöver ligga kvar där. Man kan plocka upp den igen och ta ny fart! Jag är tamejtusan klok som en bok.

Dagen har som sagt inte varit en av mina bästa. Ambitionsnivån har varit usel, humöret likaså. Jag har varit tjurig och trött. Idag! I morgon är en annan dag. Jag ska ta och plocka upp min tappade sug och stoppa in den i själen igen. Skärpning! Vi har bara  ett liv och det går inte i repris! Surprise, surprise! Det vore illa att kasta bort dagarna i någon slags självömkan. Jag avslutar här och nu min tillfälliga dipp med en skål chips och ett stort glas vin. Hurra för mina kommande dagar! De ska bli bättre än någonsin.

 

Utmattningssyndrom eller pang, rätt in i väggen…..jag tar det igen!

god

Det var väl ett jävla tjat om det där tramset! Eller hur? Påhittad sjukdom precis som fibromyalgi och en massa annat skit! Är man sjuk så syns det banne mig! Då snorar man, bär ett gips eller ligger på sjukan, that’s it. Men är det riktigt sant?

Varför tjatar jag om det här igen? Man kan inte tjata nog helt enkelt. Du som är en högpresterande person som har det så där riktigt bra, schemat är späckat med en massa kul grejer, du hinner med precis allt och lite till och är så förbaskat bra – du är den som är i riskzoonen! Inte den ganska flegmatiska person som hellre softar i soffan och tar livet med en klackspark. Utmattningssyndrom drabbar ambitiösa personer som aldrig ger upp. Utmattningssyndrom är ett helvete och därför tjatar jag om det.

Vad händer egentligen i kroppen innan den kraschar? Först har du kul! Du uträttar det ena efter det andra och omgivningen står stum av beundran inför dina prestationer. Men hur orkar du och hur hinner du med? Då har man förmodligen redan där lagt in så mycket aktiviteter under en dag att en ”normal” person hade svimmat av vid lunch. Själv så blir du bara mer och mer triggad av att hinna mer och mer. Du orkar, du tar i, du går upp tidigare och går i säng senare. Du visar upp din odödlighet, din ork och din vilja och du mår fantastiskt. Ett tag…

Under tiden som du är den här framgångsrika personen så sliter din kropp med att försöka hålla dina kortisolnivåer i styr. Kortisol är ett ”stresshormon” som hjärnan utsöndrar för att du ska vara på topp helt enkelt. För att du ska vara alert när du kör bil, håller i ett möte, hinna flera saker samtidigt eller när du ska prestera över huvudtaget. Meningen är att de här nivåerna ska sjunka när vi vilar men när man är den där fantastiska vinnarskallen som vill och vill och vill…så stannar kortisolet kvar på sin höga nivå, dygnet runt! Då händer följande:

Tecken nummer 1! Du sover inte så bra. Det börjar med att du har svårt att somna och efter en tid fylls det på med att du vaknar alldeles för tidigt. Med din dåliga sömn så börjar utförsbacken. Sömn är nyckeln till välmående och när den viktiga biten fallerar så har du börjat vägen till din krasch! Du är dock så uppe i varv att du skojar om det och kör på som vanligt. Asch, jag får väl sova när jag blir gammal! Det spelar väl ingen roll, jag kan sova en annan dag….osv…osv.

Tecken nr 2! Det börjar bli jobbigt att vara social. När helgen kommer så har du inte den minsta lust att träffa någon. Faktum är att det känns jobbigt att t o m tala i telefon så du kanske inte svarar när det ringer. Din tid är upptagen av dig själv och dig själv. Den är planerad i detalj från morgon till kväll, dag efter dag, och tiden för spontana träffar med andra människor finns inte.

Tecken nr 3! Det börjar göra ont! Ont i ryggen, ont i musklerna, ont lite här och där. Ont i magen, ont i huvudet! Varför? Du är i ständig spänning pga den stress och det kortisol som nu börjar nå förfärliga höjder dag som natt. Din kropp vilar inte som den ska!  När du börjar nå din limit, och närmar dig din krasch, så ligger detta hormon konstant på en hög nivå. Det mår man riktigt skitdåligt av. Vad som egentligen har hänt här är att du har blivit sjuk av din stress men det fattar du inte riktigt..än!

Tecken nr 4! Depression. Du känner dig inte glad längre. Omgivningen börjar tycka att du ser bra sliten ut. Dina sömnlösa nätter har gjort att du är i så visset skick att hela din kropp är i uppror. Det gör ont, du är ledsen, du är trött, fruktansvärt trött och nu…..går det käpprätt åt skogen!

Krasch! Vad hände? Benen vill inte bära. Det går bara inte att gå ur sängen. Livet känns fullständigt meningslöst och du vill bara inte möta en endaste dag till. Hur ska du ens orka fortsätta leva??

Det – är utbrändhet! Du har blivit sjuk av att vara så förbannat duktig! Duktig i dina ögon men galen i alla andras. Hur lång tid tog det då? Min stress började redan när jag var i 25 års åldern då jag försökte trycka in flera timmar på dygnet än det fanns. Jag kämpade vidare med det här under många år tills mitt beteende fullkomligt skenade när jag var i 40 års åldern. Där blev livet galet och jag kämpade mot klockan tills den bara stannade en dag när jag var i 45 års åldern. Pang!

Varför är du sjukskriven? Du ser ju frisk ut! Ja, man gör ju det. Utanpå! Men innanför skalet är man riktigt sjuk. En psykolog som jag gick hos när det var som värst ritade upp två batterier på en plansch. Här, sa han. är livets batteri. Det är fullt när vi föds. Normala människor tömmer batteriet några procent och så fyller man på det igen med vila, semester och sömn. Här, sa han och pekade på batteri nummer 2, är ditt batteri. Mitt batteri var tomt sånär som på några ynka procent i botten. Du fyller inte på ditt batteri och då tar det slut. Det är fortfarande liiiiite kvar och det är orsaken till att du fortfarande lever. Det finns dock en del människor som inte har det här lilla i botten kvar och de är inte längre kvar i livet. Man kan alltså stressa sig till döds.

Sedan dess har jag kämpat med att fylla på det här batteriet och idag vill jag påstå att det är rätt ok. Jag mår bra. Jag sover. Jag lider inte av depression längre. Jag har inte ont. Men, det tog mig över 10 år att må bra igen. Dock finns den där stressen i mig – alltid! Jag behöver så otroligt lite för att trigga igång mig igen för på något sätt när man kör på som värst så ger det en slags kickar att helt enkelt vara så förbaskat bra! Det ger kickar att hinna med mer än vad som egentligen är möjligt och det är väldigt lätt att hamna där igen. Har du en gång fått dig en käftsmäll rakt in i väggen så är det oerhört lätt att hamna där igen!

Känner du igen dig när du läser mina rader så bromsa takten. Det är inte värt att gasa in i den där väggen. Allt du drömmer om kommer att gå åt skogen och de resultat du vill ha kommer att utebli. Ta det lite lugnt. Lyssna på mig! Jag är självutnämnd expert på stress och på kampen mot tiden. Summa summarum, man vinner den aldrig!!!!

Deppig? Ryck upp dig då! Men…..hur lätt är det egentligen?

depression-824998_1280

Depression! Usch, det lät inte kul! Kan man skriva om eländet? Eller ens prata om det? Är det inte bara människor som tycker synd om sig själva och inte har något jävlar anamma i sig?? Tråkmånsar liksom!

Lite fakta!! Alla känner vi oss väl nedstämda någon gång i livet. När den här känslan inte vill försvinna utan fortsätter i många veckor så kan nedstämdheten övergå i en depression. Hur ska man kunna veta skillnaden mellan att bara känna sig låg och verkligen vara i riskzonen för att känslan övergår till något mer allvarligt? Vid en depression så kan man drabbas av ångest, få en känsla av meningslöshet, sorg, bli självkritisk, tappa sitt självförtroende och få energibrist. Saker som tidigare varit roligt och intressant känns meningslöst och det blir svårt att ta beslut och ta tag i vardagliga ting. Självmordstankar och tankar om döden är inte ovanligt.

Ett vanligt symptom är dålig sömn. Både att det är svårt att somna och att man vaknar mitt i nätterna eller mycket tidigt på morgonen. Med dålig sömn följer svårigheten att koncentrera sig och ett dåligt minne. Man kan även få en ändrad aptit och gå upp i vikt eller tappa lusten att äta helt. Depression kan ge värk i kroppen, magtrassel och andra kroppsliga problem.

Depression är en folksjukdom! WHO klassar depression som den fjärde anledningen till allvarlig ohälsa i världen! Och ändå…..så talar vi inte om det! Det är inte en ok sjukdom!! Det är ju enklare att tackla den person som har brutit benet eller har en mer påtaglig sjukdom som vi begriper oss på än att förstå det helvete som någon genomlider i det tysta men som inte syns utanpå.

Idag lever vi med sociala medier som ett stort inslag i livet! Vi blir bombade med klämkäcka bilder på hur underbart alla har det och i många fall kan det nog späda på ett redan nedstämt sinnesläge. Även om man har många vänner, kanske hundratals, på Facebook, Instagram och annat så är det ofta endast ”fiktivt”! Det är inte i verkliga livet! Vi ”talar” via nätet men i verkligheten är situationen en helt annan för väldigt många. Men, det är inget vi pratar om. Törs du tala om hur du mår?? På riktigt?

Jag är en lonewolf! Väldigt mycket ensam. Oftast självvalt men inte alltid. Jag har levt så den största delen av mitt liv och har svårt att ändra på det. Jag är en social person men…….trivs ensam. I och med mitt utmattningstillstånd som drabbade mig för 12 år sedan så blev just den biten, ensamheten, ännu mer påtaglig eftersom det var omöjligt för mig att orka umgås med någon. Det som var onormalt blev normalt och det är på något sätt befäst. Jag kan aldrig bli den jag var och har accepterat den jag är.

Jag har definitivt depressionstendenser som jag jobbar stenhårt på att bekämpa! Mitt största vapen är träning och åter träning! När jag inte kan träna så kommer olusten krypande som ett brev på posten. Att få bli fysiskt ansträngd gör mig lycklig. Får jag inte svettas och ta i så mår jag skit! Jag blir ledsen, elak, sur, gräslig, en bitch och rent ut sagt för jävlig. Med endorfiner i kropp och knopp är situationen en annan. Då lyder hjärnan order och levererar ett gott humör och glädje. Oftast så är jag i balans och mår jättebra men……..av och till så rasar fasaden.

När jag mådde som sämst så såg jag mig själv på botten i en tjärn mitt i skogen. Jag trampade vatten som en idiot för att få ansiktet över vattenytan så att jag inte skulle drunkna och till sist, efter flera år, så kunde jag sakta men säkert kravla mig ur det där mörka vattnet. Jag kommer dock inte så långt ifrån den där mörka pölen utan ramlar tillbaka där med jämna mellanrum. Inte så djupt men väl så att jag får kämpa för att ta mig upp.

Är då alla som lider av depression människor som är arbetslösa, misslyckade och ensamma? Nej! Det kan drabba vem som helst och i många fall kan just den som verkar så otroligt lycklig och glad jämt, lida i tysthet av en ganska allvarlig sinnestämning inombords. Våga tala om det! Det finns vägar att tackla den här sjukdomen! En av de bästa är fysisk rörelse. Det är absolut den bästa drog som finns mot dåligt psykiskt mående. Har du svårt att komma igång så har jag hur mycket råd som helst till dig. Kontakta mig så hjälper jag dig på traven!

Livet går vidare. Jag ska ta mig till en massör idag med min onda ischias som hindrar mig i min framfart och ta en väldigt lång promenad i det fina vädret. Glöm inte att söka upp någon som kan hjälpa dig om du mår skrot! Du är inte ensam. Remember!!!

 

En tappad sug…

Anxiety-cartoon

Vad hände nu? Från ingenstans kom hopplösheten invirvlande och tog plats i kropp och själ, helt oinbjuden! Gah, så trist allting blev. Det är denna känsla som normalt aldrig får en chans att ta plats i mig då jag alltid jagar den väldigt målmedvetet på flykten med fysisk aktivitet. Just nu är den taktiken bara att glömma då jag får lägga mig och vila efter en 1km promenad i det segaste tempo som går att uppbringa. All kondition och styrka känns som om den är puts väck och hur i hela friden ska jag hitta energi att få tillbaka den?

Det var illa nog att komma igång efter 2 veckors semester och magbakterier men att få fart på benen nu, när de känns som blyklumpar att röra på efter influensaeländet, verkar osannolikt. Livet blev med ens fullkomligt ointressant och urtrist. Från en dag till en annan så försvann precis all lust och engagemang inför framtiden. Blää!

Jag är min bästa coach….! Jag kan verkligen peppa mig själv som själva den……! Det är jag och ingen annan, som förmår mig till att orka med vad fasen som helst ……..! Men den där inre coachen har stämplat ur och lämnat mig här helt utan den minsta spark i röven eller något som helst peppande för att jag ska komma ur mitt självömkande tillstånd. Jädra svikare! 😦

Ångesten har strypgrepp och jag funderar på hur jag ska kunna lätta på greppet.Vad kom den i från? Pang, bom och livet blev bara skit!? Ointressant, urtråkigt och deppigt. Man FÅR inte ge efter för den här dåliga känslan. Det är när den har lagt sig tillrätta i bröstkorgen och börjar sprida sina taskiga vibbar som jag normalt går ut och ilskgår, springer i intervall, kör ett tufft pass med en PT eller kör slut på mig på något vis…! Då känns det oftast bättre. Men vad gör jag nu? Jag är ju fortfarande inte frisk och alldeles för vissen för att utsätta mig för något fysiskt.

När man drabbas av ångest brukar alltid någon som aldrig har känt den olustiga känslan säga dumhurtiga saker till en såsom ”ryck upp dig ska du se att det blir bättre” eller ”ta dig i kragen nu”eller ”det är ju verkligen inte synd om dig, tänk på vad saker du har”……..osv osv.  Det är så befängt. Precis som om ångesten skulle gå att jaga på flykten bara genom att tänka på allt man äger? Ångest är en jävel inombords som man måste tampas med på allra blodigaste allvar. Den sitter där och tar plats. Om man inte kan jaga bort den så tar den mer och mer plats och livet blir jobbigare och jobbigare.

Av och till så kommer den där typen och trycker ned mig. Trycker med foten i skallen på mig så att jag sakta sjunker. Det är då jag måste orka slåss. Ge honom på nöten. Hitta glädjen, slå tillbaka och drämma till honom med full kraft och inte tillåta att jag blir tillplattad och fråntagen mitt välmående.

Idag skiner solen från en molnfri himmel. Jag sitter i kökssoffan, orkeslös och inte särskilt uppåt. På min axel sitter ångesten och flinar åt min oförmåga att skaka av mig den. Det kommer att bli en lång dag…!