To blog or not to blog – that is the question!

 

writing-quote-1Ja, faktiskt. Inte om jag ska ha en blogg eller inte utan ska jag skriva fastän jag inte har något att skriva om? Ska jag ,trots bloggtorka, skriva något ointressant om ingenting bara för ATT? Jag tycker att det ofta är ett faktum. En välkänd bloggare, inga namn nämnda, fullkomligt ointressant just i mina ögon skriver några rader om absolut ingenting. Vad händer? Hon/han får enormt många kommentarer och jag kliar mig frågande i huvudet. Hur kan man ens kommentera ”ingenting”? Det finns ju inget att tycka! Fascinerande dumt!

Jag har några kriterier för att jag ska orka läsa en blogg. Det får inte vara för långa inlägg och….de får heller inte vara för korta. Det måste innehålla något som jag vill läsa. Inte bara att någon har hämtat sina barn på dagis och joggat en runda för att sedan dricka te! Det är för mig totalt ointressant och jag orkar inte ens ögna igenom inlägget.

Många skriver om sitt dåliga mående och är det väl formulerat med en liten gnutta humor kan det vara läsvärt. Något som är idel nattsvart och hopplöst eländigt och kanske dessutom alldeles för långt får inte mig som läsare. Jag gillar när människor har lite distans till sig själva. När man inte tar sig på största allvar hela tiden. Lite humor mitt i allvaret är aldrig fel.

Menar jag då att man alltid måste vara klämkäck även om man just varit med om sitt livs största motgång? Givetvis inte men en smula variation är aldrig fel. Jag vill ju skriva om träning men om jag ideligen lägger upp bilder på mina träningspass och detaljerat talar om vad jag pinade för muskelgrupper denna dag så är ämnet snart helt uttömt och jag har tappat läsare och min egen motivation för att skriva. Mitt liv består av träning och – så resten! Resten kan handla om vad som helst. Precis som själva livet.

Varför vill jag dela mitt liv med dig? Och, varför skriver man en offentlig dagbok? I mitt fall så är det ett substitut. Meningen var att jag skulle bli författare. Jo, det är sant. Allt var uttänkt och när jag fyllde 30 fick jag den skrivmaskin jag så hett hade önskat mig.  Det var då jag skulle börja min karriär. Det var före datorernas tid och jag fick en skrivmaskin med en finess som gjorde att man kunde radera ifall man skrev fel när fingrarna for för fort fram över tangenterna. Min lärare på gymnasiet – hm, vad kan de lektionerna ha haft för benämning, skrivmaskinslektioner? – sa till mig att hon aldrig någonsin hade haft en elev som kunde skriva så fort. Inte heller som skrev så mycket fel!!!

Nåväl, min författarkarriär lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag har en idé, en story, karaktärer, miljö, handling och namn. Det är bara början, slutet och alla sidor där emellan som saknas! Det är pga detta som jag istället skriver här. I min blogg. Om ditt och datt.

Ibland har jag inget att skriva om. Som idag! Jag skulle kunna referera min dag från morgon till kväll men det känns hopplöst ointressant för någon annan än mig själv. Jag skulle kunna skriva om mina olydiga hundar, om de små lyckosmycken till hästar jag knåpat ihop eller om min långa PW. Jag skulle kunna skriva om den ved jag lassat in i vedboden, om den goda fiskrätt jag lagade idag eller om att häggen blommar utanför fönstret. Jag skulle kunna skriva om allt fågelkvitter, om liljekonvaljerna som snart blommar, om bävern som smällde till med svansen nere i ån när vi gick förbi eller om älgen jag såg i skogen alldeles nyss……men nej, idag har jag faktiskt inte ett endaste dugg att skriva om! 😉

 

Varför skriver man i en blogg och hur ska man skriva?

blog-625833_1280

Ja, varför i hela friden gör man det? Varför gör JAG det? För det första älskar jag att skriva. Om ditt och datt, livet, hundar, träning, mat eller vad som poppar upp i skallen när jag sätter mig framför datorn. Helst skulle jag vilja skriva en bok men inser det lönlösa i det. Jag har försökt många gånger. Personerna är klara, namn, bakgrund, handlingen är solklar, miljön, språket….here we go! Jag kommer en sida, två och kanske tre men redan där börjar jag ledsna. Bara tanken på att jag ska stå ut med de här fiktiva personerna i 200 sidor gör mig uttråkad och därför har jag hamnat i kåseriträsket.

Ett kåseri, eller vad vi nu ska kalla det är precis lagom. Inte för långt så att jag hinner ledsna och inte för långt så att du som läsare hinner ledsna. Många skriver lååååååånga inlägg och det orkar jag aldrig läsa. Det är lika trist med ett alldeles för kort inlägg. Där måste det finnas bildmaterial med annars är det kört.

En blogg fyller många funktioner. Som terapi för mig, underhållning kanske för dig, att få berätta om något jag upplevt och som kanske du upplever. I första hand är det i mitt fall, ett rent själviskt syfte. Jag roar mig. Förhoppningsvis roar jag dig!

Hur ska man skriva? Jag hatar stavfel, särskrivningar och så de här misstagen med de och dem. Har man för avsikt att marknadsföra sitt bloggande så måste man lära sig att skilja på de och dem. Jag härdar inte ut med felskrivningar av just det! Att locka till läsning kräver att man skriver lite kul. Åtminstone ifall jag ska orka läsa. Inte något evigt pladder på uppstyltad svenska. Nope, inte ok.

Får man använda svordomar? Jag tycker att det behövs ibland. Inte radvis och ideligen men lite jävlaranamma är inte fel när man är igång och skriver. Lämna vaniljen och krydda på lite så blir det mycket roligare. Och, skippa alltför många smileys. En eller två, helt ok, men inte på varje stycke. Det är tillåtet om du är 15 år men inte om du är vuxen och på allvar villl nå ut med det du skriver. Det blir urfjantigt.

Hur intressant en blogg blir beror ju på vem som läser den. Någon som har heminredning och barnbarn som största intresse måste tycka att det jag skriver är fullkomligt ointressant liksom jag inte läser en rad på en blogg med just den intriktningen. Det finns läsare till alla bloggar och ämnen för precis alla att skriva om.

Många mår dåligt i vårt samhälle och finner tröst i att läsa om andras dåliga mående. Jag har fokuserat på att må lite bättre och vill gärna dela med mig lite knep för hur även du ska kunna må lite bättre. Samhället är hårt och kallt, vi måste rusta oss inombords för att orka möta allt negativt vi bombas med så fort vi vaknar. Jag är mycket politiskt intresserad men det avstår jag från att skriva om här.

Det här är min må bra stund. Ibland mår jag sämre och kan skriva om det men jag säger åter igen som Kenta…”just idag mår jag bra, just idag är jag stark”….och det är idag som räknas. Lev idag och nu, vi har inte en aning om ifall vi får se morgondagen. Detta gäller oavsett om vi är unga eller gamla och jag vet av egen erfarenhet hur fort livet kan ändra sig. På bråkdelen av en sekund så kan precis allt vara uppochnedvänt.

Att leva i nuet är något vi inte gör idag. Vi glömmer nuet i jakten på framtiden eller ältar det som har hänt. Det tjänar ingenting till. Det som har hänt kan vi inte ändra på och vi har inte en susning om morgondagen. Jag är tamejtusan klok som en bok!! 🙂

Så, dagens råd! Skaffa dig en blogg och skriv av dig. Eller på dig, vilket du önskar. Skriv om det du älskar mest, tänker på, vill göra eller har gjort…..du har läsare som väntar på dig!

Varför har man en blogg?

self-esteem1

Ja, det kan man undra? Kan man ha ett självförtroende så stort att man förväntar sig att eventuella läsare ska finna nöje i att läsa det man skriver ned? I landet lagom får vi ju inte tro alltför högt om våra prestationer och bör inrätta oss i ledet under jante lagen. Inte kan väl jag! Eller kan jag det? Kan jag med mina ord få dig som läsare att skratta, tänka efter, göra annorlunda eller bara känna dig underhållen så är mitt mål nått. För det är klart att jag vill ha läsare till mitt dagliga pladder.

Jag älskar att skriva! Det är vansinnigt roligt att skriva om träning eftersom det är ett gigantiskt intresse jag har men inte ens jag finner nöje i att referera träningspass dag efter dag. Tränande läsare tycker säkert att det har en poäng men de som inte gör det avfärdar säkerligen mina squats med ett Bah! Av den anledningen så måste man vidga sina vyer. Livet har ju fler timmar på dygnet än de 2 jag är på gymet.

Vad ska man då skriva om? Lika patetiskt som det blir ifall jag ständigt kläcker ur mig klämkäcka rader om hur duktig jag är, hur lycklig jag är, hur glad jag är eller hur lyckat mitt liv är…lika urtrist blir det att skriva om mitt usla mående, min depression, livströtthet, utmattning och annat deppigt. Det vi måste ha är en mix! Lite av varje, precis som själva livet. Först då fångar en skrivare i alla fall MITT  intresse. Om det bara ältas en massa tråkigheter orkar jag inte läsa och är det alltför hysteriskt åt andra hållet orkar jag inte läsa det heller.

En märklig företeelse är att bloggare som skriver om eländes elände ofta får många kommentarer på bloggen där alla känner igen sig i det sorgliga som denne nu har präntat ned. Ett inlägg som är attans så positivt, glädjefyllt och exalterat får betydligt mindre uppmärksamhet och kanske inte en enda kommentar. Är inte detta underligt? Vill vi alltså hellre vara medältare i ledsamheter istället för att glädjas med den glada?

Idag ska i alla fall JAG vara alldeles jätteglad. Som vanligt har jag startat min dag med ett träningspass och den här dagen var det väldigt kul. Det är förstås inte alltid samma känsla men denna dag var jag stark och kände mig oövervinnerlig. Tänk att få känna så enbart genom att man har tränat hårt! Inte pga av något annat än en otrolig endorfinkick. Jag har sagt det SÅ många gånger men kan inte tjata nog om det. Träning är världens bästa  antidepressiva drog. Jag väntar på den dag då läkare slutar att skriva ut en massa skit i tablettform och istället remitterar sina patienter till ett gym!

Det blåser vårvindar friska utanför fönstret men är 14 grader varmt. Äntligen får de stackars frusna vitsipporna sträcka på halsen och visa sina kronblad. Det är otroligt  vackert utanför min dörr. Jag skulle önska att det gick att stanna tiden här ett tag. Fortsättningen av dagen är ett oskrivet blad. Jag känner mig helt ointresserad av plikter eller måsten  och ämnar njuta vidare av livet denna eftermiddag.

12d09d04da7cb71e625b105de9b8581a