Det bästa vapnet mot stress är vår förmåga att välja en tanke framför en annan…

feelings-1943568_1280

…har någon professor sagt. Det är alldeles sant och helt möjligt men inte plättlätt. Hjärnan är lättmanövrerad. Den svarar bums när oron kickar in och vi startar ältandet av något som har hänt, ska hända eller som vi tror ska hända. Eller hur? Hur många gånger har man inte blivit nervös för något och bara inte kan få det ur skallen. Det snurrar, det stöts och blöts, ändrar form, blir stort, blir större …..för att när det väl sker visa sig vara något helt onödigt att lägga ned så mycket energi på.

Jag kan ta mig själv som exempel när jag ska ut och flyga. Jag mår illa redan när jag beställer resan. Ju närmre vi kommer avresedagen, desto sämre mår jag. Jag ligger vaken och ser alla möjliga och omöjliga scenarion framför mig. Störta, ja det är helt möjligt men en kapning vore ju ännu värre. Tänk att bli sittande på en flygplansplatta kanske i flera dagar utan att få resa mig!!! Jag, som får ont av att sitta i 2 timmar. Där är hysterin igång och jag kan riktigt pina mig med alla hemska detaljer vid en kapning. Luftgroparna kan jag älta, start och landning kan jag älta, självmordsbombare kan jag älta…..och så slutar det med att flygresan går lugnt och fint. All den där energin som jag gjorde av med på bara en massa tankar har jag kunnat gjort något bra av.

Sedan har vi sjukdomar. Där är jag helt befriad från oro men jag har flera fullkomliga hypokondriker i min bekantskapskrets. Där blir en liten löjlig snuva genast en infektion där man måste odla bakterier, lite värk i en axel är troligtvis någon namngiven svår muskelåkomma, ont i magen – cancer! Osv i all oändlighet. Jag resonerar som så att jag är frisk! Tills jag är överbevisat sjuk! Sjuka blir vi alla förr eller senare och jag föredrar att tackla det då.

Somliga letar sjukdomar på sina djur istället. Samma person tenderar att leta sjukdomar även på nästa djur de skaffar. Märkligt! Där har man kanaliserat sin oro på en annan individ än sig själv

Hur ska man egentligen tackla oro och slippa den här tärande, ihärdigt snurrande spiralen av energikrävande tankar? Skriv ned!! Det låter simpelt men hjärnan är egentligen inte så smart och du kommer att bli förvånad hur lätt du kan släppa taget om det som kanske verkar fullkomligt omöjligt att sluta tänka på.

Jag gick en gång i KBT terapi. Vad är nu det för skit kanske du undrar!? Jag led av otroliga sömnproblem under mycket lång tid och hade nästan helt slutat att sova. Jag höll på att bli tokig! Varför låg jag vaken? Jag ältade! Det var som ett evigt kanalbytande med en fjärrkontroll och fanns ingen avstängningsknapp. När jag väl hade ältat något i all evighet så började det bara om. Fullkomligt outhärdligt.

Jag har gått hos någon annan terapeut i ett försök att komma tillrätta med samma sak men det var värdelöst. Man måste hitta rätt person som kan hjälpa en på ett sätt som passar. Den här killen gav mig nyckeln och den har jag fortfarande osynlig runt halsen. Det var så enkelt, så simpelt och så effektivt. Han frågade mig ” Vad är det du tänker allra mest på, din största oro?”  Jag svarade, minns ej vad det var, och han skrev det överst på en stor tavla. ”Vad kommer härnäst?” Osv, osv tills tavlan var full med mina orostankar.

För det första såg det löjligt ut när jag såg allt i skrift som jag legat vaken för. Det var min häst, kanske ekonomi, hur jag skulle hinna, hur vädret skulle bli, någon jag irriterade mig på…..ingenting allvarligare än så. Då kom nästa del i det här! Vi gick igenom punkt för punkt på tavlan med åtgärder för allt det här jag oroade mig för. Min häst, varför var jag orolig för den? Vad kunde jag göra för att bli mindre orolig? Min ekonomi, vad saknade jag? Fanns det något jag kunde göra för att rätta till den? Hur kunde jag planera min tid bättre och allvarligt! Vädret! Varför ens fundera på det? Vad ska jag göra åt det? Trots allt upptog det mina tankar.

Där blev ju allt om möjligt ännu fånigare. Hans sista fråga varje gång var, ”Vad är det allra värsta som kan hända om du gör si eller så?” Det var förstås inget världskrig som skulle inträffa utan just inget märkvärdigt alls. Med den vetskapen blir livet lättare att leva. Mina vaknätter under alla år skulle snart bli ett minne blott men det var förstås inte gjort över en dag.

Idag ställer jag de här frågorna till mig själv när oron sätter igång hjärnan och drar igång stressen.  Jag tänker mer logiskt och funderar ut en lösning istället för att haka på och börja med den där fjärrkontrollen igen. Vad är det jag oroar mig för? Vad kan jag göra för att ändra på det jag är orolig för?  Det lyckas inte alltid men nästan. Jag sover bra idag. 6-7 timmar per natt är helt fantastiskt när det tidigare var lycka att somna en timme eller två.

Oro föder stress men det går att rå på sin oro och det går att hoppa av stresståget! Klä dina tankar i ord, sätt dem på pränt och du är halvvägs!

Deppig? Ryck upp dig då! Men…..hur lätt är det egentligen?

depression-824998_1280

Depression! Usch, det lät inte kul! Kan man skriva om eländet? Eller ens prata om det? Är det inte bara människor som tycker synd om sig själva och inte har något jävlar anamma i sig?? Tråkmånsar liksom!

Lite fakta!! Alla känner vi oss väl nedstämda någon gång i livet. När den här känslan inte vill försvinna utan fortsätter i många veckor så kan nedstämdheten övergå i en depression. Hur ska man kunna veta skillnaden mellan att bara känna sig låg och verkligen vara i riskzonen för att känslan övergår till något mer allvarligt? Vid en depression så kan man drabbas av ångest, få en känsla av meningslöshet, sorg, bli självkritisk, tappa sitt självförtroende och få energibrist. Saker som tidigare varit roligt och intressant känns meningslöst och det blir svårt att ta beslut och ta tag i vardagliga ting. Självmordstankar och tankar om döden är inte ovanligt.

Ett vanligt symptom är dålig sömn. Både att det är svårt att somna och att man vaknar mitt i nätterna eller mycket tidigt på morgonen. Med dålig sömn följer svårigheten att koncentrera sig och ett dåligt minne. Man kan även få en ändrad aptit och gå upp i vikt eller tappa lusten att äta helt. Depression kan ge värk i kroppen, magtrassel och andra kroppsliga problem.

Depression är en folksjukdom! WHO klassar depression som den fjärde anledningen till allvarlig ohälsa i världen! Och ändå…..så talar vi inte om det! Det är inte en ok sjukdom!! Det är ju enklare att tackla den person som har brutit benet eller har en mer påtaglig sjukdom som vi begriper oss på än att förstå det helvete som någon genomlider i det tysta men som inte syns utanpå.

Idag lever vi med sociala medier som ett stort inslag i livet! Vi blir bombade med klämkäcka bilder på hur underbart alla har det och i många fall kan det nog späda på ett redan nedstämt sinnesläge. Även om man har många vänner, kanske hundratals, på Facebook, Instagram och annat så är det ofta endast ”fiktivt”! Det är inte i verkliga livet! Vi ”talar” via nätet men i verkligheten är situationen en helt annan för väldigt många. Men, det är inget vi pratar om. Törs du tala om hur du mår?? På riktigt?

Jag är en lonewolf! Väldigt mycket ensam. Oftast självvalt men inte alltid. Jag har levt så den största delen av mitt liv och har svårt att ändra på det. Jag är en social person men…….trivs ensam. I och med mitt utmattningstillstånd som drabbade mig för 12 år sedan så blev just den biten, ensamheten, ännu mer påtaglig eftersom det var omöjligt för mig att orka umgås med någon. Det som var onormalt blev normalt och det är på något sätt befäst. Jag kan aldrig bli den jag var och har accepterat den jag är.

Jag har definitivt depressionstendenser som jag jobbar stenhårt på att bekämpa! Mitt största vapen är träning och åter träning! När jag inte kan träna så kommer olusten krypande som ett brev på posten. Att få bli fysiskt ansträngd gör mig lycklig. Får jag inte svettas och ta i så mår jag skit! Jag blir ledsen, elak, sur, gräslig, en bitch och rent ut sagt för jävlig. Med endorfiner i kropp och knopp är situationen en annan. Då lyder hjärnan order och levererar ett gott humör och glädje. Oftast så är jag i balans och mår jättebra men……..av och till så rasar fasaden.

När jag mådde som sämst så såg jag mig själv på botten i en tjärn mitt i skogen. Jag trampade vatten som en idiot för att få ansiktet över vattenytan så att jag inte skulle drunkna och till sist, efter flera år, så kunde jag sakta men säkert kravla mig ur det där mörka vattnet. Jag kommer dock inte så långt ifrån den där mörka pölen utan ramlar tillbaka där med jämna mellanrum. Inte så djupt men väl så att jag får kämpa för att ta mig upp.

Är då alla som lider av depression människor som är arbetslösa, misslyckade och ensamma? Nej! Det kan drabba vem som helst och i många fall kan just den som verkar så otroligt lycklig och glad jämt, lida i tysthet av en ganska allvarlig sinnestämning inombords. Våga tala om det! Det finns vägar att tackla den här sjukdomen! En av de bästa är fysisk rörelse. Det är absolut den bästa drog som finns mot dåligt psykiskt mående. Har du svårt att komma igång så har jag hur mycket råd som helst till dig. Kontakta mig så hjälper jag dig på traven!

Livet går vidare. Jag ska ta mig till en massör idag med min onda ischias som hindrar mig i min framfart och ta en väldigt lång promenad i det fina vädret. Glöm inte att söka upp någon som kan hjälpa dig om du mår skrot! Du är inte ensam. Remember!!!

 

En tappad sug…

Anxiety-cartoon

Vad hände nu? Från ingenstans kom hopplösheten invirvlande och tog plats i kropp och själ, helt oinbjuden! Gah, så trist allting blev. Det är denna känsla som normalt aldrig får en chans att ta plats i mig då jag alltid jagar den väldigt målmedvetet på flykten med fysisk aktivitet. Just nu är den taktiken bara att glömma då jag får lägga mig och vila efter en 1km promenad i det segaste tempo som går att uppbringa. All kondition och styrka känns som om den är puts väck och hur i hela friden ska jag hitta energi att få tillbaka den?

Det var illa nog att komma igång efter 2 veckors semester och magbakterier men att få fart på benen nu, när de känns som blyklumpar att röra på efter influensaeländet, verkar osannolikt. Livet blev med ens fullkomligt ointressant och urtrist. Från en dag till en annan så försvann precis all lust och engagemang inför framtiden. Blää!

Jag är min bästa coach….! Jag kan verkligen peppa mig själv som själva den……! Det är jag och ingen annan, som förmår mig till att orka med vad fasen som helst ……..! Men den där inre coachen har stämplat ur och lämnat mig här helt utan den minsta spark i röven eller något som helst peppande för att jag ska komma ur mitt självömkande tillstånd. Jädra svikare! 😦

Ångesten har strypgrepp och jag funderar på hur jag ska kunna lätta på greppet.Vad kom den i från? Pang, bom och livet blev bara skit!? Ointressant, urtråkigt och deppigt. Man FÅR inte ge efter för den här dåliga känslan. Det är när den har lagt sig tillrätta i bröstkorgen och börjar sprida sina taskiga vibbar som jag normalt går ut och ilskgår, springer i intervall, kör ett tufft pass med en PT eller kör slut på mig på något vis…! Då känns det oftast bättre. Men vad gör jag nu? Jag är ju fortfarande inte frisk och alldeles för vissen för att utsätta mig för något fysiskt.

När man drabbas av ångest brukar alltid någon som aldrig har känt den olustiga känslan säga dumhurtiga saker till en såsom ”ryck upp dig ska du se att det blir bättre” eller ”ta dig i kragen nu”eller ”det är ju verkligen inte synd om dig, tänk på vad saker du har”……..osv osv.  Det är så befängt. Precis som om ångesten skulle gå att jaga på flykten bara genom att tänka på allt man äger? Ångest är en jävel inombords som man måste tampas med på allra blodigaste allvar. Den sitter där och tar plats. Om man inte kan jaga bort den så tar den mer och mer plats och livet blir jobbigare och jobbigare.

Av och till så kommer den där typen och trycker ned mig. Trycker med foten i skallen på mig så att jag sakta sjunker. Det är då jag måste orka slåss. Ge honom på nöten. Hitta glädjen, slå tillbaka och drämma till honom med full kraft och inte tillåta att jag blir tillplattad och fråntagen mitt välmående.

Idag skiner solen från en molnfri himmel. Jag sitter i kökssoffan, orkeslös och inte särskilt uppåt. På min axel sitter ångesten och flinar åt min oförmåga att skaka av mig den. Det kommer att bli en lång dag…!