Sådär, nu är det vardag igen.

a26c796392e3fd37b47088a527b0793b

Måndag! Gillar måndagar! Veckan ligger framför mig med dagar som ska fyllas med något för mig meningsfullt. Livet kallas det. Alla dagar och alla nätter. Det går fort det där livet. Vansinnigt fort. Det man har tänkt att göra eller ändra på måste ske nu och inte sedan. Har du drömmar som du vill förverkliga? Gör det nu! Det där sedan har vi inte en aning om ifall det kommer att finnas…

En gång i världen spelade jag piano. Jag var duktig på det. Fick speciallektioner i skolan och spelade på några ungdomskonserter i min hemstad. Jag kunde inte spela på gehör alls men var fenomenal på att läsa svåra noter. Min största önskan var att kunna ackompanjera mig själv när jag sjöng. Med ackord. Men nej, jag kunde bara spela efter noter. En vacker dag klev det in en amerikansk student på ”min” lektion och spelade skjortan av mig. Det var ett sånt där tillfälle där jag tappade min självkänsla totalt och sjönk från en 5:a till en halvdan 2:a. Jag slutade spela efter det. Fullkomligt idiotiskt men så var det.

Ja, vad har nu det där med drömmar att göra. Jo, jag skulle vilja ha ett piano igen. Låta fingrarna hitta tangenterna en gång till och ta fram mina gamla noter. Det skulle förstås inte bli lätt då jag inte har spelat på 40 år. Men kanske är det som att cykla? Det kan man ju alltid..

Jag sjöng också. I kör, i mindre grupper, på min fritid men idag sjunger jag aldrig annat än  i refrängen på någon bra låt jag hör. Det låter dock inte särskilt bra. Från att ha varit mycket tonsäker så är rösten väldigt ringrostig. Kanske skulle jag börja sjunga igen?

Jag skulle vilja dansa. Förr gick jag danskurser. Buggade. Jag var riktigt bra på att bugga. Nu är det 15 år sedan jag dansade sist. Det blir inte av. Man går ju inte ut och dansar längre. Det är ju för jäkla sorgligt egentligen. Kanske skulle jag börja dansa igen?

Vad har jag mer sysslat med som fallit i glömska? Jag har vävt gardiner och endast i min fantasi kan jag tänka att jag faktiskt räknat ut varp och trätt en vävstol. För den som inte vet så är det ett HELT företag. Väva är däremot plättlätt. Jag har gått en kurs i näver eller säger man möjligen näverkurs? Det var kul och jag har fortfarande ett brödfat kvar. Otroligt hållbart.  Jag har målat porslin. Jag har gått flera keramikkurser – det är inte min grej för övrigt. Har aldrig varit. Tyvärr. Jag har pluggat ekonomi, jag har pluggat matte, jag har läst juridik…..men vad blev det av allt? Ingenting och jag kommer inte ihåg ett dyft. Kanske skulle jag börja läsa igen?

En gång var jag duktig på att teckna. Inte måla utan teckna med blyerts. Min pappa var fantastisk på det. En konstnär som tecknade och målade i akvarell och olja. Han var inte särskilt pedagogisk utan sa helt krasst att det jag gjorde inte var särskilt bra. Det var inte dåligt om man jämförde med mina vänner i samma ålder men givetvis inte bra jämfört med en konstnär. Jag hade alltid en 5a i teckning under skoltiden. Jag slutade förstås att teckna för jag ”var ju inte bra”! Tänk så lätt man kan knäcka ett barn. Kanske skulle jag börja teckna igen?

Jag har alltid skrivit mycket. Många gånger har jag börjat ett bokprojekt men insett efter 4 sidor att jag är utled på mina karaktärer och omöjligt kan följa dessa människor i flera hundra sidor. Jag kan rimma och skriva på vers. Men, det kan man ju inte fortsätta med sida för sida. Vem skulle vilja läsa? Nej, nu skriver jag här och märkligt nog är det många som läser vad jag skriver. Jämfört med Blondinbella som skriver om…..ja, vad skriver hon om?….så har jag förstås en väldigt liten besöksskara men jag tycker att 20000 besökare på ett par år är mycket. Bara tanken att 20000 har läst något ur min blogg är ju helt otroligt. Men kanske skulle jag skriva en bok?

Eller så är det ok  som det är? Allt har sin tid heter det och möjligen ligger det sanning i den frasen. Ska vi göra allt vi önskar så blir det bara jobbigt och det som verkade kul blir ett måste. Svårt det där med livet. En massa val man måste göra hela tiden.  En del blir galet och en del blir bra. Jag har bestämt mig för att inte ägna någon tid åt det som inte blev så bra…vilket är en hel del…

I dag är det måndagen den 7 januari 2019. Ett oskrivet blad. Den kan bli en riktig skitdag men den kan också bli alldeles fantastisk. Den som lever får se och inte ens det har vi ju en aning om. Spännande eller hur? 😉

Nu kan det få vara slut på vintern…

xglSev2

Utled! Fått nog! Ledsnat! Och, vintereländet har knappt börjat. November har segat sig förbi utan att vi ens har kunnat ana att det finns en blå himmel bakom molnen. Kolmörkt. Dagsljus i ynka 6 timmar OM…..det nu ens blir dagsljus. Idag är det tveksamt.

Dock har dagarna gått fort då vi har renoverat. Och renoverat. Det tar liksom aldrig slut när man har ett äldre hus. Eller jag rättar mig – asgammalt! Fint som snus blir det men usch, vilket jobb. Man köper ett kök med nya vitvaror och så börjar ett par förfärliga veckor. Hur mycket grejer kan ett köksskåp egentligen rymma? Ofattbart. Ner med allt i lådor och så ska alla gamla skåpluckor ned från väggarna och kastas. Totalt kaos. Disken tas om hand i det pyttelilla badrummet som också, ve och fasa, ska renoveras. Orkar verkligen inte ens tänka på det just nu…

Det är inte gjort i en handvändning när man gör allt själv. Ny ventilation, dra om el, nya rör, upp med alla skåp, måla det onödigt stora taket 3ggr, kakla, upp med lister….! Huset är väldigt gammalt. Om jag inte minns fel så är det sedan 1900 talets början eller t o m innan. Allt är snett och vint. Det gör inte saken lättare. Men, nu sitter jag här. Det är ljust och fint. Lådorna som har stått i travar under de senaste veckorna är tömda och allt inplockat i skåp och lådor. Vilken lyx att ha ett kök! Det är mycket vi tar för givet! Bara en sådan sak som rinnande vatten och en diskho…..!

Tio dagar kvar till jul och jag har en stor distans till julhysteri. Jag deltar inte alls. Köper inte en enda julklapp. Vägrar. Hatar köer och en massa folk. Mitt introverta jag slår fullkomligt bakut i folksamlingar och ett köpcenter med en proppfull parkering ger mig kalla kårar. Hu!

Numera är det aldrig folktomt i ett köpcenter. Ingen verkar arbeta längre? Vem försörjer landet egentligen? Var till IKEA en dag för att köpa några smågrejer till köket. IKEA är skräckens ställe då jag känner mig infångad som i något märkligt spel där man måste springa runt i en labyrint för att komma ut. Stod där prick 10 och tänkte att det nog är lugnt en måndag. Lugnt my ass! Det var helt galet med folk och hur långa köer som helst. Parkeringen proppad när jag svettig kom ut därifrån. Märkligt! Det är som jag har befarat. En liten mängd arbetande människor försörjer resten…..

Det bästa som vi har framför oss är den 21 december. 3 dagar innan julafton händer det som jag väntar på och ser fram emot.  Vi går mot ljusare tider. Hur underbart är inte det? Sakta men säkert kommer ljuset tillbaka och livet återvänder till oss stackars mörkertyngda svenskar. Varje år är jag fascinerad av att jag går ur hösten med förståndet i behåll. I år har jag haft mina funderingar på om det ens är möjligt.

Men, här är vi nu och det är några dagar kvar. Klockan är 06.30 och det är fullkomligt kolsvart ute. Att invänta dagsljus är inte att tänka på för då blir dagen för kort till resten jag vill hinna göra.  Det blir – som vanligt – en hundpromenad iklädd pannlampa.

 

Och mörkret sänker sig ned…

IMG_5003

Mitten av oktober. Det är kolsvart nu när jag går upp. Det är precis nu jag måste hitta alla möjliga trådar att hålla i för att inte förlora livsgnistan. Mörkret är svårt att stå ut med. Inte för att jag är mörkrädd utan för att det helt enkelt är obekvämt. Och, det tär på själen. Vi är inte gjorda för mörker. Hjärnan vill ha ljus för att må bra och för att vi ska vara glada. Tack och lov har vi en fin och solig sommar bakom oss så förhoppningsvis har vi lite D-vitamindepåer att ta utav.

Jag har ett par veckor med halvdassig träning bakom mig. Detta pga en krånglande rygg….som vanligt. En semestervecka utan att göra ett dugg förutom att ligga på stranden  resulterade i ett massivt ryggskott som inte gav sig av i första taget. Nu, två veckor senare, kan jag gå obehindrat och sätta igång igen. Det slår aldrig fel. När det känns som allra bäst så blir man puttad i diket.

Det är just den här biten att kravla sig ur diket som kan vara lite bekymmersamt. Det vore så enkelt att bara ge upp. Det är tungt att sätta igång igen. Jo, för mig också. Även om jag tränar i stort sett varje dag så är 14 dagars uppehåll ett elände. Jag är inte 20 år längre och det kan jag lova är mycket kännbart när kroppen inte rör på sig under en period.

För mig är träning ett måste. Jag tappar livslusten när jag inte rör på mig. Allt blir trist. Jag behöver endorfinpåslag. Utan det är jag en riktigt otrevlig person. Sur, arg och lättretlig. Utan min dagliga dos av rörelse så blir allt lidande. Jag äter inte som jag ska och det åker ned allt möjligt i foderluckan som inte borde åka ned där alls. Jag blir onyttig helt enkelt. Hela jag! Jag gillar inte den kvinnan alls! Hon hör inte hemma här.

Med ett dagligt pass – eller två – med pulshöjande aktivitet så händer följande i kroppen:

Konditionsträning ökar din kropps förmåga att använda fett som bränsle.
Du ökar din lungkapacitet och minskar risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar
Blodtrycket regleras och normaliseras
Träning stärker och förbättrar immunförsvaret
Risken att utveckla diabetes typ två minskar
Alla dina inre organ blir starkare
Den ökade blodcirkulation leder till en ökad näringstillförsel till alla celler i kroppen
Benstrukturen stärks, ditt skelett blir starkare vilket minskar risken för benskörhet
Träning minskar spänningar och stress
Du minskar risken att drabbas av flera olika cancerformer
Din hud och ditt hår får en bättre lyster tack vare den ökade blodcirkulationen
Du blir piggare och orkar mer
Du minskar risken att drabbas av vissa typer av depressioner
Träning lindrar många former av smärta
Du förbättrar ditt självförtroende
Du sover bättre på nätterna……..

Ja, det där visste du väl redan! 😉 Det kan dock vara bra att tänka på ibland. Det är ALDRIG för sent att styra upp mot ett nyttigare liv. Igår finns inte längre och vi kan bara se framåt. Hur vi levde under helgen eller veckan innan är ointressant. Det är idag som gäller och dagarna efter denna.

Jag är inget hälsofreak som lever på idel grönsaker och inte äter något skrot. Jag älskar kaffebröd, choklad, vin och jag gillar att äta mycket mat. Jag är dock tillräckligt intresserad av att hålla mig frisk och hyfsat mobil så lusten att äta kan aldrig ta över mitt liv. Lusten att tugga eller stoppa in godsaker i munnen kan aldrig bli mer intressant än att leva. Äter vi för mycket i förhållande till hur mycket vi rör oss så får vi hälsoproblem. Förr eller senare. Men, det visste du ju också! 😉

Nu är klockan 06.05. Jag ska strax ta en promenad med de små kortbenta. Pannlampan är laddad. Den är min bästa kompis de kommande 180 dagarna av höst och vinter. Usch, det där lät inte helt kul. 180 dagar innan naturen ser ut som på dagens bild……

 

En lååååång sommar…

love-you-quotes-wishes-pics-good-morning-love-quotes-for-new-life

Helt underbar, varm, solig och fullkomligt fantastisk lämnar den oss snart, sommaren 2018. Kanske har vi stönat lite men faktum är att vi har levt i väldigt lite kläder under de senaste nästan 4 månaderna. Det känns skönt med sval luft men sorgligt eftersom jag vet vad som komma skall. 8 månader höst och vinter. Möjligen kan man tackla det bättre efter att ha fått frossa i sol och D-vitaminer så länge. Det är vi ju inte bortskämda med här i vårt nordiska land.

Hur har du det med din träning och kosthållning? Har det åkt ned lite för mycket bubbel, öl, grillat med potatissallad, glass osv? Jag skriver under på det! Det är inte för inte som så många är alkoholiserade på sydligare breddgrader. En poolkant inbjuder till ett glas bubbel betydligt mer än soffhörnet ihopkurad i en filt. Glass är inget jag normalt äter men den här sommaren har jag ätit litervis. Fet och god gräddglass. Även på mig resulterar det i att kroppen inte riktigt ser ut som den gjorde i april. Så vad gör vi nu?

Jo, vi tar och rattar upp på den stig vi följde innan och fortsätter precis som vanligt. Vi körde i diket, än sen? Inget att tjata om utan vi kör på som om ingenting har hänt. Skiter i de där extra kilona som parkerat runt midjan och har inte dåligt samvete för att vi har frossat i livets goda under några månader. Men, vi tar tag i det. Innan vi blir kvar i diket för länge.

Själv har jag enveten som en get tränat nästan varje dag under sommaren. Mycket kondition följt av ett kortare styrkepass. Hållit igång kan man säga men inte direkt åstadkommit några stordåd. Av den anledningen sitter jag här med en träningsvärk from hell . Jag kan helt enkelt inte gå. Jag får gå baklänges nedför trappan och när toan ska besökas får jag fälla mig bakåt och hoppas att jag landar där det är tänkt. Benen går inte att böja. Jag trodde mig ha haft alla sorters träningsvärk men det här smärtstadiet är inte upplevt tidigare. Det kommer av en endaste benövning som i stort sett utfördes utan ytterligare vikt annat än den som ”var” i själva maskinen. Jag var så glad att kunna belasta benen utan att ha vikt på axlar eller utsätta ryggen för påfrestning att jag glatt körde på. Det var vansinnigt jobbigt men den här, smärtan i benen, var inte förväntad.

Dock, träningsvärk är ju en bra värk. Den går över och vi vet vad den kommer av. Muskler har fått jobba med något de inte är vana vid och slits sönder en smula. Lucky me som har bokat bästa massören på måndag. Det passar ju perfekt. Fram till dess får jag avstå mina gymbesök och ägna kroppen åt att gå. Ett ben framför det andra. Det bästa av alla sätt att röra sig. Alltid.

Blodet behöver alltid pumpas runt i kroppen för att cirkulationen ska fungera. Det blir extra viktigt ju äldre vi blir. Det bästa sättet att göra det är att använda benen. Kan man jogga – jättebra – men det räcker med att gå. Det där har jag tjatat om till leda och finns att läsa om t ex här!  Det är just den där upprepade ansträngningen som gör skillnad. Hjärtat behöver tränas och då måste vi få upp pulsen. Det duger inte att gå och såsa utan att traska på. Om du nu är frisk förstås.

Just nu känner jag mig oförskämt pigg och i bra form – nåja, bortsett från de värkande låren! Det är då som det alltid händer något. Jag sträcker mig, bryter en arm, får ryggskott eller något annat irriterande men just nu i denna stund mår jag fantastiskt. Man får leva i nuet. Jag är frisk tills jag är överbevisat sjuk är mitt ledord i livet. Det funkar bra. Jag känner inte efter, inbillar mig inte saker och kör så det ryker tills det inte går längre. Då får jag backa några steg.

Klockan har hunnit bli några minuter i 06. De små hundarna har osmaken att väcka mig varje morgon alltför tidigt. Jag ska försöka ta de här stockarna till ben och röra dem så gott det går på en promenad. Såg faktiskt lite kantareller häromdagen, tro det eller ej. I skogen är det torrt som en öken och växer inte ens en flugsvamp men de här satt utmed en liten grusväg. Ska se om de små rackarna sitter kvar.

Ta dig en promenad idag. Det är svalt och skönt. Ingen ursäkt är bra nog att inte göra det! 😉

Om att skriva i en blogg…

keyboard-2308477_1280

Det är inte så svårt. Att få någon som vill läsa den kan vara värre. Hur ska jag hitta dig som är intresserad av vad just jag skriver och varför skulle du vara det? Mig och mitt liv?  Jag, som kanske är en total främling ska alltså fånga upp dig där ute i periferin med mina ord. Få dig att läsa. Följa min blogg.  Ja, ifall jag nu bryr mig. Kanske vill jag bara skriva för min egen skull och skiter fullkomligt i statistik och ifall någon läser över huvudtaget? Men, då behöver jag ju inte ligga online utan kan lika gärna lagra orden i någon mapp.

Personligen är jag urdålig på att läsa andras bloggar. Varför? Dels kan det ju vara av helt ointresse för det bloggen handlar om. Jag läser inte bloggar om barn, barnbarn, blommor, mode eller heminredning. Intresserar mig inte. Jag läser inte heller bloggar om någons usla mående som aldrig tar slut. Jag läser inte bloggar där författaren ideligen glömmer att korrekturläsa och missar stavfel eller annat. Irriterande.

Inläggen kan vara för korta. Inläggen kan vara för långa. Inläggen är utan bilder. Inläggen är bara bilder. De kan också vara på gränsen till FÖR roliga. Någon lägger sig vinn om att hela tiden leverera vansinnigt mycket ord som är genomtänkt finurliga så till den milda grad att det hela blir ointressant. Kul en gång, eller två, men inte hela tiden. Det finns även bloggar där författaren hela tiden använder krångliga ord. Ord som någon känner till med stor kunskap om svenska språket men som vi andra upplever högtravande och onödiga.

Detta är min åsikt. Det är inte en lag! 🙂 Man ska förstås skriva om det man brinner för. Eller vill berätta om. Jag gillar att skriva om träning men ifall mina inlägg endast skulle handla om träningspass så skulle inte många orka läsa dem. Det blir outhärdligt tråkigt att läsa en repetition om dagliga pass på gymmet eller i spåret. Jag skulle inte ens orka skriva om det. Livet är ju så mycket mer. Upp och ner. Bra och dåligt. Det är viktigt med en mix. Tycker jag….

Fascinerande nog får inlägg som handlar om psykisk ohälsa eller dåligt fysiskt mående många läsare medan de inlägg som saluterar livet får färre. Det är märkligt. Vi läser alltså hellre om när någon är under isen än ovanpå den. Borde det inte vara tvärtom? Eller får det oss att må bättre genom att läsa om någon annans elände? Något att fundera över.

Som vanligt har jag haft en stund i kökssoffan. Min barndoms klenod. En urgammal, ful, avlutad och ganska obekväm historia i furu. Vi har funderat på att byta ut den övriga köksmöbeln som för övrigt också är ful och gammal men….då kan vi ju inte ha kvar soffan. Det skulle ju inte se klokt ut med en vitlaserad ekmöbel, stor och pampig, ihop med min barndoms spinkiga furusoffa. Inget kommer att se klokt ut ihop med den. Av den anledningen finns den kvar i mitt liv. År efter år. Hundarna älskar den. Alla hundar har älskat den. Nästa hund kommer också att ligga där. Resa sig och titta ut genom fönstret. Rulla ihop sig som en boll efter promenaden. Jag kommer att sitta där. I mitt hörn.

IMG_1910.jpg

 

 

 

 

 

Väntar på ljuset…

IMG_5003

Klockan är 06 och jag är vaken. Varför kan jag undra? Möjligheten att dra täcket över huvudet, återgå till drömmarnas land och ligga där i ett par timmar till finns, men så fungerar inte den här kroppen. Jag vaknar – och går upp. Omöjligt att ligga kvar. Det som var underbart sekunderna innan jag vaknade blir snabbt obehagligt. Täcket som var alldeles mjukt och lagom varmt blir för varmt, ryggen gör ont och det är fullständigt omöjligt att stoppa alla de tankar som tar form irriterande kvickt. Suck! Jag går upp.

Kaffebryggaren är snabbt igång, fixar ett par hårda mackor och slår mig ned i den gamla fula kökssoffan. Hundarna hänger på och lägger sig som små hoprullade bollar. En på var sida. Detta är vår vanliga ritual. Varje dag. Det är så inrutat att allt annat vore fel. Jag fäller upp min dataskärm och kollar vad som har hänt. Tidningarnas löpsedlar är fulla av OS och Melodifestivalen. Jag är nog totalt osvensk. Jag har ingen aning om vem som vann den senare förra året eller året innan. Jag har heller ingen aning om vem som deltar i år. Och, jag har inget som helst intresse av att veta det. Faktum är att jag inte tittar på något av alla de program som idisslas i svensk media. Inte Farmen, inte Idol, inte Let’s Dance, Så ska det låta, Gladiatorerna eller var som händer i Ullared eller på Böda camping. Men, jag är inte heller någon nörd framför teverutan. Om det är något jag utan problem skulle klara mig utan så är det just TV.

Den före detta brutna armen är fortfarande krokig och jag kämpar hårt för att räta ut den.  Svårt. För att inte säga omöjligt. Jag har börjat att träna lite med den. Lätta vikter. Är uppe i 2 kg men det kändes väldigt lätt så om några dagar höjer jag det till 3. Men, krokig! På tok för krokig. Den gör dessutom ont när jag med illvilja i blicken försöker att få den rak. Det skulle behövas en planka och en tving. Räta på dig för fasen dumma arm.

Träningsvärken från ett rejält benpass igår gör att jag denna dag får nöja mig med att pulsa i snön. Här ute på landet har kylan gjort att snön inte packar sig på de stigar vi har som promenadvägar. Varje runda är som ett träningspass i den 3 dm djupa snön. Någon har dessutom haft osmaken att köra scooter överallt. Blir det inte bättre då? Packat liksom? Jo, lite. På ytan. Men så sjunker foten igenom och det blir ännu värre att gå. Inte bara fluffig snö utan även en liten seg skorpa som man ska trampa på och sedan fluffet. Vansinnigt jobbigt. Jag går 4 km i fluffsnö varje dag. Biter ihop. Vet att det blir vår även i år. Och trampar på….

Jag är glad över att jag orkar gå. Att jag KAN gå. Och att jag gör det. I alla väder. Regn, snö, kyla eller vad det nu bjuds på. Egentligen är det aldrig någonsin tråkigt. Det är en rutin som bara är där. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Jag ska göra det så länge jag kan. Vad som förvånar mig är att inte alla tar en promenad. Varför längtar inte alla ut? Längta efter att röra på kroppen och andas frisk luft? Den jag lever med gör det inte. Han vill stanna inne. Glo på sport. Sitta i soffan. Märkligt.

Nu är ljuset här och det är dags att hoppa i varma kläder. Dags för ”rundan”. Pulsrundan i fluffet. Men snart, väldigt snart, är det en runda bland vitsippor. Snart hör jag koltrasten, det vackraste ljudet som finns. Jag ska visualisera just det denna dag. Snart…

 

En gammal älskad mamma…

1507040_1483544298574865_2732627525560824352_n-2

90 år! En spillra av den som en gång var. Kroppen har gett upp och numera är den gamla damen för trött att sitta i rullstolen. Hon ligger i sängen. Tittar i taket och blicken är inte sig lik. Den är tom, trött och genomskinlig. De blå ögonen har blivit bleka och vattniga. Kniper med munnen och vill inte äta. Vill inte prata. Sörjer att hon inte kan gå upp. Sörjer att livet snart är slut. Älskade mamma.

I 60 år har vi levt mer eller mindre tillsammans. Vi har grälat, skrattat, pratat, sörjt, diskuterat, upplevt och åldrats. Framför allt har vi skrattat mycket. Mamma skrattar inte mer. Hon ler i någon slags grimas men det ser bara konstigt ut. Hon är rätt för att dö. Hon är rädd för att det är svart och ensamt. Kallt. Hon är ledsen.

Det är en underlig resa. Den här sista färden man gör med en förälder som betyder så mycket i ens liv. Sittandes vid en säng med en människa som sakta, sakta försvinner till en annan plats. Mamma. Min mamma. Hur ska livet bli utan henne?

Hon vill inte äta. Trots att hon fortfarande är klar i huvudet kan hon inte förmå sig att äta. Allt smakar apa. Hon önskar sig än det ena och än det andra och – vi handlar. Inget duger. Köket på boendet vänder ut och in på sig för att skapa rätter som är lätta att svälja och som smakar bra. Äckligt! Allt är äckligt. Jag får behärska mig för att inte skrika högt. På något hysteriskt vis skulle jag vilja skaka henne. Ät!!! Man kan inte leva om man inte äter. Man dör! Men….det gör jag förstås inte. Jag brukar skrika när jag sätter mig i bilen. Och gråta en skvätt. Av maktlöshet. Jag kan inget göra. Absolut ingenting.

Kanske är det kroppens sätt att säga, det är nog nu. Jag orkar inte mer. Systemet stängs ned, organ för organ. Det har hållit på länge nu. Veckor har blivit till månader, sjukhusvistelser med konstgjord andning i form av näringsdropp men nu är vi här. Ingenting finns att göra mer. Det är livets gång. Det är så det ska vara. Ändå är det så svårt att acceptera.

När man är ung så verkar det så avlägset. Alla släktingar är fortfarande unga. Mormor och morfar finns, farmor och farfar, mostrar, fastrar, mamma och pappa. Dö? Ja, det ska man väl någon gång. Men inte nu. Sedan. Nu är sedan här. Mina mor och farföräldrar är borta sedan många år, mostrar och fastrar finns inte mer, min pappa är död…bara mamma finns kvar. Ännu!

Döden skrämmer mig inte. Jag har suttit med många sällskapsdjur som somnat in. Jag vakade vid min pappas sida tills han inte andades mer. Jag har själv varit illa ute med en hjärnblödning. Jag är inte rädd för att dö. Det är naturligt. Vi lever och vi kommer att dö. Ingen slipper undan med livet i behåll. Men, vi pratar inte om det. Usch och fy. Vi borde prata om det. Hur vi vill ha det på vår begravning. Vill jag över huvudtaget ha en begravning?

Jag sover inte särskilt bra. Minnen strömmar in i sinnet som en flod av sällan skådat slag.  Minnen från min barndom, från mina tonår, semesterresor, lyckliga minnen, sorgliga minnen. Jag vaknar och är helt slut i huvudet. Hur mycket tankar får det plats? Det är överfullt. Stopp. Inte mer..

Klockan är 7. Jag kan inte ringa än. Jag ringer inte längre direkt till mamma. Hon hör inte om man inte sitter precis framför henne och artikulerar hysteriskt. Jag ringer till personalen. De är fantastiska. De kan. De vet. De har sett det här så många gånger förut. Även fastän man har dragit in på personalstyrkan så gör de allt för att livet ska bli behagligt. Puffar kuddar, vädrar, rättar till lakan och täcke, försöker få henne att dricka och äta, kämpar och kämpar.

Livet är pausat! Jag gör allt jag ska men mina tankar är på annat håll. Käraste lilla mamma, fortfarande kan jag hålla i dina tunna, kalla och skrynkliga små händer. Fortfarande kan jag prata med dig och höra din röst. Hoppet att du ska må bättre och svara med ditt vanliga jag finns kvar. Kanske, kanske har hon ätit idag. Men jag vet att så är det inte. Sakta försvinner du bort. Jag kommer att mista dig.

Det evinnerliga tjatet om väder!

IMG_8682_Fotor.jpg

Det är alltid väder. Av något slag. Det regnar, snöar, är dimmigt, grått, solsken, åska, vind, vindstilla, lite snö, mycket snö, varmt, kallt osv i all oändlighet. Är det inte snö så är det någon som mår urdåligt för att det är en vinter utan snö. Om det istället är snö så är någon under isen för att det inte är barmark. Är det varmt, så är det alla gånger FÖR varmt. Är det inte varmt så är det för kallt.

Jag skulle må mycket bättre om det var vinter när det var vinter och sommar när det var sommar…säger någon. Här är det alltså försvarbart att tjura för att omständigheten ”varm vinter och kall sommar” råder. I själva verket skulle den här personen tjura ihop även om läget hade varit annorlunda. Jag skulle ha mått så mycket bättre om det inte varit för all snö som jag fick skotta eller den här ohyggligt varma sommaren tar knäcken på mig.

Vi svenskar är extrema i vårt eviga tjat om väder. En omständighet som vi inte kan påverka ett enda dugg. Däremot tiger vi gärna om samhällsproblem. Det orkar vi inte bry oss om. Det tjänar inget till brukar det låta vid ett försök till diskussion. Tjänar det då något till att gnälla spaltmeter för att det inte är tillräckligt med snö?

Att vi behöver ljus för att må bra är inget nytt. På grund av den anledningen bör man vara ute den del av dagen då det är ljust. Även om det nu är en  mörk vinterdag med för lite snö och alldeles för varmt. Att sitta inne och oja sig över att man är deppig av mörkret istället för att ta vara på det lilla dagsljus som är,  mår vi förstås ännu sämre av.

Det jag talar om här är alltså inte en depression. En människa med en uttalad depression brukar sällan vistas i sociala medier och beklaga sig. Jag talar om gnällspikarna. De här som alltid, alltid har något att skylla på för sitt agerande. Nej, jag stannade inne HELA helgen för det regnade ju. Herregud, det går ju inte att vara ute..det är ju på tok för varmt. Nä, i det här snöovädret får man allt sitta inne och äta godis framför teven. Gå ut och gå? Det är ju snorhalt. Ånej, här ska inte brytas några ben. Jag tänker sura i soffan istället……

Jag är trött på gnällspikar. Livet är kort. Det kommer alltid att vara väder. Av något slag. Vind, från något håll. Nederbörd, i någon form. Acceptera att du inte kan göra ett skit åt det. Fokusera på det du KAN göra något åt. Sluta gnäll. Kan du gå? Fantastiskt! Alla kan inte det. Kan du rör dina armar? Underbart! Det finns de som inte ens har två! Är du frisk? Jamen grattis! Kan du äta dig mätt? Halleluja! Det låter som en storvinst. Tycker du synd om dig själv? Tråkigt! Du som både kan gå, använda dina armar, är frisk och får äta dig mätt. Du har verkligen grundplåten för att må riktigt bra. Om du kommer att göra det eller ej, är BARA upp till dig!

Ingen annan kan påverka dina tankar. Ingen annan finns att skylla på för att du inte kan påverka dina tankar. Inget väder i världen kan beskyllas för att du mår ruttet utan det är DU – bara du som har ansvaret för hur du ska må. Mitt råd till dig är att sluta gnälla. Sluta hitta på orsaker till ditt agerande. Du agerar på ett visst sätt eftersom du har valt att göra det. Endast du kan välja ett annat sätt att agera. Ingen annan.

Narcissism? Eller bara en selfie?

SELFIE-870x418

Ja, var går gränsen mellan kärleken till sin egen spegelbild och en oskyldig selfie? Ibland undrar jag vart vi är på väg. Varför har vi den här otroliga jakten efter att bli omtyckta, sedda och bekräftade? Det känns som om vi helt har glömt bort värdet av att bara vara bra människor.

Jag har ett Instagramkonto och jag följer många. De flesta har samma intresse som jag, att träna. Det är inspirerande att se framsteg. Att se någon som har blivit starkare och mår bättre. Kanske visar någon en övning och hur den ska utföras. En och annan formcheck där man lägger upp en selfie och visar sin muskulära utveckling. För oss, som gillar det här, är det motiverande bilder. Jag får tips, idéer och inspiration. Jag hoppas själv att ge detsamma till de människor som ser mina inlägg. Men…

….sedan har vi det där andra. När någon lägger upp bild efter bild på sitt leende ansikte rakt in i den egna kameran. Om och om igen. En och annan glad selfie kan väl vara kul. Men när det tenderar att bli flera om dagen  börjar i alla fall jag fundera vad avsikten är? Vad är jag som betraktare förväntad att göra? Gilla bilden? Komma med handhjärtan och bekräftelse?

Det är precis det vi gör. Hela tiden. Oavsett om det är någon som publicerar sig själv på nätet i en strid ström av leenden från olika vinklar. Jag måste fråga hur just du skulle göra i verkliga livet om du träffade den här personen 3 ggr varje dag? Skulle du berätta hur fin han/hon är? Att personen ifråga är vacker, åtråvärd, fantastisk och underbar? För det är precis det som skrivs i sociala medier. Om och om igen under samma persons eviga bilder på sig själv och sig själv. Bilder med förskönande filter där inga ålderstecken eller rynkor syns.

En dag för några månader sedan mötte jag en person jag inte har sett på väldigt länge. Jag tror att det var ca 25 år sedan sist. Hon har inte åldrats ett dugg. Det har jag sett på Facebook. Inte en rynka och precis densamma som då för 25 år sedan. När vi möttes så insåg jag att det inte var sant. Hon såg helt normal ut i verkligheten. Utan ”botoxfiltret” som hennes bilder alltid är redigerade med så var det en vacker medelålders kvinna. Rynkigare, äldre men fortfarande väldigt snygg.

Är det fult att åldras? Vad ska vi göra åt att skinnet blir slappare? Lyfta oss? Överallt? Jag är så tacksam för att jag är frisk och faktiskt snart är 60 år. Det är ok att jag inte ser ut som 20. Hur skulle jag kunna göra det 40 år senare?

Självklart måste vi kunna få rätta till saker som vi inte gillar med oss själva. Jag lägger ingen värdering i det. Anser att det är upp till var och en men just de här förskönade bilderna har jag svårt att förstå mig på. Det här med att älska sig själv kan ha olika innebörd. För mig innebär det att jag är nöjd med mig själv och har en trygghet i det. Jag behöver inte ha fiktiv kärlek som i själva verket inte är särskilt stor när det verkligen gäller.

Så, här kommer några råd från mig till dig i all välmening. Gilla dig själv, posta en selfie men behärska din narcissism. Man måste inte visa alla bilder man tar på sig själv! 😉

I en mörk skog…..

svamp 2.jpg

Hon hade gått en stund och insåg med en bedövande insikt att hon var vilse. Det hade börjat mörkna och den täta skogen såg likadan ut åt alla håll. Varifrån hade hon kommit? Hon var säker på vilket som var söder och norr …eller var hon det? Hon hade följt ravinen norrut och sedan vikit av på en stig med oländig terräng. Det var sly överallt och hon hade hoppat som en bergsget för att ta sig fram. Vilket jävla påhitt att gå in just här!

Hon stod stilla en stund och försökte koncentrerat lokalisera var hon befann sig. Gick hon i cirklar? Hon fnös åt sig själv och insåg att det inte alls var omöjligt. Hon hade varit ute länge nu och borde verkligen bege sig hemåt. Efter en viss tvekan bestämde hon sig för att kliva rakt ut från den punkt där hon befann sig. Rakt in i snår och den sly som låg i flera lager på backen. Det måste vara åt rätt håll. Det måste vara det.

Hon stelnade till! Ett ljud! Vad var det? En älg, ett rådjur eller kanske ett vildsvin? Var skulle hon ta vägen om det kom ett ilsket vildsvin med ett batteri av små vildsvinsbarn på släp? Hon hade aldrig varit särskilt vig och tanken på att slätkarta upp för en trädstam fick henne att fnittra till. Hon insåg att det inte var en utväg. Hon stod stilla och hjärtat slog en dubbelvolt när en stor rovfågel lättade från marken och fladdrade iväg….det var bara en fågel…

…..ja, och sedan hittade jag en jäkla massa svamp igen så där rök min skogsthriller. 🙂 Men, visst började den bra? 😉 Det var en beskrivning av den skog jag knallar runt i och letar efter skogens guld.  Jag kan dock inte gå vilse. Den är alldeles för liten,  men gå i cirklar är jag bra på. När blicken är riktad nedåt kan man hamna var som helst. Sly, omkullfallna träd, oländigt och besvärligt och det är precis där man hittar kantareller. Inte i den där fina bekväma skogen. Den där som ser ut som en teckning av John Bauer. Man ska ta sig dit det är lite bökigt att gå. Det ska växa björk, hassel och barrträd om vartannat och det får gärna vara en massa sly på backen som någon har röjt för något år sedan. Där hittar man kantareller. Promise!

Varför plockar jag egentligen kantareller? Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Jag äter inte eländet. Smaken är vidrig och går inte att kamouflera med vare sig kryddor eller lök.  Konsistensen påminner dessutom om små bitar av gummisnodd…  Jag tror  inte heller att det är särskilt nyttigt men det är inte orsaken till att jag ger bort all svamp. Det är äckligt helt enkelt.

Dock är det är rofyllt att leta kantareller. Jag går aldrig någonsin sakta men när jag kopplar på min svampletarblick så stannar tempot av och jag kan helt avkopplad gå och strosa i timmar. Igår strosade jag ihop 4,5 kg kantareller, idag blev det 1 kg. Någon av mina vänner blir lycklig igen.

Nu ska jag strosa in till soffhörnet och lyssna färdigt på en bok. Stefan Sauk och jag, vi håller ihop. Det börjar dock bli kris. Jag har lyssnat på allt som Stefan Sauk har läst in och nu måste jag hitta någon annan inläsare som jag inte retar mig på. Någon som inte läser urtrist eller överdriver, någon med en behaglig röst och precis lagom teatralisk. Tips mottages med tacksamhet. Livet utan Stefan kommer att bli fattigt men det är oundvikligt. Vi kommer att göra slut.