Kan man öka sin styrka fastän man är en 58 årig kärring??? Haha! Japp, det kan man!!

IMG_6437.jpg

Varför tränar jag? Varför tränar du? För att bli starkare eller forma kroppen eller för hälsans skull? Jag skulle vilja säga alltihop men framför allt för min hälsas skull. Jag har sett på väldigt nära håll vad ”vanliga” vällevnads sjukdomar kan ställa till med såsom t ex åldersdiabetes! Bägge mina föräldrar har fått amputera ben och har lidit alla helvetes kval av något så banalt som ”lite socker”!! Det får vi väl alla !! Eller måste man få det? Jag har med all sannolikhet stora möjligheter att utveckla diabetes då en hel rad av släktingar har lyckats dra en nitlott med just det. Ingen har varit svårt överviktig eller överdrivit sitt sockerintag så det måste bero på andra saker. Jag tänker kämpa emot med alla tänkbara medel. Det är min största anledning till att jag tränar. Hårt, varje dag, ger aldrig upp!

Utseende? Ja, självklart. Det är väl rätt ok att ha magrutor fastän jag närmar mig 60!!! Inte för att jag stoppar dem i ansiktet på min omgivning men jag vet att min mage är urstark och det är tillfredsställande för mig. Jag kan fortfarande ha kläder som jag sydde för 30 år sedan och det är ganska kul. Dock har det hänt lite med midjemåttet. Ju mer muskler – ju större midjemått! Faktiskt! Jag har alltid gillat att se så bra ut som jag bara kan. Det kommer jag att fortsätta med tills jag sitter på hemmet!

Hur vi ser ut och framför allt hur vi vill se ut – är var och ens ensak. Någon skiter i det, någon har gett upp, någon är fixerad,  någon opererar sig till lycka – kör bara kör!! Huvudsaken är att du är nöjd i din kropp! Andras åsikter är ju så otroligt oviktigt.

För att bli starkare? Ja, självklart!! Och – det går! Även om du har passerat 55+! Jag är en smula tjatig om detta då jag vet att många i min ålder och där omkring helt enkelt inte tror att det är möjligt! Självklart är det inte lika lätt som för en 25 åring att bygga muskler. Man måste slita. Men det är värt det! Styrketräning är det bästa sättet att bromsa fysiskt åldrande!! Skinnet är ju som det är – skit i det!

Jag har tränat i åratal. Simmat, styrketränat, ridit, löptränat osv. Sedan hästarna försvann ur mitt liv har jag fokuserat på styrketräning igen och har på 1,5 år blivit så otroligt mycket starkare. För 1,5 år sedan så tyckte jag ett par set med 6 kg i hantelpress  var tungt! Idag tar  jag 12,5 kg och kan ta mer…! För 1,5 år sedan så kunde jag med möda få upp 12 kg i en bicepscurl. Idag fixar jag 4 set med 22 kg! Förra hösten började jag träna mina ben och rumpa. Hela baksidan av mig var i träda pga av ryggproblem och ischias. Rumpan var platt och mina ben svaga som tusan.  Jag lyckades med goaste PT Anna få till några töntiga squats med endast en pinne som vikt. Till sist kunde jag ha en stång. Många bakslag har det varit med dessa squats av olika orsaker. Ryggskott stup i ett, min förbaskade ischias….men skam den som ger sig! Nu – har jag 47 kg på mina axlar vilket jag såg som ett skämt förra hösten! Bänkpress!! En helt omöjlig historia för 1,5 år sedan. Svag som en mus lyckades jag med att få 25 kg åka mot taket ett par ggr. Idag kör jag 4 set, 8 reps med 35 kg!

För någon annan är detta lätta vikter och för någon helt ouppnåeliga men …..för mig är det enorma framsteg! Det är precis det som är viktigt. Mina framsteg! Och det faktum att jag vid 58 års ålder fortsätter att bli starkare. Är det inte rätt häftigt? Jag ÄLSKART!!!!!!

IMG_6428

Jag träffar dagligen unga tjejer som är otroligt vältränade och som kämpar som fasen för att nå sina mål, utseendemässigt och styrkemässigt. Det är så otroligt inspirerande att träffa dem. Låt dig inspireras! Stå inte i ett hörn och avundas deras fysik på gymmet utan ta chansen att peppa dig med deras enorma vilja och målmedvetenhet!

Vi är de vi är! Vi kan alltid bli bättre! Om vi vill! 😉

Visst gör det ont!

get-off-the-couch

Jag skulle ljuga gränslöst om jag påstod att mina snart 58 år inte känns när jag kliver ur sängen på morgonen. Det knakar och sprakar, gör ont i ryggen, i mina knän och i nacken. Det känns att jag inte är 20 längre. Det vore ju konstigt om det inte gjorde det. Men, därifrån och till att sälla mig till gnällspikarnas skara är det långt.

Jag har träffat dem överallt genom hela livet. I skolan, på arbetsplatser, i mitt hästliv och i övriga privatlivet. De här som alltid har ont någonstans och ständigt känner det som sin livsuppgift att få berätta för alla andra om sina krämpor. Det gör ont i ett knä så de kan inte gå eller springa, det gör ont i en fot så de kan inte gå eller springa, det gör ont i leder så att de inte kan göra ett förbaskade dugg eller de har ont i en axel som hindrar dem i precis allt, även från att gå och springa. Det där fascinerar mig.  Oavsett hur jäkla ont det eventuellt skulle gör i ovandelen av kroppen så finns där, förhoppningsvis, även en underdel. Den kan man bl a använda till olika rörelser såsom att t ex gå! Har man då istället vansinnigt ont i underdelen av kroppen så kanske man är lyckligt lottad med en överdel och då kan man kanske simma eller sätta sig i en roddmaskin. Det finns ALLTID något man kan utföra ÄVEN  om det råkar vara smärtsamt någonstans. Vid ett ryggskott där man med nöd och näppe kan gå på toa så är det allra bästa man kan göra att röra sig så mycket det bara går för då händer det något magiskt. Ryggskottet går över!!! Att lägga sig ned vid ett tillfälle där ryggen är helt låst är rena katastrofen.

Om vi skulle jämföra vårt mänskliga sätt att tackla smärta med våra djur och deras krämpor. Vad gör vi när vår hund får ont i ett ben, ont i sina leder eller i ryggen? Lägger vi den i en korg och låter den ligga där pin stilla? Nej! Den blir ordinerad hundsim, den får massage och vi får order om att ta koppelpromenader. Aldrig någonsin har en veterinär ordinerat stillhet för att en hund har ont i ett ben, såvida det inte är av på mitten. Eller vår häst som har drabbats av en muskelskada eller en skada i en led?  Stoppar vi den i en box och låter den stå där i ett år eller två i tron att det ska bli bra? No way! Vi blir ordinerade skritt vid hand!  Flera gånger om dagen om det vill sig illa. Den ska röra sig! Kontrollerat. Gärna hela tiden.

Vad är det då i människans kropp som är så unikt att när vi har ont så ska vi sitta stilla på ändan? Även om vi lider av smärtsam artros så är det bevisat högt och lågt att vi mår bättre om vi rör på oss. Sitter artrosen i en fot så borde det trots allt vara möjligt att t ex simma?

En sak är säker. Vi kommer att bli sjuka! Vi kommer kanske att råka ut för sorgliga händelser som gör att vi inte KAN resa oss utan kanske hamnar i en rullstol. Vi kanske drabbas av en stroke och tappar vår förmåga att gå eller röra oss. Fram till dess ämnar i alla fall jag använda ben och min övriga kropp oavsett om den protesterar ibland pga att det gör ont. För med handen på hjärtat, hur ont gör det? Egentligen!!??

Ålder 58, och hur hamnade jag här?

 

På något underligt vis så har jag nu min 58e födelsedag framför mig.  Jag har ingen aning om hur det gick till! Det är fullkomligt obegripligt! I mitt sinne och i mitt eget huvud befinner jag mig någonstans runt 30-35.   Jag har på något sätt valt att stanna där, mentalt. Det var en jäkla bra ålder, 35, men det fattade jag inte när jag var där. Vad jag inte heller fattade var att livet skulle gå så in i helsicke fort! Det är inte klokt! Det snurrar fortare och fortare för varje år som går och egentligen gör det inget att jag blir äldre. Det som känns tråkigt är att framtiden nu är överblickbar.  Det var den inte när jag var 35! Då kändes det som en oändlighet innan jag skulle bli 70. Det gör det inte nu! Samtidigt är jag ju tacksam över att jag har nått den ålder jag befinner mig i och är – såvitt jag vet – frisk! Det är inte alla förunnat.

När jag var 25 så tyckte jag att en 60 åring var skitgammal. Idag är jag snart 60 och har många vänner som är just runt 25-30! Är det så att en 60 åring idag inte är lika ”skitgammal” som när jag var ung eller är det jag som är naiv och inte fattar att jag är mossig?? 🙂

Jag vill minnas att jag kände mig väldigt gammal när jag fyllde 30! Hehe! Nu när jag snart är 30 år äldre känner jag mig inte alls gammal och hur hänger det ihop? En anledning kanske är att jag träffar många yngre människor och på något sätt inbillar mig att jag är en av dem. Det är ju smart.  Våga vägra bli grå liksom!

Jag tror verkligen att på att vi blir vad vi gör oss till. I alla lägen!  Ålder är en siffra och vi måste inte nödvändigtvis leva upp till den. Man måste inte älska att peta i rabatter och laga mat bara för att man har passerat en viss åldersgräns. Om vi har tur – så blir vi gamla! Och under tiden så får man helt enkelt ”gilla läget” som min gamla pappa sa när han var megasjuk och hade kallbrand i hela kroppen. Det är vad jag kallar en positiv inställning!!

large-3