En kort cirkel för ben och rumpa..

Ibland tröttnar jag på mitt träningsupplägg och måste göra något annat. Det kan sluta med att jag kör vidare i trappan tills jag har gått 400 våningar eller så kör jag loss med något annat. Kroppen var lite sliten igår så tunga vikter var inte att tänka på.

Jag använde mig av ett abs wheel och en kettlebell…det var allt. Känner du dig istället jättestark är det ju bara att lasta på en skivstång på axlarna. Jag körde min lilla ben- och rumpcirkel 4 varv men det är ju också en smaksak.

Värm upp innan. Är du hemma så förslagsvis med hopprep i intervaller några minuter.

Använd dig av en Tabata-app som du laddar ned på mobilen. Det här ska vara intensivt utan långa pauser. Kör 30 sek arbete, 10 vila hela varvet, vila i 30 sek och så pået igen. Några övningar görs på ett ben. Det är givetvis meningen att bägge benen ska jobba så det är 30 sek på VARJE ben som gäller.

Tänk på att spänna rumpan i glute bridge – där jag ligger med armarna rakt ut på en bänk. När du använder maghjulet, abs wheel, så dra in magen mot ryggraden och häng inte på axlarna. Låt magen dra dig fram och tillbaka.

KÖR!

Dagsljus, väder och vitaminer!

Idag får man väl – också – skina som en sol alldeles på egen hand för det ska bli ännu en dag i 50 nyanser av grått i MellanSverige. Duggregn, moln, lite dimma och 3 grader varmt. Inte något väder som stimulerar vår D-vitaminproduktion direkt.

Vädret hör ju till de faktorer vi absolut inte kan påverka och ändå så bidrar just väder till så mycket irritation. Jag har själv varit helt styrd av väder. Det var på den tiden jag hade hästar och då var det en ständig oro. Nej, jävlar nu ska det bli blåst…då måste hästarna in tidigt….regn, skit också….då blir det lervälling….frysgrader….neeeej, då fryser lervällingen till is och det blir puckelpist i hagen…smällvarmt, då kommer broms och insekter osv osv. Vädret var som bäst – möjligen – i början av april.

Idag är mitt liv med hästar över och jag skiter fullständigt i väder och vind. Det är så otroligt skönt att slippa denna oro över något som gör hur det vill oavsett hur mycket energi jag nu lägger ned på att älta. Jag har bra kläder, jag har ett vattentätt skinn och inget väder stoppar mig. Kanske jublar jag inte över ösregn men det får banne inte mig att stanna inomhus.

Solen fyller dock en viktig funktion. Vi får D-vitaminer i oss. Det är ett viktigt vitamin för att vi ska må bra. D-vitamin behövs för att kroppen ska tillgodogöra sig kalcium och bevara ett starkt skelett. Brist på D-viamin kan exempelvis leda till benskörhet, muskelsmärtor och trötthet. Det finns en del som påstår att D-vitamin kan hjälpa mot depression men det saknar stöd i forskningen.

För att få i sig det här vitaminet så måste vi vara ute under dagens ljusa timmar. Som en tumregel kan du titta på din skugga när solen är framme – om den är längre än du så producerar kroppen inte D-vitamin. Är du vegan har du svårare att få i dig D-vitamin då de flesta livsmedel som innehåller D-vitamin kommer från animaliska livsmedel. Det sitter alltså inte i vägen att peta i sig lite D-vitaminpiller den här tiden om du känner dig trött och håglös. Det gör i alla händelser ingen skada.

Utanför mitt fönster är det fullkomligt kolsvart. Jag brukar ge mig ut i pannlampans sken då jag vill ta en lång promenad innan jag åker till gymmet men…idag är det en s k vilodag. Den förhatliga. Jag gillar inte att ha vilodagar men känner att kroppen begär en. Träningsvärk i lår, rumpa, rygg, axlar, armar……den enda delen jag möjligen kunde anstränga är magen. Men, det verkar överdrivet att dra till gymmet för att göra sit-ups!

En riktigt lång promenad med mina kortbenta tillsammans med ett annat gäng kortbenta ska i alla fall få förgylla min dag. Alla stunder måste levas till fullo! Glöm aldrig det. Genom att vänta på något vi vill ska hända eller tänka på det som har hänt glömmer vi att leva här och nu! Ha en fantastisk dag! I gråväder eller snö! 😉

Träna för livet…hela livet!

Om 8 ynka år fyller jag 70! Tanken är svindlande. Att åldras är en smula skrämmande. Inte själva åldrandet i sig utan det faktum att framtiden krymper. Helt plötsligt står vi där i samma ålder som våra mor och farföräldrar befann sig i när vi var barn. Urgamla i ett barns ögon men i våra egna så är vi fortfarande unga. Inuti klappar fortfarande ett ungt hjärta medan kroppen har åldrats och skinnet inte alls är lika kul längre. Det kan vara tufft att acceptera.

Jag får ofta höra av mina icke tränande bekanta…..”att du orkar….varför håller du på….? Jo, det ska jag tala om. Jag har inte några supergener. Både min mor och far ruttnade i princip bort i vidriga följdsjukdomar av diabetes 2, cancer och cirkulationsproblem. Bägge två fick amputera…..var sitt ben…..! Det värsta tänkbara. Att vara stark och vältränad fyller en viktig funktion. Kanske kan vi slåss bättre mot sjukdomar när de drabbar oss? Jag vill tro det. Jag har tränat sanslöst mycket i mina dagar och jag hoppas att det kommer att hjälpa mig från att ärva dessa eländiga sjukdomar jag förmodligen bär gener för att få..

Jag har simmat, löptränat, styrketränat, ridit och gått i alla dessa år och aldrig någonsin vikt ned mig för ett endaste dugg. Enda gången jag har fått finna mig i ett avbrott har varit vid svår sjukdom och det har tack och lov endast drabbat mig ett par gånger under livets gång. Jag har aldrig gett upp. Jag kommer aldrig att ge upp. Så länge jag kan andas kommer jag att använda min kropp. Rörelse är liv. Jag har heller aldrig tyckt att det har varit tråkigt eller haft något krav på att jag ska ha en sanslös motivation för att röra på mig. Det har varit som något fullständigt naturligt. För mig är det onaturligt att sitta stilla. Jag får ont överallt och mår urdåligt ifall jag av någon anledning blir tvingad att inte göra något.

Jag tränar för att vara frisk när jag åldras. Jag tränar för att det är vansinnigt roligt att ha bra kondition och att vara stark. Jag tränar för att jag gillar att kunna fylla ut jeansen och ha ett par snygga axlar när jag klär mig i ett linne☺️ …och jag gillar att ha en platt mage. Jag tränar för livet. Varje dag! Jag har tränat för livet i hela mitt liv. Det är nu, vid snart 62 års ålder som jag förstår resultatet av det liv jag har levt.

Runtomkring mig drabbas mina jämnåriga av hjärtproblem, diabetes, högt blodtryck och övervikt. Det är dom som under åren frågat vad jag håller på med och varför? Kanske börjar det gå upp ett ljus…. Jag är fortfarande i bra form. Jag har en maxpuls på 174, har låg vilopuls, blodtryck där det ska vara och höga blodvärden. Jag mår väldigt bra och är i mitt livs bästa form. Det är dock inte en garanti för morgondagen men det ökar mina odds!

Jag kan inte nog prata om hur viktigt det är att röra på kroppen. Att hålla igång från unga år är naturligtvis optimalt men det är aldrig för sent att börja. Du har ingenting att förlora och allt att vinna. Alla kan – om vi vill!😉

.

Mest för kvinnor….

Så kom då 50-årsåldern och den där perioden som vi alla hört talas om men inte fattat vidden av förrän den rullar in. Klimakteriet. Ett vidrigt ord som har med sig en ännu vidrigare innebörd. Inte för alla…men för väldigt många.

Det kan vara en riktigt skitjobbig tid men något det sällan pratas om. Vad händer egentligen psykiskt och fysiskt? Jag radar upp det som man kan läsa om överallt:

  • oregelbundna blödningar
  • värmevallningar, du blir plötslig varm och börjar svettas
  • humörsvängningar
  • sömnproblem
  • besvär från slidan, som torra slemhinnor, sveda och klåda
  • besvär från urinvägarna, som att du ofta känner dig kissnödig och att det läcker urin när du hostar eller nyse

Det var den mer läkarmässiga förklaringen och nu kommer min egen upplevelse. Oregelbundna blödningar vet jag inget om eftersom jag fick göra en hysterektomi några år innan men värmevallningar kan jag skriva en bok om. Det låter inte så farligt men jag kan lova dig att det är serverat kvinnan från helvetet.

Innan den här ”vallningen” bryter ut så drabbas man av en olustig känsla, ungefär som om en ångestattack var i antågande, och efter det kokar hela din skapelse. Från topp till tå. Man är varmare än vad som är möjligt och för många innebär detta byten av lakan nätterna igenom. Jag har mest blivit kokhet och kastat av mig täcket, börjat frysa, blivit kokhet och kastat av mig täcket…natt efter natt. Runt 50 var det allra värst men det höll i sig med full kraft i nästan 7 år. Jag kan idag, vid snart 62 års ålder, fortfarande få några svettningar då och då. Svettningarna håller i sig en stund, ansiktet kokar, kroppen kokar och det är helt enkelt för jävligt.

Humörsvängningar? Jo, jag tackar. Klimakteriehäxa har vi väl alla hört talas om och det är sanningen. Man blir arg! Och ledsen. Sedan glad! I en soppa. Mest har jag känt mig oresonligt förbannad rätt vad det är och om jag tidigare var temperamentsfull så eskalerade det under min häxtid! När jag blev ledsen gick det inte att stoppa utan jag kunde börja böla för småsaker. Det gick liksom inte att hejda.

Sömnproblem får man pga svettningarna. Ingen kan sova i plaskvåta lakan. Det händer ofta många gånger per natt så det blir en splittrad historia det där med sömn. Personligen sov jag illa redan innan så det blev ingen större skillnad förutom att jag kokade konstant.

Och så slemhinnorna. Hur är det med den saken egentligen? Det är vårt kvinnliga könshormon som minskar. Östrogenet. I och med att det minskar kan vi ju inte längre få barn, vi får ingen mens och endast män är begåvade med möjligheten att utan prövningar fortsätta ha sex! Vi får använda lite artificiella resurser för där nere blir det som en öken! 😂

Det är inte bara slemhinnorna som strejkar utan lusten att ha sex minskar likväl och det är egentligen inget konstigt. Det är naturens gång. Vi ska ju inte längre ha barn. När underlivet känns som en grusväg är inte sex det första man har i skallen. Här fodras det en förstående partner om man har en sådan.

Inkontinens. Det har jag aldrig råkat ut för men jag vet att många lider av det. Musklerna och slemhinnorna i slidan och urinröret är inte lika elastiska som tidigare. Därför kan inte musklerna stänga till urinröret lika bra. Urin kan då läcka ut när du hostar, nyser, skrattar eller hoppar. Många känner sig kissnödiga hela tiden…

Det är även andra saker som händer när östrogenet minskar i kroppen. Produktionen av kollagen minskar, som enkelt förklarat fungerar som stoppningen i en madrass. Hudens fyllning minskar, och studier hävdar att 30% av hudens kollagen försvinner de fem första åren i klimakteriet. Vi blir alltså rynkigare….hua!

Hårkvaliteten blir sämre och metabolismen, det vill säga ämnesomsättningen minskar vanligtvis och man går lättare upp i vikt. Det är inte alls ovanligt att klimakteriet leder till viktökning.

Är du mitt i det? Eller har du kommit över det? Somliga slipper besvär, några har lindriga och vi andra ett litet helvete. Man kan ta hormonpreparat men jag har valt att inte göra det. Min mamma fick livmodercancer med största sannolikhet från de hormoner hon åt under flera år. Det är dock många år sedan och där har säkert forskningen gått framåt. Kanske är pillren mindre farliga idag. Jag har överlag en aversion mot piller så jag valde att vara utan!

Livet fortsätter dock och till sist så stillar sig vågorna och allt återgår till en lugnare tillvaro. Förändrad? Ja, förvisso..men det behöver inte vara till det sämre. Unga kan vi ju aldrig mer bli så vi får helt enkelt gilla läget och göra det bästa av det även om det suger ibland. Vi kommer inte undan så varför inte prata om det? Ingen slipper ifrån att åldras – om vi nu har turen att få göra det! 😉

Är du själv ditt största hinder?

Efter att ha varit synlig i några Facebookgrupper som handlar om träning får jag många meddelanden i min inkorg. Hur ska jag komma igång med min träning? Hur ska jag äta? Behöver jag kosttillskott? Hur får jag bort min mage? Hur ska jag konditionsträna?

Det är frågor som jag förstår ifall man aldrig har rört på sig men sedan har jag en helt annan typ av frågeställning som är mycket märkligare…! Jag har inte tid att träna då jag jobbar heltid. Jag har så vansinnigt ont att jag inte kan träna. Jag har svaga armar och orkar inte lyfta. Jag har artroser i axlarna. Jag har artroser i fötterna. Jag har högt blodtryck. Jag har diabetes. Jag har fibromyalgi. Jag mår dåligt psykiskt. Jag har intolerans mot ditten och datten……..

De där senare påståendena som jag hämtat ur diverse mail är alltså verkliga och de är alla fortsättningen på förklaringar om varför dessa personer INTE kan träna. En förklaring över de hinder som på något sätt är uppsatta rent mentalt. Kanske tror man att jag ska vara jättesnäll och säga att det är självklart att du inte kan träna med artroser och så kan de känna sig lite nöjdare. Jag kan ju faktiskt inte på grund av….

Men så snäll är inte jag. Det där är ett uppradande av hinder för att slippa ta tag i livet. Inte förrän man ligger livlös i en trälåda är det kört men innan dess finns det baske mig någon form av träning som du kan utföra även om du har artroser både högt och lågt. Nästan allt blir bättre av träning. Smärttillstånd i allra högsta grad. Artroser definitivt. Du kanske inte kan bli en styrkelyftare om du har artroser i axlarna eller springa marathon ifall artrosen sitter i dina fötter men….det finns ALLTID en träningsform du kan använda dig av.

Jag har svårt att förstå problematiken. Om du vill ändra din kropp och din hälsa men så gör det då. Vad väntar du på? Att någon ska göra det åt dig? Det finns bara ett enda sätt och det är att börja. Sätt igång. Inte på måndag, efter jul, efter semestern eller efter någon annan helt meningslös ursäkt utan nu. Sätt igång nu! Jag har en bror som låter precis så där och jag brukar fråga ”vem är det du ursäktar dig för? Mig? ”

Det är just den här mentala stoppklossen som gör att du aldrig kommer till skott. Att du känner efter…är jag inte lite sjuk, jag fick ont i en fot, eller i en arm, jag ska ju snart resa utomlands, det är för varmt, det är för kallt, det blåser, är för kvavt, snöar, regnar eller något annat som är möjligt att skylla på för att INTE sätta igång. Den enda du sviker med alla dessa ursäkter är dig själv. Du borde be din kropp om ursäkt och ingen annan.

Personer som ideligen sätter stopp för sig själva är otroliga på att hitta hinder. Det är så märkligt för om det nu värker i en arm så har vi ben, och om det gör ont i våra ben har vi förhoppningsvis en överkropp. Kan vi inte gå kanske vi kan cykla? Det finns alltid en väg. Det finns alltid ett sätt att träna. Det är roligare att intala sig att det går än att stå där och rabbla upp hinder.

När det gäller mat kommer du aldrig att gå ned i vikt om du ska vänta på rätt tillfälle. Det tillfället kommer troligtvis aldrig. Ändra din kosthållning denna dag. Nu! Precis i denna stund. Om du skjuter upp dina planer kommer du att fortsätta med det och ingenting kommer att bli bättre.

Att komma i form, få kondition och styrka kräver arbete från din sida men det är värt varenda sekund. Känslan av att orka, att bli starkare och må bättre är fantastisk. Dina krämpor, så länge de inte är livshotande, är inget att ha som försvar. Kliv över det där hindret och sluta slösa med din tid.

Man kan fortsätta att skylla på allt möjligt men det finns bara ett enda sätt att må bättre och det är att börja göra det. I samma stund som du bestämmer dig för att ta tag i livet och verkligen gör det också, så ändrar du ditt sätt att se på allting. Du ser möjligheter och sätt att lyckas istället för att leta orsaker till att inte lyckas. Bestäm dig för att det kommer att bli bra. Bestäm dig för att tycka om träningen. Ha roligt!

Livet är det som pågår varje dag och vill du ha en förändring måste du göra den nu. Sedan kanske inte ens finns….

Få fart på påkarna….

Den enklaste motionsformen av alla är att gå. Det är inget som behöver planering eller kräver någon kunskap….och ändå så är det många som aldrig gör det över huvud taget. Och, när man väl tar den där promenaden är det i sällskap med någon i sakta mak…. Sätt fart på benen!

Att gå förebygger en rad med läskiga sjukdomstillstånd..förutsatt att du knatar på en stund i ett tempo där du faktiskt får upp pulsen. Att släpa benen efter sig kan möjligtvis räknas som rörelse men motion är det inte.

Jag har gått i hela mitt liv. Jag blev medtvingad redan som barn för att mina föräldrar älskade att gå i skog och mark. Sedan 12 års ålder har jag haft hundar och det finns inte på kartan att mina hundar inte skulle få daglig motion. Så jag har gått. Räknade ut härom året att jag gått ungefär 3 varv runt jorden under de 50 år som jag promenerat runt i full fart. Barnaåren kan inte räknas in här. Utöver det har jag löptränat intensivt i perioder men det är en annan historia..

Mina promenader är mitt livselixir. Det finns inte en dag jag missar mina rundor utom ifall jag ligger svårt sjuk vilket tack min skapare, inte har varit särskilt ofta. Jag avverkar i genomsnitt mellan 8-10 km per dag. I regn, snö, kyla, blåst, värme…absolut inget väder kan stoppa mig. Möjligen kan hundarna få vara hemma om det är för varmt men för övrigt så knatar vi på. I full fart!

Jag får många frågor om hur jag har tränat för att kunna hålla mig i form så högt upp i ålder. Mitt svar är förstås att jag har tränat hårt men en grundläggande faktor är att jag går och alltid har gjort. Det är lika naturligt för mig att gå morgonpromenaden som att borsta tänderna. Jag tänker inte ens efter.

Till dig som tränar mycket styrketräning…glöm inte hjärtat. Det är en förbaskat viktig muskel. Jag tränar ett par gånger i veckan med en kille som är 45 år. Han är stark och biffig. En muskelbyggare som tävlat och fortfarande har bra massa men hur är det med konditionen? Obefintlig. Han har aldrig tränat sitt hjärta och det är ju egentligen bedrövligt. Nu har han anlitat mig för att jaga honom i form! 😈 Som så många andra har han svårt att motivera sig på egen hand.

Vänta inte om du känner dig träffad. När du blir äldre så är hjärtat din allra viktigaste muskel. Människor runt mig i min ålder, runt 60, får problem på löpande band. Det skulle inte behövas. Det är välfärdssjukdomar som vi får av att sitta på röven istället för att använda våra kroppar.

Ut och gå! Varje dag! Törs du inte gå ute eller stoppar tid, mörker och annat dig…investera i ett löpband. Det är en investering i din framtid. Var rädd om din kropp även vid ung ålder för den ska räcka ett tag. Den där lilla pumpande muskeln i bröstkorgen är mycket viktigare än att sträva efter en Kardashianrumpa……

Mitt råd till dig denna mulna och grå vinterdag…..låt inget stoppa dig. Rör på påkarna! Börja idag!

Variation förnöjer..

Älskar ju styrketräning och att mosa vikter i alla former men ibland måste jag ha lite annat att kämpa med. Idag plockade jag fram en älskad gammal fiende…hopprepet. Sist jag gav mig på detta i vuxen ålder höll jag på att dö. Det var vidrigt jobbigt och jag hade sådan tur (?) att jag bröt armbågen och fick avbryta den boxträning där just den här ”hoppa rep” övningen ingick.

Nu är jag dock pået igen. Boxträning är jättekul, vansinnigt jobbigt och en helt annorlunda träning än vad jag normalt sysslar med. Så, i onsdags var jag på det där hopprepet igen och…det gick förvånansvärt bra. Även i ett högt tempo. Jag tackar alla mina dagar med intervaller i trappan för detta. Min kondition är bra. Riktigt bra. Denna gång dog jag inte alls!

Att hoppa rep förbrukar mycket energi och aktiverar många muskler på kroppen. Det är en billig investering och tar ingen plats. Alltså kan ingen skylla på platsbrist eller pris. Det behöver heller inte vara en långdragen träning då det är fullt tillräckligt med 10-15 minuter. Håll tiden med en Tabata-app. 30 sek hopp och 10 sek vila.

Lägg till lite armhävningar, situps och du har ett enkelt och effektivt träningsprogram att köra hemma. Armhävningar blir lite roligare att krångla till. Gör en armhävningspyramid. Börja med 1, gör 2, gör 3 – vila kort stund, gör 4 – vila kort stund, gör 5 – vila kort stund osv upp till 10. Vänd och gör samma sak ned till 1 igen. Är du bra på armhävningar, gör ”riktiga”, annars har du knäna i golvet. Känns det mesigt att börja på 1 så börja med 4 och gå upp till 12 istället.

Situps kör du till failure. Ha korsryggen i golvet och jobba med magen tills det inte går en endaste till. Situps till failure x 3

Träningspasset är slut och det har inte gått 30 min. Allså går det inte att skylla på att tid inte finns! 😉 M a o…köp ett hopprep och KÖR!

(Behöver du något kul att lyssna på och kanske som jag har ett discohjärta i bröstet så prova min flåslista på Spotify! https://open.spotify.com/playlist/4clfS3kSf0KkKzJgosBwO2?si=jpCsfm1CS5-7zBKL1R0jug )

Idag tänkte jag prata om rumpor…

Det är faktiskt något jag återkommer till då och då. Bakdelen, vår ädlaste del, som har en sådan förmåga att försvinna med åren. Bli platt. Den största muskeln av alla som obarmhärtigt går upp i rök om vi inte gör något för att förhindra det och det allra tråkigaste ålderstecknet som finns. Tom byxbak!

En rund bakdel är inte bara rätt snyggt att titta på utan är dessutom trevligare att sitta på än om det bara är skinn och ben där bak. Sittben som inte har någon ”padding” kan bli rejält ömma så faktiskt är det något vi alla borde sträva efter att behålla. Och, det kräver ganska tuff träning för att rå på den där stora muskeln…! Det räcker inte med 2 gruppträningar i veckan eller lite hemmaträning. Du måste satsa lite till…

Kanske tränar du inte alls eller så gör du som jag gjorde….löptränar. Ihärdigt. Då blir det inte mycket kvar. Jag vill påstå att jag sprang bort min rumpa. En dag när jag stod där på gymmet och tog en selfie så insåg jag att den tidigare så rundade formen var puts väck. Bakdelen var platt. Jätteplatt.

Jag fick höra av min tränande omgivning att ”sorry, men du är för gammal för att få tillbaka muskulaturen där”….”det kommer aldrig att gå”….! Det absolut värsta du kan säga till mig är just det där sista…det kommer aldrig att gå. För då ger jag mig fan på att motbevisa dig. Jag avskyr den där stoppskylten – det går aldrig. Klart att det går men…..vem sa att det var enkelt?

Det fanns ytterligare orsaker till min icke befintliga rumpa. Jag hade ont. Jätteont. Ischias from hell. Det hade jag haft i åratal och kämpat som tusan för att ens kunna sitta ned. Men, jag fick faktiskt ett råd av en fitnessguru i landet. Hon gav mig en stretchövning och lite rehabtips. Jag tvivlade men kämpade. Det tog 8 månader innan jag var så smärtfri att jag kunde öka på min träning. Muskulaturen i rumpa och ländrygg var otroligt svag så jag fick börja från början med små, små steg. Vad jag gjorde och fortfarande gör ser du på filmen jag länkar till här! https://youtu.be/SWqQZxq0D3I

Till sist kunde jag träna fullt ut och har byggt tillbaka min tappade bakdel. Jeansen fylls numera ut och jag har inte längre ont när jag sitter. Det är alltså alldeles möjligt att träna sin bakdel trots att man är 57 år som jag var vid tillfället då fotot togs. Och pilutta er som sa att det inte gick!🖕

Vaken i ottan….igen!

Helt hopplöst det här. Denna morgon blev jag väckt av -gissa vad?-en hund förstås!🙄 Varför har jag så otroligt morgonpigga hundar? Jag tillhör den kategori av människor som aldrig någonsin kan somna om på morgonsidan. Kanske om jag blir väckt vid 2 men 4…no way. Så här sitter jag igen, vid min dator, vid kaffekoppen. Klockan har tickat fram till 4.30.

Gårdagen förflöt i ett lite utpumpat tillstånd. Jag var på en privat boxträning och det var så vansinnigt roligt. En tuff träning som jag varit och nosat på förut men fick avbryta då jag bröt en armbåge under en hundrunda. Tuffare än något annat jag testat genom livet och väldigt kul. Trodde faktiskt att jag skulle få en träningsvärk from hell men nej, inte alls! Jag känner lite mellan skulderbladen men annars ingenting.

Dagen blir väldigt lång när man går upp tidigt. Tur att jag har massor att fylla den med. Bilen ska lämnas in på tvätt. Jag får ta en påse på huvudet och snabbt smyga därifrån för den visar verkligen att en bilgris äger den. Vet inte hur det går till men jag har alltid sunkiga bilar och har alltid haft. Förr i tiden sa mina vänner att det inte var någon tvekan om vilken bil som var min. Det var bara att kolla in alla skor. Skor för att gå i skogen, stövlar om det regnar, snygga skor för att kanske gå in i en affär osv. Idag är jag inte lika noga med min outfit och bryr mig inte så värst om vad jag har på mig när jag är och handlar! Dock lyckas jag fylla den med annat skräp.

Ett benpass står på programmet….

  • Benpress, smal position. TUT 4 sek upp…4 sek ned….12 reps x 6 set
  • Benspark…3 reps håll statiskt i 3 sek i toppläget…upprepa till 15 reps är gjorda……15 reps x 6 set
  • Sissysquats ss utfallsgång……till failure/15 steg per ben x 5 set
  • Benpress, bred position. 10 x 10 med högst 60 sek vila mellan
  • Liggande lårcurl 15 reps x 5 set
  • Booty builder machine……10 reps x 5 set

Där tror jag att det räcker för denna dag. Stretch på det och så till det lilla mysiga konditori som serverar frukost i världsklass medan jag väntar på bilen. Förmiddagen är planerad till det bästa. Resten av dagen innehåller långrunda med kortbeningarna – förstås – och en bikiniprovning med ännu en vacker tjej som ska tävla i mars. En härlig fredag med andra ord!

Klockan har tickat fram en halvtimma och är 05. Jag ska ta och sätta mig framför dumburken en stund. Det verkar väl överdrivet att börja städa?

Om självkänsla och självförtroende…

Det är rätt stor skillnad på det där. Det är lätt att missa den. Självförtroendet kan vara enormt fastän självkänslan är låg. Det är sällan tvärtom…

Självförtroende handlar om att tro på den egna förmågan att prestera, klara av och göra saker. Har man högt självförtroende mår man ofta bra när man klarat av något som var svårt eller gjort något bra. Med fokus på det man presterat får man bekräftelse utifrån. Det bygger upp ens självförtroende. Denna bekräftelse får en att känna att man duger. Kortfattat kan man säga att självförtroende handlar om den tilltro du har till att klara av saker. Dessutom växer självförtroendet när man får bekräftelse.

Mitt självförtroende är stort. Har alltid varit men med självkänslan har det varit en helt annan sak…

Självkänslan handlar om hur man ser på sig själv och definierar sitt värde som människa. Med god självkänsla tycker man att man duger även ifall man misslyckas med något och bryr sig inte om vad andra tycker. Eftersom att man med god självkänsla vet att man är hur bra som helst så spelar det ingen roll ifall andra pratar illa om en. Kortfattat kan man säga att självkänsla är känslan av att vi är bra som vi är och tycker att vi duger som vi är oavsett vad vi gör.

Det här grundläggs när vi är små. Min pappa hade enorma krav på mig när det gällde precis allt och jag ville verkligen göra honom nöjd. Ville ha hans erkännande. Kom jag t ex hem med en 4a i betyg som någon annan förälder kanske hade jublat över fick jag höra….”men…bara en 4a… om du pluggat lite till hade du kunnat få en femma”… Det kan jämföras med en bekant som när han var ung kom hem med en 2a i matte och lite skamset visade sitt betyg för sin mamma. Hon svarade istället ” men gud vad bra…det blev ju i alla fall inte en etta! Och ja,det var på den tiden då vi hade betyg från 1-5 i skolan. Medeltiden typ!🙄 Min pappa var inte särskilt pedagogisk. Han lyckades få mig att känna mig värdelös trots att jag hade ett ganska gott betyg. Min bekant blev däremot lyft av sin mamma och kände sig inte alls lika misslyckad.

Det här framkallade med tiden en enorm prestationsångest och det har jag lidit av under många år. Viljan att alltid prestera, att göra bra ifrån mig, lyckas, att inte känna efter utan bara kämpa på. Det har varit på gott och på ont. Jag är stark mentalt och har järnvilja men det har också visat mig in på vägar mot utmattningens gräns. Det satte också stopp för andra saker. Tävlingar och uppvisningar av olika slag. Rädslan att inte prestera väl gjorde att jag avstod.

Jag har haft hästar under många år. Fina dressyrpållar. Jag har ridit upp till medelsvår – för er nu som har en susning om vad det är – men även om jag gjorde det hyfsat bra så tävlade jag aldrig. Varför? Jag var rädd att inte rida tillräckligt bra. Rädd att jag skulle rida fel väg. Göra bort mig. Att de som tittade skulle göra sig lustiga….eller att få för låga poäng osv osv. Och så här i efterhand….vad hade det nu gjort om det värsta hade hänt? Ja, att jag ridit fel väg? Absolut inte ett skvatt men där satte min låga självkänsla stopp för mig även om jag visste innerst inne att jag hade klarat det galant.

Jag har så många situationer då min självkänsla har stoppat mig genom åren. Har varit mycket ambitiös ända sedan barnsben men trots att jag t ex var en duktig simmare och bra på friidrott så vågade jag inte tävla med rädsla för att inte räcka till. Jag var duktig i skolan men hade ändå stora darren vid ett grupparbete eller ett framträdande. Eftersom det var viktigt för mig att vara bra på det jag gjorde så gillade jag inte att börja med nya främmande saker. Saker som jag inte kunde eller visste något om. Jag vet att jag inte är ensam. Många är dom som låter sin dåliga självkänsla sätta hinder från att leva livet fullt ut.

Idag är mitt liv annorlunda och min självkänsla är bra. Jag är trygg i mig själv och med vad jag gör. Bryr mig faktiskt inte ett dugg om vad andra anser längre. Det är ok att ”göra bort mig” och det gör ingen skillnad i mitt liv om jag nu skulle göra det. Sorgligt är dock att det har hindrat mig i många situationer som kanske kunde ha gjort livet annorlunda.

Mitt råd till dig om du kämpar med en låg självkänsla är att faktiskt inse hur jäkla bra du egentligen duger! Låt inte dina tankemonster stoppa din framfart. Jaga undan dom illa kvickt och ge dig bara tusan på att du ska gilla dig själv. Det du gör är tillräckligt bra. Känn dig trygg med det och låt inga hjärnspöken inbilla dig något annat. Ställ inte för höga krav på dig själv och skulle du misslyckas med att nå dit du siktar…no big deal.