En gammal älskad mamma…

1507040_1483544298574865_2732627525560824352_n-2

90 år! En spillra av den som en gång var. Kroppen har gett upp och numera är den gamla damen för trött att sitta i rullstolen. Hon ligger i sängen. Tittar i taket och blicken är inte sig lik. Den är tom, trött och genomskinlig. De blå ögonen har blivit bleka och vattniga. Kniper med munnen och vill inte äta. Vill inte prata. Sörjer att hon inte kan gå upp. Sörjer att livet snart är slut. Älskade mamma.

I 60 år har vi levt mer eller mindre tillsammans. Vi har grälat, skrattat, pratat, sörjt, diskuterat, upplevt och åldrats. Framför allt har vi skrattat mycket. Mamma skrattar inte mer. Hon ler i någon slags grimas men det ser bara konstigt ut. Hon är rätt för att dö. Hon är rädd för att det är svart och ensamt. Kallt. Hon är ledsen.

Det är en underlig resa. Den här sista färden man gör med en förälder som betyder så mycket i ens liv. Sittandes vid en säng med en människa som sakta, sakta försvinner till en annan plats. Mamma. Min mamma. Hur ska livet bli utan henne?

Hon vill inte äta. Trots att hon fortfarande är klar i huvudet kan hon inte förmå sig att äta. Allt smakar apa. Hon önskar sig än det ena och än det andra och – vi handlar. Inget duger. Köket på boendet vänder ut och in på sig för att skapa rätter som är lätta att svälja och som smakar bra. Äckligt! Allt är äckligt. Jag får behärska mig för att inte skrika högt. På något hysteriskt vis skulle jag vilja skaka henne. Ät!!! Man kan inte leva om man inte äter. Man dör! Men….det gör jag förstås inte. Jag brukar skrika när jag sätter mig i bilen. Och gråta en skvätt. Av maktlöshet. Jag kan inget göra. Absolut ingenting.

Kanske är det kroppens sätt att säga, det är nog nu. Jag orkar inte mer. Systemet stängs ned, organ för organ. Det har hållit på länge nu. Veckor har blivit till månader, sjukhusvistelser med konstgjord andning i form av näringsdropp men nu är vi här. Ingenting finns att göra mer. Det är livets gång. Det är så det ska vara. Ändå är det så svårt att acceptera.

När man är ung så verkar det så avlägset. Alla släktingar är fortfarande unga. Mormor och morfar finns, farmor och farfar, mostrar, fastrar, mamma och pappa. Dö? Ja, det ska man väl någon gång. Men inte nu. Sedan. Nu är sedan här. Mina mor och farföräldrar är borta sedan många år, mostrar och fastrar finns inte mer, min pappa är död…bara mamma finns kvar. Ännu!

Döden skrämmer mig inte. Jag har suttit med många sällskapsdjur som somnat in. Jag vakade vid min pappas sida tills han inte andades mer. Jag har själv varit illa ute med en hjärnblödning. Jag är inte rädd för att dö. Det är naturligt. Vi lever och vi kommer att dö. Ingen slipper undan med livet i behåll. Men, vi pratar inte om det. Usch och fy. Vi borde prata om det. Hur vi vill ha det på vår begravning. Vill jag över huvudtaget ha en begravning?

Jag sover inte särskilt bra. Minnen strömmar in i sinnet som en flod av sällan skådat slag.  Minnen från min barndom, från mina tonår, semesterresor, lyckliga minnen, sorgliga minnen. Jag vaknar och är helt slut i huvudet. Hur mycket tankar får det plats? Det är överfullt. Stopp. Inte mer..

Klockan är 7. Jag kan inte ringa än. Jag ringer inte längre direkt till mamma. Hon hör inte om man inte sitter precis framför henne och artikulerar hysteriskt. Jag ringer till personalen. De är fantastiska. De kan. De vet. De har sett det här så många gånger förut. Även fastän man har dragit in på personalstyrkan så gör de allt för att livet ska bli behagligt. Puffar kuddar, vädrar, rättar till lakan och täcke, försöker få henne att dricka och äta, kämpar och kämpar.

Livet är pausat! Jag gör allt jag ska men mina tankar är på annat håll. Käraste lilla mamma, fortfarande kan jag hålla i dina tunna, kalla och skrynkliga små händer. Fortfarande kan jag prata med dig och höra din röst. Hoppet att du ska må bättre och svara med ditt vanliga jag finns kvar. Kanske, kanske har hon ätit idag. Men jag vet att så är det inte. Sakta försvinner du bort. Jag kommer att mista dig.

Det evinnerliga tjatet om väder!

IMG_8682_Fotor.jpg

Det är alltid väder. Av något slag. Det regnar, snöar, är dimmigt, grått, solsken, åska, vind, vindstilla, lite snö, mycket snö, varmt, kallt osv i all oändlighet. Är det inte snö så är det någon som mår urdåligt för att det är en vinter utan snö. Om det istället är snö så är någon under isen för att det inte är barmark. Är det varmt, så är det alla gånger FÖR varmt. Är det inte varmt så är det för kallt.

Jag skulle må mycket bättre om det var vinter när det var vinter och sommar när det var sommar…säger någon. Här är det alltså försvarbart att tjura för att omständigheten ”varm vinter och kall sommar” råder. I själva verket skulle den här personen tjura ihop även om läget hade varit annorlunda. Jag skulle ha mått så mycket bättre om det inte varit för all snö som jag fick skotta eller den här ohyggligt varma sommaren tar knäcken på mig.

Vi svenskar är extrema i vårt eviga tjat om väder. En omständighet som vi inte kan påverka ett enda dugg. Däremot tiger vi gärna om samhällsproblem. Det orkar vi inte bry oss om. Det tjänar inget till brukar det låta vid ett försök till diskussion. Tjänar det då något till att gnälla spaltmeter för att det inte är tillräckligt med snö?

Att vi behöver ljus för att må bra är inget nytt. På grund av den anledningen bör man vara ute den del av dagen då det är ljust. Även om det nu är en  mörk vinterdag med för lite snö och alldeles för varmt. Att sitta inne och oja sig över att man är deppig av mörkret istället för att ta vara på det lilla dagsljus som är,  mår vi förstås ännu sämre av.

Det jag talar om här är alltså inte en depression. En människa med en uttalad depression brukar sällan vistas i sociala medier och beklaga sig. Jag talar om gnällspikarna. De här som alltid, alltid har något att skylla på för sitt agerande. Nej, jag stannade inne HELA helgen för det regnade ju. Herregud, det går ju inte att vara ute..det är ju på tok för varmt. Nä, i det här snöovädret får man allt sitta inne och äta godis framför teven. Gå ut och gå? Det är ju snorhalt. Ånej, här ska inte brytas några ben. Jag tänker sura i soffan istället……

Jag är trött på gnällspikar. Livet är kort. Det kommer alltid att vara väder. Av något slag. Vind, från något håll. Nederbörd, i någon form. Acceptera att du inte kan göra ett skit åt det. Fokusera på det du KAN göra något åt. Sluta gnäll. Kan du gå? Fantastiskt! Alla kan inte det. Kan du rör dina armar? Underbart! Det finns de som inte ens har två! Är du frisk? Jamen grattis! Kan du äta dig mätt? Halleluja! Det låter som en storvinst. Tycker du synd om dig själv? Tråkigt! Du som både kan gå, använda dina armar, är frisk och får äta dig mätt. Du har verkligen grundplåten för att må riktigt bra. Om du kommer att göra det eller ej, är BARA upp till dig!

Ingen annan kan påverka dina tankar. Ingen annan finns att skylla på för att du inte kan påverka dina tankar. Inget väder i världen kan beskyllas för att du mår ruttet utan det är DU – bara du som har ansvaret för hur du ska må. Mitt råd till dig är att sluta gnälla. Sluta hitta på orsaker till ditt agerande. Du agerar på ett visst sätt eftersom du har valt att göra det. Endast du kan välja ett annat sätt att agera. Ingen annan.

Yeay!! Gipset av! Nu ska jag bara räta på armen…

IMG_3146

Och det visade sig vara lättare sagt än gjort. Har dock fått ett träningsschema att följa så faktiskt har jag nog lyckats räta ut armbågsskrället redan någon grad sedan gipset åkte av. Det är inte särskilt skönt så det gäller att bita ihop. Inget kan hända om jag inte har osmaken att falla som en fura en gång till och använda just den redan skadade kroppsdelen att ta emot med. Ska försöka undvika det.

Inte bara jag har kämpat med obekväma attribut utan även den ena kortbeningen genomlever en svår period. Han ska leva tio dagar med huvudet i en tratt och är djupt deprimerad över det. Kastrerad. För sitt eget bästa då han är en liten tuffing som helst vill sätta sin äldre kompis på plats. Blir ingenting av med den saken så nu hoppas vi att den lilla lymmeln taggar ned. Då jag har haft ett antal hundar vet jag att de snabbt finner sig i de flesta situationer så det är nog bara en tidsfråga innan tratten accepteras som ett tillfälligt öde.

IMG_3136-1

Idag börjar resten av mitt liv. Jag väntar ivrigt på att det ska bli ljust så att dagen kan börja. En långpromenad i det fina vädret och sedan gym! Äntligen. Inte för att jag kan lyfta någon tungt eller så. Det tar minst 3 veckor till innan jag får belasta armen. Jag kan nog roa mig ändå. Tänkte ta tag i min löpning igen. Den har legat i träda under flera år då en skada har stoppat mig. Nu är skadan äntligen läkt och idag ska jag springa en kort sträcka på löpband. Den här gången ska jag vara precis så klok som jag alltid förespråkar att alla andra ska vara. Korta sträckor. Varje dag. I lugnt tempo. Kanske får skriva det där på en lapp och ha framför mig. Upprepa som ett mantra…om och om igen.

Magen ska få sig en dust och så kör jag lite träning för benen. Kanske får jag igång lite endorfinpluppande i ådrorna. Det skulle kännas fint.

Idag kan vi se fram emot en fin lördag. Sol och nollgradigt! Ut och lapa lite D-vitaminer så känns det bättre när skitvädret rullar in senare i veckan. 😉

12 dagar….11 nätter…

cat-47896_1280

Med gips! Armen i 90 graders vinkel. Har jag någonsin varit på så uselt humör? Nope, jag tror inte det. Jag är ett levande bevis på att endorfiner är en drog. Även om det nu är en bra drog. Jag har en fruktansvärd abstinens och omgivningen har fått lida svårt av denna.

Visst går det att träna lite grand trots ett obekvämt gips men att bli svettig under det är inte en hit. Jag snedbelastar dessutom kroppen då armen ju inte kan hänga ned utan måste hållas upp. Så, jag rör på mig, inte mer. Det räcker inte för att jag ska må bra.

Att gå från ett par timmars stenhård träning om dagen till små promenader har gjort mig arg som en gnu. Den dagliga dosen av endorfiner har uteblivit och faktum är att det ger tråkiga symptom. Rastlös, irriterad, okoncentrerad och förbannad. Min drog till välbefinnandet fattas mig.

Om jag nu vore svårt sjuk så hade jag inget val. Jag skulle vara tvungen att acceptera situationen och försöka hitta andra vägar till att må bra. Det är klart att det så småningom skulle fungera. Vad skulle jag ha för val? Fördelen med att ha brutit något är ju att det  läker och kommer att vara brukbart igen. Livet kan ju bjuda på betydligt värre scenarion än en bruten arm även om det nu känns rätt så surt..

Nu är det en vecka kvar till dagen D! Avgipsning och sjukgymnastik. Den krokiga armen ska rätas ut och det kommer med största sannolikhet inte att vara särskilt behagligt. Muskler som inte har använts ska aktiveras och återgå till normal styrka och det tar förmodligen ett antal veckor. En ofrivillig viloperiod ska äntligen få ett slut och livet kan återgå till det normala. Häxan som har bott här de senaste 12 dagarna ska jag sparka ut och den där andra, betydligt gladare kärringen kan få komma tillbaka. Jag saknar henne…

 

 

Livet på en pinne…

04.20 Hur kan kroppen jävlas så med temperaturinställningen? Ena sekunden är jag kokhet för att i nästa stund frysa. Täcket åker av och på medan jag ideligen ändrar ställning för att nå en sval punkt på kudden och underlakanet. En av kortbeningarna ligger tätt intill mig och är som en lurvig, mycket varm korv och det gör inte saken bättre. Mannen vid min sida snusar, snarkar, blåser och låter. För övrigt är det så tyst som det alltid är när man bor ut på landet.

05.25 Jag ger upp. Tassar nedför trappan och släpper ut hundarna. Fixar kaffe, mackor och slår mig ned i den gamla slitna kökssoffan. Viker upp skärmen på datorn och nyheterna rullar fram. I Eskilstuna har man eldat bilar och kastat raketer på en bensinmack nära mitt gamla hem.  I Malmö har det varit stökigt som vanligt men överlag är media inställt på allt vad president Trump företar sig. Blää! Orkar inte läsa. Fortsätter med sociala medier….bläää, orkar inte läsa det heller.

06.30 Det har inte börjat regna ännu – vilket man lovat – så jag skippar regnställ. Hoppar i sedvanlig utrustning. Underställ, överdragskläder, Icebugs och pannlampa! En hel hög med rådjur hoppar iväg när jag öppnar dörren. De har rensat under fågelbordet. Vi traskar vår vanliga runda och faktiskt är det ganska skönt ute. Förvisso kolmörker men inte kallt. Jag har tappra små hundar som håller bra tempo. Min pannlampa får högsta betyg och lyser upp världen runt omkring oss. Kommer på  mig själv med att jag går och nynnar på en gammal…oändligt gammal låt. Den var inte bra, lät egentligen helt anskrämlig och ändå så kommer jag ihåg texten. Varför har nu den fastnat i skallen som en repig skiva? Underligt det där…

07.45 Frukost nummer två. Havregrynsgröt, kokta ägg, en macka till. Den här gången har jag sällskap av min livskamrat som äntligen har pallrat sig ur sängen. Det är fortfarande kolsvart ute.

08.30 Gym! Rygg och mage denna dag. Jag värmer upp med 3 min hopprep. Det låter väldigt lite men är fruktansvärt jobbigt. Har inget minne av att det var så jobbigt när jag var barn! Forsätter med att försöka mjuka upp axlar och rygg. Jag har träningsvärk efter ett boxpass i tisdags och känner mig en smula stel överallt. Mer hopprep. 2 min till. Så till dagens pass!

Latsdrag, brett grepp. Uppvärmningsset och sedan 4 dropset  (För den som inte vet vad det är så innebär det att man börjar på en vikt som är rätt så tung, gör så många repetitioner man orkar och så sänker man vikten. Upprepar tills man inte orkar på den heller och sänker vikten igen tills man inte orkar en endaste till.  Sjukt jobbigt!

 

 

T-bar rows. 8-10 reps x 3 set och avslutar med så många jag orkar, vilar 10 sek, fortsätter på samma vikt, vilar i 10 sek tills jag har gjort 20 reps. Hua!

IMG_2961

Sittande rodd 8-10 reps x 3 set och avslutar med 20 reps enligt ovan

Stående lat pullovers 8-10 reps x 3 set och avslutar med 7 x 7 dvs 7 reps med 7 sek vila mellan varje.

Hantelrodd 12-15 reps x 3 set

Maghjulet. Den bästa manicken för att träna magen. Till failure x 3!

Och, till sist, långsamma situps med benen på en bänk. Det var ett tag sedan jag gjorde de där och det ser inte helt bra ut. Meningen är att man ska resa sig oändligt sakta, kota för kota ungefär som om man drog sig upp i ett rep….för att väldigt sakta sänka sig ned igen. En variation på situps som inte är helt enkel. Fötterna ska vila på bänken, inte sitta fast under något för då blir det genast enkelt.

Jaha, då var det roliga slut för denna dag. Tänk att man kan bli lycklig för så lite! 😉 Det bästa av allt är att jag kan ha precis lika kul i morgon. Yeay!!

 

 

Nytt år -nya tag!

pier-569314_1280_Fotor

2018! Hu, så fort det går! Året då det är hela 60 år sedan jag kom till världen. Det låter helt vansinnigt när jag smakar på det. Är det ens möjligt? Med facit i hand så här långt känner jag mig en smula lurad på hastigheten som jag har färdats genom livet med. Det har gått fasansfullt fort. Som ett skenande höghastighetståg utan minsta möjlighet att stoppa. Fortare, fortare och fortare.

Inombords är jag förstås inte 60 år! No way! Jag är ungefär 35 i skallen och där har jag för avsikt att stanna. 35 var en förbaskat bra ålder. Vid 35 är man vuxen och blir tagen på allvar, man är fortfarande snygg och har merparten av sitt liv framför sig. Det tänkte jag nog inte på just då men så här i efterhand inser jag att 35 är grejen. Har du inte hamnat där än så har du din bästa tid kvar. Grattis till dig i så fall.

Det finns vissa fördelar med att inte vara ung längre. Jakten på framgång, karrär, prylar och bekräftelse är som bortblåst. Det har infunnit sig ett lugn som känns väldigt behagligt. Jag är den jag är och behöver inte försöka leva upp till något ideal eller någon annans önskningar. Jag behöver inte bevisa något för en endaste individ. Oerhört befriande.  Den känslan hade varit bra att ha redan då, för 30 år sedan. Tänk så mycket ältande och oro jag hade kunnat slippa!

Vad har vi då framför oss? 364 oskrivna blad. Den första sidan i min årsbok, gårdagen,  blev rätt händelselös då jag var trött efter nyår. Nästa sida, dagens tomma blad, ska jag fylla under senare delen denna tisdag. Jag ska testa en för mig helt ny träningsform. Det ska bli spännande och jag kommer med all säkerhet att bli totalt slut. Möjligt är att det inte passar mig alls och då struntar jag helt enkelt i att fortsätta. Svårare är det ju inte.

Styrketräningen är dock inte övergiven utan är den röda tråden i livet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Styrketräning anser jag är grunden till allt. Utan att träna upp sin styrka blir det svårt att utöva något annat. Det är ALLTID bra att bli starkare och ju äldre man blir desto viktigare är det.

När vi närmar oss de sista 20 åren av livet, rent statistiskt så dör vi runt 80, så skördar vi frukterna av hur vi har levt. Det är då livet kommer i kapp oss. Att träna och leva någorlunda sunt ökar chansen att få må bra när vi åldras. Innan vi kommer upp emot 55+ så klarar vi oss ganska bra, även med övervikt och stillasittande men….det är sedan som effekterna av det livet visar sig. Blodtryck som stiger, risken att få diabetes typ 2 ökar, leder som gör ont, skelett som blir skört, muskulaturen förtvinar, risken för stroke ökar och – det är ingen fiktiv osann historia. Det är precis det som händer! Vad som är det fina i kråksången är att det ALDRIG är för sent att ändra på den här utvecklingen. Även om man har uppnått hög ålder.

Du har allt att vinna på en omläggning av livsstil. Precis allt. Kan du inte förmå dig att komma igång så ta hjälp. Det är svårt att på egen hand ändra sin vardag och få igång träning av något slag om man aldrig har rört på sig. Det finns mängder av duktiga människor som kan hjälpa dig att må bättre. Och det är värt precis varenda krona. Se det som en investering i ditt fortsatta liv. Kan något vara viktigare?

Vi får bara ett liv och handen på hjärtat nu! Tar du hand om ditt så som du borde? Inte? Ta då chansen att skriva en bestseller detta år. Din bestseller. Låt det bli året då du tog kontrollen tillbaka över din kropp och hur den ska må och fungera. Du ska få ett par råd av mig vare sig du vill eller ej!

  1. Ta kontakt med en personlig tränare. Lista nedan på några jag känner till i Örebro som är BRA!! Det finns förstås fler men de har inte jag erfarenhet av och kan inte uttala mig om.
  2. Sätt upp realistiska mål. Det är viktigt!
  3. Se till att få ett träningsupplägg och ett kostschema.
  4. Följ ovanstående!

Om du finns i Örebrotrakten så kan du t ex kontakta JessicaOscarPTMalin-CharlottaEllen…..nämnda helt utan någon slags rangordning. Min erfarenhet är att de här personerna är högst seriösa och väldigt kunniga på vad de gör.

Nu ska jag proppa i mig en sanslös frukost med mycket energi då jag tror att mitt kommande träningspass kommer att vara något i hästväg.  Fortsättning om just det följer….

Mörker och regn….mörker och regn….

a686337e8b771e64337723c3c5920c4d--thinking-positive-quotes-happy-quotes-positive-smile

Vad ska vi göra för att inte hänge oss åt att hata vädret och må dåligt? Helt enkelt inse att det inte hjälper ett förbaskade dugg. Oavsett om vi är förbannade över att det regnar och surar för att det är mörkt så blir det inte ett dugg ljusare eller bättre väder för det. Ska då vädret få påverka oss så att vi tappar lusten på allt? Nope! Det är alltid väder av något slag. Kallt eller varmt, regn eller sol, snö eller is. Mycket kan vi påverka men inte det!

Eftersom jag bor där det inte finns gatlyktor så är det bara att gilla läget i kolmörkret. In i en bra pannlampa, bra regnkläder, bra skor och så – ut! Jag har aldrig  låtit något slags väder stoppa mig från att gå en promenad. Jag intalar mig att det är ok och om ni bara visste så lättlurad jag är på den fronten!

Hur går det för dig efter jul? Har du kommit upp från soffan eller är det filmer, godis och skinkmackor som har greppet om dig? Väntar du på bättre väder eller på det nya året då du ska ändra på allt? Eller kanske på våren? På ljuset? Eller är det efter trettonhelgen som allt kommer att vända?

Då säger jag….sluta vänta och GÖR! Idag! Ut! Inspirationen att ge sig ut i spöregn och mörker kommer inte. Man måste bestämma sig för att helt enkelt göra det. Med eller utan inspiration. Den som ideligen ska ändra sitt liv till det bättre ”i morgon”, ”på måndag”, ”efter nyår”, ”i vår”…….kommer aldrig att lyckas. Oavsett om det gäller att äta mindre, sluta röka, sluta snusa, börja träna. Vänta inte på ett speciellt tillfälle utan sätt igång! Här och nu!

Dåligt väder är ett utmärkt tillfälle för att träna inomhus. Det kan vara jätteskönt att åka iväg till en simhall en dag som denna. Simma, bada bastu, bubbelpool….mmm, härligt. Eller ett pass på något gym. Nästan alla gym har gruppträning under helgerna. Har du svårt att sätta fart på egen hand så kan det vara en idé för att komma igång. Bor du i min närhet och är morgonpigg så kan du alltid träna ihop med mig. 🙂 Komsikom!

Klockan har hunnit bli halv sju! De små kortbenta grabbarna har muckat gräl med varandra och ska få gå ur sig lite energi i regnet. Kanske inte helt uppskattat men så är nu livet ihop med mig. Rörelse är livet. Oavsett om man har två eller fyra ben! 😉

Ångestattack…..

headache-1910649_1280

Jag vaknade och kände direkt en olustig känsla som spreds snabbt i hela kroppen. Svår att beskriva men kanske kan man kalla det för skräck. Hjärtat slår helt plötsligt hårt och fort, man kan inte andas normalt och det känns som om man måste fly. Springa, skrika, agera men…….allting låser sig och man blir fast i en väldigt obehaglig bubbla. Jag vet att jag måste andas. Lugnt och stilla, lugnt och stilla……inte ge efter och börja hyperventilera för då vinner ångesten över förståndet.

Då, för över 10 år sedan hände det ganska ofta och var som helst. Jag hade med mycket stor framgång stressat mig bortom alla gränser och var sjuk av kortisol. Kortisol är kroppens stresshormon som ska höjas när vi behöver vara på topp och sänkas när vi ska sova. När man har levt med svår stress väldigt länge så sjunker inte kortisolvärdet utan det ligger kvar på höga värden. Dygnet runt. Det mår man inte bra av utan blir sjuk. Jag blev jättesjuk. Men panikångest? Det får väl bara psykfall? Fruktansvärt obehagligt och första gången trodde jag att livet skulle sluta där på ICA Maxi! Jag stod i kö och var övertygad om att en hjärtattack var nära förestående. Jag överlevde förstås men det skulle hända mig ett otal gånger..

Idag kan jag hantera min stress någorlunda. Jag kan ”mota Olle i grind” innan stressen övermannar mig och får mig att börja igen. Det är precis det den vill. Jag ser den som ett odjur som alltid bor i mig. Matar jag besten tar den över min kropp. När man en gång låtit sig styras av den, så finns den där. Alltid. På något underligt sätt så gillar jag när livet går alldeles för fort. Gillar att pressa mig bortom alla gränser även om jag vet hur dåligt jag kommer att må.

Det går ett tag. Jag var självutnämnd mästare i att hinna med saker på ett dygn som andra inte hann på flera dagar. Det gav en kick på ett sjukt vis. Någon slags självbekräftelse. Jag höll på i nästan 25 år innan min kropp skrek på hjälp. Där brakade allt. Och där kom ångesten. Med den följde depression och en väldigt jobbig tid i livet. En situation där man kanske först behöver hjälp och sedan på egen hand måste ta sig ur den.

Vad är då en ångestattack? Stress förstås! Det är en maximal stressreaktion som gör kroppen inställd på flykt och kamp. Du reagerar lika starkt vid en panikattack som du skulle ha gjort inför ett verkligt hot.

Du får yrsel pga du andas snabbare och djupare för att vävnaderna behöver mer syre – vilket kan leda till att blodtillförseln till huvudet minskar.

Du får hjärtklappning då hjärtat slår hårdare för att öka blodflödet och leveransen av syre till kroppen.

Du kan börja skaka för att musklerna spänns inför den kommande ”kampen/ flykten”!

Du blir blek, kan känna domningar och stickningar pga att blodet dirigeras om från hud, fingrar och tår för att minska risken för allvarliga blödningar. I stället skickas mer blod till stora muskler som i överarmar och lår (så att du ska kunna fly snabbt/slåss effektivt)

Du får en känsla av att inte kunna andas då den ökade andningsfrekvensen paradoxalt nog ger känslan av att inte få luft.

Du svettas eller kallvettas för att huden ska bli halare (mer svårfångad vid flykt) samtidigt som svetten svalkar (så att du inte blir överhettad i en kampsituation).

En panikattack är en stark stressreaktion som inte är farlig och det går att lära sig att hantera den. Den största hjälpen är genom andning. Andas lugnt långt ned i magen. Inse att ångesten har kopplat sitt grepp men att du kan ta dig ur den. Det är inte farligt, du kommer inte att dö, yrseln kommer att försvinna om du bara tillåter dig att andas.

Kanske behövs kognitiv hjälp om det inte går att lösa på egen hand. Det kan vara guld värt att träffa någon som kan förklara vad som händer i kroppen. Bara vetskapen om att det inte är farligt kan hjälpa dig som lider av det här en bit på traven.

Min egen ångestattack som livet bjöd på idag vet jag exakt vad den kommer av. Jag tål stress lika dåligt som en nykter alkoholist kan dricka sprit. Vetskapen gör att jag kan hantera det här ganska bra även om jag av och till trillar i diket. Idag höll jag mig dock kvar på vägen.

Vill du läsa mer om stress och utmattning så finns tidigare inlägg här!  Ibland kan det vara en befrielse att läsa om andra i samma situation. En befrielse av att man inte är ensam när hela världen rämnar.

 

 

 

Kan jag…….kan du!

IMG_2353

En liten berättelse!

//”Där står hon igen! Så tjatigt att se. En selfie och så det där #mot60 tjafset…Hon har säkert gener som gör att inte fettet fastnar på henne. Eller tuggar salladsblad. Lever nog ett urtrist liv och unnar sig aldrig något förutom kanske en bit selleri på helgen. Fan, vad trist! Tänk att aldrig få ta för sig av livets goda…..”, sa mannen medan han flåsade lite lätt. Han var röd i ansiktet och hade blivit andfådd med åren. Det var blodtrycket som spökade men för sjutton, han närmade sig ju 65. Lite krämpor hörde väl till på något sätt?

Midjemåttet hade ökat. Skjortan spände över den runda magen och knapparna såg ut att vilja sticka sin kos. Han älskade god mat och det där med att röra på kroppen var inte hans grej.  Alkoholintaget var måttligt tyckte han. Några flaskor vin på helgen och en konjak ibland. Det var banne mig inte mycket för en man i hans storlek. Nej, för fan….man ska leva livet medan det pågår…! Sitta där som en självplågare och peta i rårivna morötter, det var ingenting för honom….

Läkaren hade visserligen påpekat fördelarna med att motionera men han kunde inte för sitt liv se en bild av sig själv iförd tights på ett gym. En gammal gubbe! Bland alla  vältränade unga människor! Fullkomligt urlöjligt och det skulle aldrig ske. Gå ut och promenera kunde man kanske göra men det var ju så satans tråkigt. Kallt, blött, halt eller också för varmt. Det var aldrig rätt väder och gå en promenad i spöregn var helt uteslutet.

Nu väntade dessutom julen. Han älskade julmat! Skinka, köttbullar, Janssons frestelse, sillsallat, glögg, öl, snaps…. Det vattnades i munnen bara han tänkte på det. Middagarna skulle bli många med släkt och vänner. Det skulle fan sitta där och banta. Vore ju för jävla trist. Nej, efter trettonhelgen. Då skulle han väl ta tag i de där promenaderna. Inte nu! Sedan….//

Ja, det där var en fiktiv person. Men jag har träffat honom! Eller henne! Många gånger. Det som alltid framgår vid en diskussion är att mat och ett slappt liv är ”livets goda”! Jag har aldrig förstått det där. Vi ska alltså belöna oss med något som går att äta! Alltid. ”Jag tog en hamburgare på vägen hem för det var jag värd”, eller ”en skål lösgodis på kvällen har jag gjort mig förtjänt av”….

Varför har vi inte förtjänat något bättre? En äcklig processad hamburgare med feta pommes är alltså något vi är värda att äta? Jag är värd mycket mer än så! Varför inte spara allt det där vi ”har gjort oss förtjänta av” till en spahelg, en massage, middag på en bra krog eller en PT timme?

Faktum är att jag som står där på bilden inte alls har några speciella gener som hjälper mig att inte bli fet. Jag har bara bestämt mig för att inte bli det. Jag är fast besluten att hålla mig så frisk och stark jag kan så länge jag lever. Det är bara en enda som kan påverka om det blir så och det är jag. Och kan jag – kan du!

 

 

Crosstrainer…..urtrist! Eller?

Det här är ett kort inlägg för att helt snabbt ge lite inspiration. Det kan behövas idag då många kanske inte har lust att vara utomhus och träna i skrotvädret. Jag har problem med min rygg och kan inte löpträna. Jag har gett upp då det alltid slutar med flera veckors inskränkt träning. Jag har aldrig gillat spinning så stillastående cykel är uteslutet. Då har vi det där pinoredskapet kvar. Crosstrainern. Det är en bra maskin om man har lite krämpor i sina ben, fötter eller knän. Rörelserna blir mjuka och det frestar inte på lederna så som löpning gör.

Som så många gånger förr är det Ellen som har gett mig motivation att ösa på lite. Jag försökte förklara häromdagen för en vän hur man faktiskt kan ha rätt kul på den där maskinen men det var svårt utan att ha en och visa på. Så, jag spelade snabbt in en kort filmsnutt. Jag föreslår att du gör så här!

Bestäm dig för 20 min. Börja med ett ”lagom” motstånd. Det skiljer sig enormt från maskin till maskin men kanske 7 eller däromkring. Trampa på lite tills du joggar. Kör så i 2 min och så kopplar du in ett höftlås och trampar vidare i 30 sek eller om du orkar längre. Det svider rejält i låren. På filmen är det när jag liksom bara trampar med benen men står stilla med resten. Fortsätt med vanlig ”jogg” och upprepa det där varannan minut. Efter 10 min går du ifrån höftlåset och tar istället tag i de långa handtagen, vrid upp motståndet till kanske 12-14 och så öser du allt vad du har i en minut. Gå tillbaka till jogg och upprepa varannan minut tills du har 2 minuter kvar av din 20 minuters träning. Ta bort motståndet och jogga lätt tills du har kommit ned i andningen.

Jag lovar dig en svettig stund! Det här gör jag efter varje pass om jag inte har kört ben. Testa! Och du! Upp med tempot! 😉