Vägen till ekonomisk undergång….

money-1428594_1280-2

Casumo, LeoVegas, Kaboo, Spinit, Comeon, MrGreen…..känner du igen de där! Jag tror nästan att det dyker upp en liten melodislinga när du läser namnen. Vi kan inte värja oss även om vi vill från den helt vansinniga reklamattack man överöser oss med från alla dessa casinon på nätet. Vi spelar som aldrig förr!

Kanske vinner någon en summa pengar efter många års spelande. När man i åratal har satsat flera hundra kronor i veckan för att få ”den där” storvinsten så kanske man i bästa fall vinner några tusenlappar. Att summan,  om kronorna istället hade sparats, troligtvis skulle vara betydligt högre tänker man inte ett ögonblick på. Kanske har man tur efter att ha skrapat tusentals trisslotter och äntligen vinner en femhundring. Att lotterna har kostat en hel del finns inte i minnet när det ”plötsligt händer”!

Vinn miljoner på freespins, spela hemma vid din dator, på din mobil….det tjatas om och om igen. Reklamslingorna är fler än nyheterna och det är beundransvärt hur många olika nätcasinon som existerar. Allt för att dina pengar ska försvinna till….ja, vad försvinner de till? Vem får njuta av dina surt förvärvade slantar som du så naivt spelar bort kväll efter kväll i jakten på lyckan i storvinsten? Staten, privata bolag, någon rik jävel som gnuggar händerna när du satsar dina kronor – igen!

Jag lyssnar mycket på ljudböcker när jag knåpar på mina glittrande skapelser men ibland åker radion på. Reklamen snurrar. Det är sex och spel, spel, spel, spel och sex igen. Vuxenlekar och nätcasino i en ständigt icke sinande ström.

Jag har aldrig i mitt liv spelat på ett nätcasino. Faktum är att jag inte spelar alls. Jag tror att det är vägen till sin egen undergång att falla för dessa freespins. Rätt vad det är sitter du där och spelar bort varenda krona i tron att lyckan snart kommer  i en storvinst. Jag är säker på att det är hur enkelt som helst att fastna i fällan. Det blir ett beroende precis som längtan efter sprit, cigaretter eller droger.

Jag har sett en storspelare en gång. Han kammade hem en miljon på trav. Då, för 40 år sedan. Det var hysteriskt mycket pengar på den tiden. Blev han lycklig och glad, reste och satt där på en strand med vit sand och vajande palmer, njutandes en cigarr i skuggan? Köpte han fina bilar, båtar och lyxiga prylar….blev han lyckligare? Nope! Han spelade bort hela skiten!

Jag vill citera något som är skrivet så fantastiskt bra av Stefan Ekberg

”Sannolikheten för att få sju rätt på Lotto är 1 på 6 724 520. Det är som att fylla ungefär sexton fotbollsplaner med dricksglas där 6 724 519 glas innehåller urin och ett glas innehåller äppeljuice. Hittar du glaset med äppeljuice?

Sannolikheten för att vinna en miljon eller mer på triss är 1/55556. Det är som att ställa upp hela Gotlands befolkning på rad och stoppa ett kuvert med en miljon i fickan på en av dem. Ditt jobb är att hitta rätt person.

Sannolikheten att vinna mer än 100 kronor på triss är 1 på 667. Det är som att köpa en lott varje dag i sitt liv och kanske vinna hundra kronor vartannat år.”

Tänkvärt! Eller hur?

Tur att man kan stänga av sin radio och slippa det eviga malandet av reklamslingor för vare sig man vill eller ej så fastnar de i huvudet. Likt en vattendroppe som med sin eviga träff mot ett berg till sist åstadkommer ett hål så sitter reklamen där. Inbankad genom sin ihärdiga upprepning och vi kan inte värja oss. Vi kan inte längre leva i världen ovetandes om freespins och sexleksaker utan det sitter där, inpräntat. Även om vi inte alls har lust att nynna på vuxenlekars reklamslinga så rätt vad det är så gör vi det. Den finns där. Eller det där sista på reklamen för MrGreen.

Det är trevligt med pengar men det är inte nyckeln till lycka. Det tycker jag blir väldigt tydligt när man ser alla dessa stormrika artister som väljer att ta livet av sig trots att de har precis allt. Hur som helst så är det bättre att spara en slant varje månad än att spela bort den. Även om det låter fasansfullt präktigt så är det faktiskt så man bygger upp sin ekonomi. Inte genom freespins….

 

 

Irritation eller inspiration?

rumpa

Ja, hur känner du? Min blogg handlar till stor del om träning. Inte för att det på något sätt är särskilt märkvärdigt men kanske för att jag som skriver – för ovanlighetens skull när det gäller träningsbloggar – har passerat 55+ med råge! Jag vill motivera och ge inspiration till dig, kanske inte helt unga kvinna, som tror att det är för sent att börja träna. Bildbevis på att man inte behöver vara hänvisad till lättare tantgympa bara för att födelsedatumet indikerar att man borde det.

Den som nu vill utföra tantgympa eller lättare annan träning är inte på något sätt sämre än jag. Allt är bättre än inget och ibland har vi fysiska förutsättningar som stoppar framfarten. Dock tror jag i de flesta fall att stoppet inte sitter någon annanstans än mellan öronen. Hur många gånger står jag inte och lyssnar på varför inte folk kan träna för att det gör ont någonstans, man har en artros i ett knä, i en hand, ont i ryggen, ont i nacken osv i all oändlighet. En och annan har säkert svåra problem med höfter och annat och givetvis sätter det käppar i hjulet. Men oftast så har det nog mer att göra med om man VILL eller inte och det är en annan sak. Jag känner svårt sjuka människor som skulle ge sin högra hand för att kunna träna men som verkligen inte kan….

Sedan har vi irritationen. Det har hänt att jag har fått  ett mail eller en  kommentar ifrån någon som på något sätt har tagit ett inlägg som en direkt käftsmäll eller en pik. Någon har alltså känt sig träffad, kränkt och irriterad av att det står en äldre kvinna där på golvet med en hyfsat platt mage och muskler på armarna. Borde inte bilden istället vara en sanslös inspiration? Borde man inte istället tänka ”går det verkligen att träna på detta vis fastän man är en gammal kärring”?

En bild på en 60 åring med en vältränad kropp leder alltså till ett dåligt mående. Hur är detta möjligt? Är det då hälsosammare att titta på någon som är överviktig? Varför skulle man må bättre av det? Mår man dåligt av en bild så ligger nog problemet djupare än så. Jag vet att om fitness fanns på flaska skulle så gott som alla hälla i sig det ytterst begärligt. Nu finns ju inte det och man får slita för att åstadkomma en förändring. Vill du inte så är det inget mer med det men OM du vill – så kan du åstadkomma underverk. Kan jag – kan du!

Jag brinner för träning och för att behålla min fysik upp i hög ålder. Jag vill även gärna inspirera dig att göra det samma. Jag vill visa för dig att en högst vanlig kvinna som är 59 år gammal har alla möjligheter att åstadkomma en förändring eller en förbättring av sin kropp. Att behålla sin fysik har inte enbart med utseende att göra utan en bra fysik fyller en funktion. Utseendet får man på köpet. I detta måste poängteras att jag är helt medveten om att många tycker att en muskulös kropp är fult. Vi tycker olika! 😉

Det här är mest riktat till dig som är i min ålder och kanske tror att det är kört. Kanske tror du att gäddhänget måste sitta där eller att rumpan måste vara platt pga att du passerat 55…! Det måste inte vara så och vem som helst kan ändra på situationen. Det krävs förstås en vilja, en plan och ett mål samt tillräckligt med jävlaranamma att genomföra det. Det är fantastiskt bra att vara stark och ju äldre vi blir desto bättre är det att ha styrka.

Bilden ovan visar mig i oktober 2015 och idag, augusti 2017. Glutealmusklerna har tagit tillbaka sin form och  därigenom sett till att byxbaken inte är tom. Det går! Ingenting är omöjligt! Om man vill! Men, invänder någon, det är ju insidan som räknas och utseende är inte viktigt.  Självklart men……att utsidan ser bra ut behöver ju inte per automatik innebära att inte insidan är bra! Eller hur? 😉

Och så tar vi en liten påminnelse…..! Muskelstyrkan är på topp när du är i 20-25 årsåldern men när du hamnar i 30-årsåldern så börjar muskelmassan att minska. Från det att du är ca 40 år minskar din muskelvolym med ca 10% varje decennium. När du är 70 år har du alltså mist 30 % av din muskulatur och styrka. Vill du det? Det vill inte jag.   Men, kan man då göra något åt det hela om man nu skulle vilja det? Jag vill påstå att man kan det. Jag har 11 år kvar tills jag är 70 år….jag ska bli en fysiskt grym 70-åring! Promise…

 

Snipp, snapp snut och där…….var nog sommaren slut!

blueberry-2598341_1280

Augustimörkret har rullat in och nedräkningen har börjat av timmarna med dagsljus. Det är inte särskilt varmt i solen längre och vi har endast några dagar kvar tills det är september. Uuh, vad fort det gick. April till nu – swish! Mår du dåligt av det? Att det går mot höst?

Jag gillar hösten. September och oktober kan vara underbara men sedan så skrattar jag inte så värst längre. Då, när dagarna inte hinner bli ljusa förrän det är mörkt, när man inte kan gå ut utan att ha sina dubbade kängor och långkalsonger, när man måste skrapa rutor och skotta snö…….DET, kan jag vara utan. Tyvärr har vi ju inget val utan man får stånga sig igenom den där förhatliga vintern vare sig man vill eller ej. Att flytta någonstans där det är outhärdligt varmt större delen av året lockar inte heller så jag antar att det bara är att gilla läget och göra det bästa av det. Vad ska vi då göra för att må bra? Här kommer min lista som jag följer slaviskt för att inte förlora förståndet under alla mörka månader som komma skall!!

  1. Införskaffa D-vitaminer. Börja boosta nu! Eftersom solen mest lyser med sin frånvaro i vårt avlånga land så lider vi brist på denna lyckovitamin. Börja ät nu!
  2. Rör på dig! Dra igång dina endorfiner och knarka dig hög på dessa så fort du har en chans. Endorfiner är kroppens eget ”morfin” och om du låter detta bubbla runt i ådrorna så blir du glad. Av att vara glad blir man ÄNNU gladare och det är en total win-win situation. En underskattad drog som alla läkare borde pusha varenda levande själ att ta….
  3. Håll koll på temperaturen! Jo, hör här!Amerikanska meterologiska institutet publicerade en studie 2011 och enligt den upptäckte man att temperaturen hade stor påverkan på vårt sinnestillstånd, mycket mer än vind, fukt och andra variabler. Enligt dem så maximerades lyckan vid 13,9 grader. Glöm alltså inte att hålla koll på väderrapporten. Det är bara att ta ledigt och rusa ut om man nu spår att graderna ska hamna ungefär där! 13,9 grader…..hm, tror faktiskt att jag kände mig väldigt lycklig i morse och fasen vet om det inte tangerade just den temperaturen.
  4. Dra på smilbanden. Den som hänger läpp hela dagarna tenderar att bli en riktig surkart medan de som ler mot sin omgivning blir gladare, tänker produktiva tankar och förbättrar sitt humör! Så, flina på!
  5. Ställ in din hjärna på lycka. Ratta fram till rätt kanal och se till att få in den igen om det börjar spraka och knastra. Allt kommer att bli bra och allt annat är inte  möjligt. En bra ledstjärna tycker jag när nu världen är skvatt galen.

Sådär enkelt är det kanske inte men det är väldigt sant att livet blir vad vi gör det till. Ingen annan än du är ansvarig för hur du väljer att leva. Kasta inte bort tid att älta det som inte går att ändra. Kanske har du inte fått en perfekt barndom,  kanske lever du inte i det perfekta förhållandet, kanske gjorde du ett dumt yrkesval, kanske lever du inte i nuet pga att du ideligen önskar dig någon annanstans. Till helgen, till en semester, till kvällen, eller väntar på storvinsten som ska ge dig lycka?

Försök att hitta glädjen i vardagen för egentligen är det precis DET, som är livet. Alla dessa ”vanliga” timmar som vi gör det där vi inte tänker på att vi utför. Det perfekta förhållandet finns bara i böcker, den perfekta barndomen är få förunnat och pengar är inte vägen till lycka. Det blir väldigt uppenbart när stenrika världsartister tar livet av sig på löpande band. Det kanske inte blev så kul när allt som gick att köpa var inhandlat?

Som vanligt är jag klok som en bok. Herregud, vart ska detta sluta? Min dag har börjat med en långpromenad i en fantastisk skog med en god vän och ett gäng hundar. Nu, efter att ha tagit en långfika ska jag sätta mig vid symaskinen. Där väntar ett antal timmar för att sedan fortsätta dagen med att limma flera tusen kristaller på en BH! Ännu en atlet ska få gnistra på scenen i en av mina skapelser. Gymmet fick inget besök idag. En justerad rygg, hand och rumpa behöver en vilodag. Huvudet håller inte med men måste tyvärr backa ett par steg då kroppen har höjt rösten på skarpen. Vila kallas det.

Varför vara som alla andra? De är ju redan så många…

eyes-2344284_1280

Vilken sanning! En yngre god vän sa detta till mig för en tid sedan. Jag tyckte att det var ganska klokt. Inte för att jag någonsin skulle lägga krut på att tillfredsställa någon annans önskan på hur jag eventuellt ska vara men jag kanske gjorde det förr. När jag var ung. Då, när det var så förtvivlat viktigt att vara likadan som alla andra. Att inte vara udda. Ändå så är det väl just ”udda” som är intressant?

Idag har vi diagnoser på allt som inte får plats i en ram. Vi har bokstavskombinationer så det står härliga till och benämner alla som inte ryms i ramen som bipolär,  eller ”hon har lite Aspberger” eller  kanske en släng av ADHD. När jag var barn eller ung så var det väl en och annan som var ”lite konstig” eller som gick i en specialklass men diagnoser var inte uppfunnet. Det känns som att det idag är väldigt många som får diagnoser. Är det bra eller dåligt? Jag får en känsla av att när man får en stämpel på sig av vad det än vara månde, så lever man upp till det, oavsett om det är en diagnos på en sjukdom eller annat.

Om man ideligen blir itutad att man är på något särskilt vis så tror jag att man till sist tror på det oavsett om det är en sant eller falskt. Hjärnan är ju en ganska lättlurad muskel och tror på det vi berättar för den. Det är bra om vi nu berättar bra saker men om vi ideligen proppar den full med negativa tankar, ord och handlingar så kommer den lydigt att leva upp till våra förväntningar. Bankar vi in i våra huvuden att vi är värdelösa, att vi inte kan någonting eller klarar av något så kommer vi med största sannolikhet att vara precis på det viset.

Om vi talar om för oss själva att vi inte klarar av att springa 3 km eller att lyfta 20 kg så kommer vi inte heller att kunna göra det. Går vi till sängs med tanken att vi inte kommer att somna så uteblir troligtvis vår sömn. Styr vi mot ett hinder med en häst och känner att hästen kommer att stanna så stannar den med största sannolikhet. Vi styr våra hjärnor och hjärnan styr våra handlingar.

Jag tycker att det blir så uppenbart i en mängd av situationer och kan bara dra mig till minnes den tid då jag hade häst. Jag kunde sitta där och tycka att ridningen gick fantastiskt, hästen svävade fram och jag var i världsklass där i ensamheten. Så kom tjejen in med den dyra hästen. Hon som tävlat och vunnit massor. Helt plötsligt förminskade jag mig själv och min häst, sjönk ihop och kunde knappt rida. Jag sjönk från min världsstatus till platt intet. Bara genom mina tankar. Jag kunde ju fortfarande rida men red sämre för att jag tänkte på att jag VAR sämre. Vi måste sluta jämföra prestationer. I alla lägen.

Om man ideligen jämför sig med andra så kommer det alltid att finnas någon som är ”bättre” eller ”sämre”.  Nu pratar jag inte om en tävling där man ju uppenbarligen utsätter sig för en situation där man vill vinna. Det jag talar om är dagliga händelser.

Någon kommer tillbaka från semestern och berättar om sina fantastiska upplevelser, soliga stränder, solnedgångar….medan du satt på balkongen på lediga stunder. Kanske var det så att du var lyckligare? Det vet vi inte. Den med resan kanske har ett helvete med sin man eller om det nu är en fru.

Någon har köpt sig en ny bil, en fläskig stor Mercedes och där står din lilla KIA och skäms på parkeringen. Vad du inte vet är om den där stora fläskiga bilen är en leasingbil, eller har de kanske lånat till bilen? Den kanske är bankens rent utav?

Någon visar sitt vackra hem och du känner dig tillplattad då du inte alls har någon villa utan bor i en liten lägenhet. Att hela huset är belånat över taknocken och att familjen sliter med stora ekonomiska svårigheter framgår inte…..

Någon visar bilder på en vältränad kropp. Du mår dåligt därför att du inte ser likadan ut och inte orkar träna i samma utsträckning. Den här personen kanske har fysiska förutsättningar att se ut på ett vis du aldrig kan uppnå även om du skulle träna dygnet runt…

Vi måste sluta jämföra oss. Materiellt och fysiskt. Vi kan inte alla se likadana ut och vår egen lycka kan inte jämföras med bilder av vad vi förmodar är annans lycka. Vi måste tycka att vi är bra. Att vi är unika och att vi duger. På alla sätt.

Jag älskar att motivera människor till att ta klivet ur soffhörnet och börja träna. Jag vet att träning är en nyckel till välmående. Den får oss att bli gladare, friskare och starkare. Det har inte i första hand med utseende att göra utan med det faktum att muskler fyller en funktion. Våra kroppar är gjorda för rörelse och om vi inte rör på oss så förtvinar vår muskulatur. Vi blir bensköra och klena. Med en stark kropp följer en stark knopp. Och egentligen är det just den som är viktigast.

Faktum är att allt sitter mellan öronen. Där sitter roten till allt.

 

I en mörk skog…..

svamp 2.jpg

Hon hade gått en stund och insåg med en bedövande insikt att hon var vilse. Det hade börjat mörkna och den täta skogen såg likadan ut åt alla håll. Varifrån hade hon kommit? Hon var säker på vilket som var söder och norr …eller var hon det? Hon hade följt ravinen norrut och sedan vikit av på en stig med oländig terräng. Det var sly överallt och hon hade hoppat som en bergsget för att ta sig fram. Vilket jävla påhitt att gå in just här!

Hon stod stilla en stund och försökte koncentrerat lokalisera var hon befann sig. Gick hon i cirklar? Hon fnös åt sig själv och insåg att det inte alls var omöjligt. Hon hade varit ute länge nu och borde verkligen bege sig hemåt. Efter en viss tvekan bestämde hon sig för att kliva rakt ut från den punkt där hon befann sig. Rakt in i snår och den sly som låg i flera lager på backen. Det måste vara åt rätt håll. Det måste vara det.

Hon stelnade till! Ett ljud! Vad var det? En älg, ett rådjur eller kanske ett vildsvin? Var skulle hon ta vägen om det kom ett ilsket vildsvin med ett batteri av små vildsvinsbarn på släp? Hon hade aldrig varit särskilt vig och tanken på att slätkarta upp för en trädstam fick henne att fnittra till. Hon insåg att det inte var en utväg. Hon stod stilla och hjärtat slog en dubbelvolt när en stor rovfågel lättade från marken och fladdrade iväg….det var bara en fågel…

…..ja, och sedan hittade jag en jäkla massa svamp igen så där rök min skogsthriller. 🙂 Men, visst började den bra? 😉 Det var en beskrivning av den skog jag knallar runt i och letar efter skogens guld.  Jag kan dock inte gå vilse. Den är alldeles för liten,  men gå i cirklar är jag bra på. När blicken är riktad nedåt kan man hamna var som helst. Sly, omkullfallna träd, oländigt och besvärligt och det är precis där man hittar kantareller. Inte i den där fina bekväma skogen. Den där som ser ut som en teckning av John Bauer. Man ska ta sig dit det är lite bökigt att gå. Det ska växa björk, hassel och barrträd om vartannat och det får gärna vara en massa sly på backen som någon har röjt för något år sedan. Där hittar man kantareller. Promise!

Varför plockar jag egentligen kantareller? Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Jag äter inte eländet. Smaken är vidrig och går inte att kamouflera med vare sig kryddor eller lök.  Konsistensen påminner dessutom om små bitar av gummisnodd…  Jag tror  inte heller att det är särskilt nyttigt men det är inte orsaken till att jag ger bort all svamp. Det är äckligt helt enkelt.

Dock är det är rofyllt att leta kantareller. Jag går aldrig någonsin sakta men när jag kopplar på min svampletarblick så stannar tempot av och jag kan helt avkopplad gå och strosa i timmar. Igår strosade jag ihop 4,5 kg kantareller, idag blev det 1 kg. Någon av mina vänner blir lycklig igen.

Nu ska jag strosa in till soffhörnet och lyssna färdigt på en bok. Stefan Sauk och jag, vi håller ihop. Det börjar dock bli kris. Jag har lyssnat på allt som Stefan Sauk har läst in och nu måste jag hitta någon annan inläsare som jag inte retar mig på. Någon som inte läser urtrist eller överdriver, någon med en behaglig röst och precis lagom teatralisk. Tips mottages med tacksamhet. Livet utan Stefan kommer att bli fattigt men det är oundvikligt. Vi kommer att göra slut.

”Träna 10 min om dagen- maxa din fettförbränning…..”

slimming-1136637_1280

Nu fångade jag allt din blick. Men himmel vad bra så här när semestern är slut och det är dags – igen – att ta tag i livet. Det låter för bra för att vara sant?! Det är det också! Jag har knyckt rubriken från en sida som lovar dig både det ena och det andra om du bara tränar enligt deras video för x antal kronor.

Följande är ett citat från webbsidan ! ”Träna hemma effektivt….har du tio minuter över varje dag? I så fall kan jag hjälpa dig att förbränna fett, få tonade muskler & känna dig 10 år yngre – helt utan träningsredskap eller gymkort!”

Se där! Alla vi som tränar i flera timmar är ju totalt grundlurade. På 10 ynka min ska vi alltså lyckas med att få ”hela kroppen” tränad och dessutom åstadkomma tonade muskler, få en efterbränning ( vad är det för ord?) på upp till 48 timmar efter träning, tappa 5 kg redan den första månaden och få en otrolig massa hälsofördelar som minskar kolesterol, hjärt och kärlsjukdomar”….

10 minutersprogrammet kallas det. Hallelujah och prisa Gud. Så enkelt är det alltså men….vänta nu…..det står något finstilt nere i kanten med otroligt små bokstäver. Hm, här kommer alltså haken. Det finns nämligen alltid en hake. Så här står det:

”Notering: Vi tror inte på ”quick fix” lösningar – bara på hårt arbete med rätt kunskap, leverera värde och hjälpa andra. Våra program är skapade för att hjälpa flera på en gång att förbättra  sin hälsa. Vi garanterar inte dina resultat eftersom vi inte känner dig. Dessutom är dina resultat i livet upp till dig. Är vi överens om det? Vi vill bara hjälpa till genom att leverera bra innehåll, vägledning och strategier som tar dig framåt. Denna internetsida är producerad för Sverige och den svenska marknaden. Resultaten på denna sida garanterar inte att andra användare får samma resultat och är inte på något sätt representativt för de resultat någon annan person kan uppnå. Avgörande för en persons framgång är hans/hennes förmåga att bruka informationen på ett korrekt sätt och att följa vårt uppföljningssystem……”

Jaha, så var det. Först levererar man påstådda sanningar för att lite längre ned med betydligt mindre text tala om att man ljuger. Det här irriterar mig stort. Hur många överviktiga personer går på den här formen av reklam och börjar prenumerera på något fullständigt meningslöst? På något vem som helst på egen hand, gratis, kan googla sig fram till!

Det finns inga genvägar till bättre hälsa, kondition eller kroppstransformation. Man måste arbeta för det. 10 min är givetvis bättre än inget alls men på 10 min har inte jag ens hunnit värma upp halva min kropp! Att på 10 min tappa 5 kg på en månad är en svår lögn. De där kilona tappar man genom planering i sitt kök! Det finns inte någon form av jetförbränning som kan ta bort fläsk utan att man ändrar sin kosthållning. Absolut ingen.

Den här tiden efter sommar och semester blir vi bombarderade med hälso och träningsråd. Kanske har vinet flödat lite i överkant och det har möjligen hamnat ett antal för många glassar, för mycket mat och annat inte alltför nyttigt innanför västen. Även om vi har tuggat till oss en övervikt under många år så ska det gå väldigt fort att bli av med den. På en månad ska vi ha drömkroppen. Det får inte ta tid, det ska gå fort. Tålamodet har varit oändligt när du har ätit dig igenom middag efter middag, hällt i dig vinglas efter vinglas men nu, när midjan har vällt över byxkanten ska det jävlar i mig gå undan att bli av med det. Jag tänker leverera ett par sanningar här. Vill du förbättra din hälsa och kanske ditt utseende så är följande den enda väg du kan gå. Den är snårig, krokig, ibland får man gå tillbaka några steg men den kommer att leda dig till ditt mål. Om du följer den!

1.Skaffa dig ett kostschema. Oavsett om du aldrig har tränat förr eller precis har tänkt börja röra på dig så kan någon med kunskaper om kost lägga dig på en kalorinivå som passar just dig. Det finns mängder med kunnigt folk att kontakta och som tar fram ett enkelt program anpassat för just dig. Enkelt att följa med enkel mat att laga. Ett kostschema är bra i alla lägen. Det räddar dig från att hamna i snabbmatsträsket och hjälper dig att hålla ordning på ditt ätande om det nu är bångstyrigt och vill löpa amok. När du har fått ditt kostprogram så kommer det endast att fungera om du gör en enda sak! Följer det!

2.Kontinuerlig träning. Varje dag är det som gäller.  Oavsett vad du önskar så är det endast regelbunden träning som ger resultat. Att du varje dag gör någonting vare sig det är en promenad eller annan träning. Det kommer inte att hända ett dugg om du var och varannan dag inte utför den träning som du har avsett att göra! Det kommer inte att hända ett dugg om du ideligen tar ”vilodagar”, ”viloveckor” eller ”vilomånader”! Jag vet alltför många som tränar hårt i några dagar, äter bra i några dagar för att sedan spoliera alltihopa när det blir helg.

Det som kan ge dig bättre hälsa, bättre kondition och kanske ett bättre mående är rutiner. Du måste få in just din träning i din vardag och utföra den på samma naturliga vis som du borstar tänderna. Det spelar ingen roll vad du fokuserar på för sorts träning. Allt behöver ske varje dag om du ska se någon skillnad.

Det finns ingen quick fix!

 

 

 

En gång var ättestupa tradition….

Helping hand

eller en legend som säger att åldringar under nordisk forntid har kastat sig, eller blivit kastade, mot sin död utför ett brant stup. Man kallade det ättestupa! Enligt sägner gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården. Var det så dumt? Egentligen?

Det första jag möts av denna dag då jag kliver in på äldreboendet för att besöka min gamla mamma är Anna. Anna är 98 år gammal och har inte riktigt ordning bland sina tankar. Hon är senil och skulle egentligen ha ett annat boende men förmodligen finns det ingen plats eller så är det någon annan anledning till att hon är just här. Anna frågar ideligen om vad klockan är och när tåget ska gå. Häromdagen hade hon packat väskan för att resa hem till sin syster som har varit död i en herrans massa år.  Det kommer inte Anna ihåg. Hon pratar också väldigt mycket om sin mamma men mest intresserad är hon av när det är dags för lunch, middag eller kaffe. Även om hon precis har rest sig från bordet och just ätit klart. Anna är outhärdligt tjatig men mycket snäll. Hon vill inget ont och kan inte hjälpa att det snurrar där uppe. Hon frågar mig varje gång jag kommer dit om mina hundar är hundar eller katter. Jag är där varenda vecka och svarar varje gång men hon kommer förstås aldrig ihåg vad jag svarar…

Mamma sitter på balkongen och sover i sin rullstol. Hon älskar att vara ute och njuter av att få titta ut på gräsplätten nedanför. Det finns en innergård men dit är det ingen som har tid att skjutsa henne. Det är alltid ont om personal. Ibland är det 2 st på 11 handikappade och väldigt gamla människor. Det finns inte tid till annan omsorg än att väldigt snabbt utföra det nödvändigaste. Ofta är det nya ansikten då man av någon anledning tycker att det är bra för personalen att snurra runt på avdelningarna. Att det inte är särskilt bra för de boende tas ingen hänsyn till. När man är nästan 90 år, har mist ett ben och inte ens kan vända sig på egen hand i sin säng så är personalen en viktig ingrediens i livet och tryggheten i att se samma ansikten är ovärderlig. DET – tar inte några politiker hänsyn till.

Ulla sitter i sin rullstol bredvid oss. Hon är svårt handikappad, hör nästan ingenting och är nästan blind.  Jag tycker alltid så synd om henne när hon ska äta och får jaga maten på tallriken för att sedan tappa den tänkta tuggan i sitt knä. Jag förstår inte ens hur hon kan överleva då hon inte får i sig just någon mat. Det verkar inte som om personalen ser det eller har en tanke på att hjälpa henne. Hon är ledsen och gråter ofta. Ulla har inga barn och nästan ingen som hälsar på henne. Hon pratar inte själv om man inte frågar henne något. Jag blir alltid ledsen när jag ser henne och önskar att jag kunde göra något för att hon skulle bli glad. En gång tog jag kontakt med en överordnad och frågade om de inte hade hjälpmedel för att en synskadad ska kunna äta lite lättare? Jo, det fanns det och åkte genast fram på bordet….för att efter ett tag vara borta igen. All personal som cirkulerar är inte informerad och nu sitter hon där och jagar osynlig mat igen…

Efter en stund kommer Anders ut med sin rollator. Han kan inte svälja utan matas med en sond. Han pratar väldigt lite och sitter alltid ensam med sin påse som han kräks i ideligen. Han brukar vara sugen på kaffe ändå. Förmodligen för att han ska få känna smaken men så måste han ju kräkas upp det direkt då han inte får ned det. Han ser ledsen ut. Jag har aldrig sett någon hälsa på honom.

Mamma och jag går en sväng och låter hundarna skutta med runt rullstolen. När vi kommer ut så drar hon in luften och säger att det är härligt att komma ned på marken och inte bara sitta på en balkong. Jag får mig alltid en tankeställare när jag besöker min mamma och förstår att det kommer en dag då det inte längre är självklart att få markkontakt. Jag är bortskämd med min än så länge fungerande kropp och har svårt att sätta mig in i den hjälplösa situation som min mamma befinner sig i. Den verklighet där man är fullständigt utlämnad till andra.

Vi går in efter en stund och det har blivit dags för kaffe. Sara har kommit ut och sitter med sina tidningar och böcker. Hon läser alltid. Hon pratar lite hackigt och brukar berätta samma saker. Om sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Om igen. Och igen. Dock tror jag att hon är ganska redig. Hon har bara fastnat i ett tankemönster. Blicken är tom och hon längtar hem. Hem är det hus hon har bott i hela sitt liv men lämnade för något år sedan. Hon hade stor trädgård och massor av blommor. Nu bor hon i ett rum på 29 kvm….

Den sista som sluter upp är Tora. Hon byter kläder hela dagarna och verkar ha en jättegarderob. Hon har blivit snurrig och frågar konstiga saker. Hon vet inte vad det är för mat hon äter och frågar varje dag om den är lagad av personalen. Idag kommer hon ut iklädd ett par skidglasögon och undrar hon om det är kalas eftersom vi ska dricka kaffe allihop. Hon brukar berätta om att hon har rest mycket och åkte skidor när hon var ung men så försvinner hon till sina röriga tankar igen och vet inte vad falukorv är.

Förra veckan dog en dam på avdelningen. Hon hade bott här i 10 år. Mamma saknar henne då hon var en som fortfarande hade ordning på sina funderingar och var klar i huvudet. Det har redan flyttat in en man efter henne…..

Under sommaren så ligger all form av sysselsättning för de boende nere. De har inget att göra förutom att sitta. Inne eller ute. Vänta. Vänta på frukost, lunch, kaffe och middag. Vänta på ett besök eller på att personalen ska ha tid att säga några ord. Två gånger i veckan har de ”promenad”. I 20 min! Det kommer man inte långt på. Oftast rullar de iväg mamma ut i korridoren mot entrén och tittar på fiskarna i akvariet som står längst bort. Livet som alla håller så kärt är långsamt och tråkigt.

Vi kommer alla att bli gamla – om vi har tur. Eller ska vi säga otur? Våra skattepengar går definitivt inte till att förgylla livet på ålderns höst utan våra politiker har mage att dra in på precis allt som är möjligt inom vården. Maten är av och till bedrövlig men just på detta boende är den inte total katastrof. Det jag saknar är viljan att sätta guldkant på tillvaron för de gamla. Kanske med ett glas vin till maten eller likör till kaffet. Kanske med nybakat bröd till frukost eller en gemensam promenad ut i det vackra vädret med en picnic! Varför lägger vi inte resurser på våra gamla? Tror vi att de är en annan typ av människa….en helt annan ras? Sanningen är att det är du och jag som snart sitter där!! Vi har tillåtit våra politiker att göra tillvaron usel för våra föräldrar. För dina, för mina , för dig och för mig..

Min älskade mamma som jag har skrattat så hysteriskt ihop med, som har älskat mig över allt på jorden, som jag har levt så tätt intill i så många år och har så många minnen ihop med……sitter i sin rullstol på ett äldreboende. Hon längtar efter färskt franskbröd och körsbärstomater, hon längtar efter nykokt färskpotatis och god inlagd sill, hon längtar efter sällskap, efter någon att prata med och önskar sig trygghet i form av personal som inte ideligen byts ut. Älskade lilla tant, så snäll, så klok och så plågsamt klar i huvudet.

1661764_1389069134689049_1908086832_n

Jag lämnade henne där på balkongen med sina medboende. Det gör ont i hjärtat när jag går. Jag vänder mig om i dörren och ser på henne. Min mamma, min långbenta, vackra och kraftfulla mamma, sitter i sin rullstol med benstumpen och den eviga katetern dold under sin långa kjol, hon ler och vinkar. Ännu en dag har gått mot sitt slut. Likadan som igår, förrgår och dagen innan i förrgår. I morgon väntar en ny dag, likadan som den idag. Det kallas ålderdom. Jag kallar det förvaring. Slutförvaring.

(OBS, i inlägget har jag använt fiktiva namn för att inte lämna ut någon!)

Mot 60….progress!

IMG_1189

Så var det den där urlöjliga selfien. Den där som verkar så självupptagen, så narcissistisk och så onödig. Vem tror hon att hon är? Utseendefixerad? Ja, kanske det. När man som jag, är ett år från min 60-årsdag, så får man vara lite självgod när kroppen fortfarande går att forma. Det roar mig sanslöst att jag blir starkare och starkare. Det som någon sa till mig för 2 år sedan var så otroligt fel och jag vill med min bild visa att allt är möjligt. Vad var det hon sa till mig då?

”Pia, du förstår att när du är så pass gammal kan du inte bygga muskler på samma sätt som en yngre person. Det du får rikta in dig nu på är att behålla den kropp du har! Det kan liksom aldrig bli mer!!”  Skitsnack på hög nivå. Vi kan bygga muskler tills den dag vi ligger i en trälåda. Det vi, som befinner oss i den ålder jag är i, måste göra är att träna precis LIKA hårt som någon yngre eller kanske rentav hårdare. Det är ofta där det fallerar. Hur många ser jag inte på gymmet som drar lite håglöst i några maskiner, som inte vågar ta i och som följaktligen inte kommer någonstans. Väldigt många tror att vägen till en vältränad kropp åstadkoms på en crosstrainer eller ett löpband och lider timme efter timme på dessa istället för att ta sig ut bland vikter och skivstänger där det verkligen kan hända under. Om man vill.

För att en muskel ska växa måste den ha stryk. De sista repsen i ett set ska kännas. Det ska vara riktigt tungt och i det närmaste omöjligt….för att muskeln ska fatta läget. Vi vill bli starkare och då måste vi säga till den där muskeln att den ska bli större. DET, kan man göra i precis alla åldrar. Vi måste ur vår bekvämlighetszon. Bort från det läget där vi har kontrollen och tycker att det känns skönt. Känns det lite småmysigt att lyfta de hantlar du håller i så har du på tok för lätta vikter.

Jag gillar att vara stark. Jag stod igår med ett flin i hela ansiktet på gymmet när jag körde ett dropset i hantelrodd. 17,5…12.5….och till sist 10 kg. Och det kändes inte ens särskilt tungt. För dig som inte vet vad ett dropset är så genomför man så många repetitioner man klarar av på en given vikt. När man inte klarar av fler reps med denna så sänker man vikten och när kraften sviker så sänker man igen. Bara för att man inte orkar lyfta som i det här fallet 17,5 kg fler gånger så är inte muskeln trött. Den orkar lite till med en lägre vikt….och lite till med en ännu lägre vikt. Nu är målet 20 kg men det tar nog ett antal månader! 🙂

Den oinvigde tror att man blir ett köttberg så fort man börjar styrketräna. Att man får otrolig muskulatur och ser ut som en snabbuppfödd broiler illa kvickt. Det är så otroligt fel och okunnigt. Att bygga muskler, eller att forma sin kropp vilket du nu vill kalla det, tar tid. Oändlig tid. Man blir inte ett muskulärt vidunder av några timmar på gymmet då och då. Det tar år av hård målinriktad träning och en väl genomtänkt kost. Att avstå från att gå till ett gym pga rädslan att det fläsk man har ska omvandlas till svällande muskler är direkt löjligt.

Det är aldrig för sent att börja träna. Det går ALLTID att bli starkare och bättre förberedd för den dag man kanske blir sjuk eller skadar sig. Muskulatur är inte bara utseende, den fyller en funktion. Tyvärr så är det alltför många som inte använder den. De låter sin fysik förfalla och skyller på allt möjligt. Många i min ålder skyller på just – ålder! Precis som om man skulle sluta använda kroppen när man blir över 60! Den ska ju fortfarande fungera. Det är faktiskt ännu viktigare att vi kan röra oss ju äldre vi blir. För att vi ska bibehålla styrka och muskler måste vi använda våra kroppar. De är gjorda för rörelse och förtvinar sakta men säkert om vi inget gör. Vid 60 års ålder har vi tappat 20% av vår muskelmassa om vi inte bestämmer oss för att behålla den.

Jag önskar att jag kunde förmedla litet av den enorma vilja som bor innanför mitt skinn…till dig som inte har tillräcklig vilja för att ändra ditt liv. Jag önskar att jag kunde få just dig, som inte har lusten eller orken att ”komma igång” att ….komma igång. Jag önskar att jag skulle kunna ge lite av den tjurskalliga envishet som gör att jag aldrig, aldrig kommer att ge upp…till dig som inte har någon envishet alls. Vi tilldelas bara en kropp i detta enda liv vi får leva. Bortsett från alla sjukdomar vi inte kan råda över så är det upp till oss vad vi gör med den. Jag tar hand om min. Tar du hand om din?

 

Inspiration är en lyx…

.people-wait-quote_Fotor

 

…brukar jag alltid säga. Just nu lyser den dock med en förfärande frånvaro och jag går till gymmet på ren och pur vilja. Bara vilja. Visst känns det bra efter ett pass och visst är det precis det jag behöver men….jag skulle ljuga om jag inte erkände att det är motigt. Det är just i det här läget som man måste ha den där planen. Planen som inte har kryphål för olust och som saknar genvägar till det mål jag har satt upp. Bit ihop och bara GÖR det du har tänkt. Och, jag biter ihop. Och gör! Det var förra veckan, i förrgår, igår och idag, i morgon är en annan dag. I morgon är allt annorlunda. Det är bestämt och det måste vara så. Allt annat är otänkbart.

Men hur ska allt kunna gå som på räls? Det är omöjligt och otänkbart då vi alla ju bara är människor. Människor med våra fel och brister, med våra ljusa sidor och våra tillkortakommanden. Vad ska vi göra åt det? Platt intet! Det är bara att rasa ihop, tappa lusten på allt och så resa sig igen. Det är inte hur många gånger vi faller som räknas utan hur många gånger vi reser oss upp.

Om livet idag blev en riktigt usel föreställning med korkade val så är det inte för evigt.  I morgon är en annan dag. Vi gör det bättre i morgon. Vad vi gjorde idag är redan passé, ointressant och omöjligt att spola tillbaka och göra om. Gjort är gjort och det enda vi kan göra är att göra det bättre. I morgon!

Jag har varit hos min gamla mamma idag. Hon visste inte att jag skulle komma och satt på balkongen i sin rullstol alldeles ensam när jag dök upp. Hon sa att jag väckte henne i en dröm. Hon  hade drömt att hon kunde gå igen och hade varit på en promenad. Hon sa att varenda steg kändes i hennes kropp och i det ben som inte finns kände hon trots allt att hon satte ned foten. Steg efter steg…! Hon hade känt sig lycklig i drömmen. Fri! Friheten att kunna resa sig själv, sätta ett ben framför det andra och bara helt enkelt – gå! Det fick mig att fundera på min egen olust, min avsaknad av inspiration och där, där på balkongen bredvid min mamma så kände jag mig bortskämd och usel som väntar på att det ska kännas ”kul” att träna. Jag väntar på att allt ska vara motiverande och det faller mig inte ens in att jag ska vara förbannat glad över att jag över huvudtaget kan gå!

Min älskade gamla mamma som så ofta får mig att förstå att livet är nu! Att det är precis nu som vi ska ta tillvara på varenda sekund oavsett vilken ålder vi är i. Vi vet aldrig när det kommer att ändra sig. Vi har ingen aning om vad som händer innan dagen är slut. En gång åkte jag ifrån henne och skulle stanna till och rida min häst på vägen hem. Vi hade varit och tittat på vitsippor i min gamla hemstad och jag mådde inte helt bra när jag satte mig i bilen. När jag satt på min häst några timmar efteråt fick jag en hjärnblödning. Det kommer alltid att vara den stund då jag insåg att livet inte är att lita på. Det är inte någon säkerhet att vi är unga, friska och starka…..allt kan hända. Och, det kan hända från en sekund till en annan.

Ingenting kan någonsin bli detsamma efter en upplevelse där man svävar mellan liv och död. Allt blir annorlunda och man får en annan syn på livet. Det är märkligt att det ska behövas en så obehaglig upplevelse för att förstå att nuet är det enda vi har! Då har passerat och sedan är inte säkert att vi får uppleva.

Jag minns att det fascinerade mig att träden fortfarande vajade i vinden, människor skyndade till något utanför mitt sjukhusfönster och livet bara fortsatte fastän jag låg där. Det var en stark, konstig och mycket speciell upplevelse. Det ändrade allt för resten av mitt liv. Jag älskar livet. Jag fattar verkligen att det bara är till låns och kan tas ifrån oss när vi minst anar det.

Nu sitter jag här i kökssoffan med mina små knallkorkar vid min sida. Jag har ett glas iskallt vin och smuttar på. Snart ska jag fixa en sallad till oss och ramla ned i soffhörnet och titta på något meningslöst program på teven. Kanske tar jag ett glas vin till. Det är livet som pågår och jag älskar det. Varenda sekund. Även när jag är helt lack på inspiration!

 

35 liter antioxidanter!!

IMG_0980

 

Goda, mörka och alldeles svenska blåbär. Inte de eländiga, smaklösa sakerna från ICA som jag köpte häromdagen, plockade i Chile – packade i Polen! Helt sjukt! Endast Sverige svenska blåbär har! Och nej, det är inte jag som har plockat dem. Jag kan inte plocka bär. Jag irrar och virrar runt blåbärsriset och kan, en bra sommar med överfulla buskar, kanske skrapa ihop en liter. Efter några timmar!

De här bären har en tapper själ plockat och rensat för att sedan sälja till någon som jag. Han har krälat på knä i all oändlighet och slagits med mygg och kryp, rensat alla dessa liter och sålt till mig för en i mina ögon struntsumma med tanke på allt arbete som ligger bakom! Det kommer att räcka i ett år. 1 dl i gröten varje dag, 365 dagar blir i runda slängar 35 liter. Lucky me! Nu ska jag bara ha tag på någon som gillar att plocka hallon så är jag rustad inför vintern. Och ja, jag är kass på att plocka hallon också. Faktum är att jag är helt usel på att plocka allt i bärväg. Däremot är jag en jäkel på att hitta och plocka svamp vad nu det ska tjäna till. Jag äter inte svamp! Det luktar äckligt, smakar äckligt och konsistensen är äcklig……men det är roligt att hitta! =)

Morgonpigg som jag är så blir dagarna ganska långa. Kl 05.45 var jag ute med penseln i högsta hugg och målade hus för brinnande livet. 2 timmar senare började jag arbetet med att flytta en byggnadsställning från en plats högt uppe på tomten till en plats betydligt lägre…..60 m bort. Det verkar kanske inte så märkvärdigt ut för den som inte har burit en byggnadsställning förut men det blev en ganska ansträngande timme. Enligt den otroligt smarta klockan så gick jag 5 km och 36 våningar. Hur mycket jag nu bar i vikt sett framgår dock inte men det är en hel del stålpinnar och de är inte plättlätta. Man får se det som en träning och bara slita på. Gymmet fick inte något besök denna dag.

Faktum är att mitt eviga målande denna sommar som snart inkluderar 3 inte alltför små byggnader är – skitjobbigt!! För att inte drabbas av en ”målaraxel”, jag är säker på att den diagnosen finns liksom löparknä, så målar jag omväxlande med vänster och höger. Det kanske är helt naturligt för vem som helst att använda vänsterhanden men det är det inte för mig. Jag är totalt högerhänt och vänster hänger bara med som en slags mespropp utan egentlig uppgift.  Nu har jag dock ändrat på det och vänstersidan börjar komma ikapp höger. Lite sämre motorik men det är ju självklart då den bara har åkt snålskjuts på höger i 59 år.

Alla klagar på sommaren men jag har faktiskt inget negativt att säga i år. Vädret är perfekt. Det är svalt och soligt. Kan ju inte bli bättre när man har en jobbarsommar och renoverar hus varenda sekund. Självförvållat dock då åren har gått och vi bara har legat och skvalpat i poolen istället för att ta hand om huset som sakta har tappat sin glans. Så jag tränar och målar, tränar och målar, tränar och målar men idag ska jag variera mig lite. Idag ska jag rulla rullstol. Långt! Mamsen ska på utflykt och vad gör man inte för en gammal mamma!?

Att rulla en person i rullstol är allt annat än latmansgöra. Det är tufft. Kanske tror man på något sätt att rullstolen rullar av sig själv? Så är det nu inte. Dessutom är den som sitter i rullstolen oftast oförmögen att röra sig vilket leder till att man ideligen måste parera vid trottoarkanter och annat.

Idag ska det bli strålande sol och 23 grader. Klädvalet är enkelt när jag ska dra rullstol i sammanlagt en mil. Det blir träningskläder på. Jag kommer att bli svettig även denna dag.