Och mörkret sänker sig ned…

IMG_5003

Mitten av oktober. Det är kolsvart nu när jag går upp. Det är precis nu jag måste hitta alla möjliga trådar att hålla i för att inte förlora livsgnistan. Mörkret är svårt att stå ut med. Inte för att jag är mörkrädd utan för att det helt enkelt är obekvämt. Och, det tär på själen. Vi är inte gjorda för mörker. Hjärnan vill ha ljus för att må bra och för att vi ska vara glada. Tack och lov har vi en fin och solig sommar bakom oss så förhoppningsvis har vi lite D-vitamindepåer att ta utav.

Jag har ett par veckor med halvdassig träning bakom mig. Detta pga en krånglande rygg….som vanligt. En semestervecka utan att göra ett dugg förutom att ligga på stranden  resulterade i ett massivt ryggskott som inte gav sig av i första taget. Nu, två veckor senare, kan jag gå obehindrat och sätta igång igen. Det slår aldrig fel. När det känns som allra bäst så blir man puttad i diket.

Det är just den här biten att kravla sig ur diket som kan vara lite bekymmersamt. Det vore så enkelt att bara ge upp. Det är tungt att sätta igång igen. Jo, för mig också. Även om jag tränar i stort sett varje dag så är 14 dagars uppehåll ett elände. Jag är inte 20 år längre och det kan jag lova är mycket kännbart när kroppen inte rör på sig under en period.

För mig är träning ett måste. Jag tappar livslusten när jag inte rör på mig. Allt blir trist. Jag behöver endorfinpåslag. Utan det är jag en riktigt otrevlig person. Sur, arg och lättretlig. Utan min dagliga dos av rörelse så blir allt lidande. Jag äter inte som jag ska och det åker ned allt möjligt i foderluckan som inte borde åka ned där alls. Jag blir onyttig helt enkelt. Hela jag! Jag gillar inte den kvinnan alls! Hon hör inte hemma här.

Med ett dagligt pass – eller två – med pulshöjande aktivitet så händer följande i kroppen:

Konditionsträning ökar din kropps förmåga att använda fett som bränsle.
Du ökar din lungkapacitet och minskar risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar
Blodtrycket regleras och normaliseras
Träning stärker och förbättrar immunförsvaret
Risken att utveckla diabetes typ två minskar
Alla dina inre organ blir starkare
Den ökade blodcirkulation leder till en ökad näringstillförsel till alla celler i kroppen
Benstrukturen stärks, ditt skelett blir starkare vilket minskar risken för benskörhet
Träning minskar spänningar och stress
Du minskar risken att drabbas av flera olika cancerformer
Din hud och ditt hår får en bättre lyster tack vare den ökade blodcirkulationen
Du blir piggare och orkar mer
Du minskar risken att drabbas av vissa typer av depressioner
Träning lindrar många former av smärta
Du förbättrar ditt självförtroende
Du sover bättre på nätterna……..

Ja, det där visste du väl redan! 😉 Det kan dock vara bra att tänka på ibland. Det är ALDRIG för sent att styra upp mot ett nyttigare liv. Igår finns inte längre och vi kan bara se framåt. Hur vi levde under helgen eller veckan innan är ointressant. Det är idag som gäller och dagarna efter denna.

Jag är inget hälsofreak som lever på idel grönsaker och inte äter något skrot. Jag älskar kaffebröd, choklad, vin och jag gillar att äta mycket mat. Jag är dock tillräckligt intresserad av att hålla mig frisk och hyfsat mobil så lusten att äta kan aldrig ta över mitt liv. Lusten att tugga eller stoppa in godsaker i munnen kan aldrig bli mer intressant än att leva. Äter vi för mycket i förhållande till hur mycket vi rör oss så får vi hälsoproblem. Förr eller senare. Men, det visste du ju också! 😉

Nu är klockan 06.05. Jag ska strax ta en promenad med de små kortbenta. Pannlampan är laddad. Den är min bästa kompis de kommande 180 dagarna av höst och vinter. Usch, det där lät inte helt kul. 180 dagar innan naturen ser ut som på dagens bild……

 

Över 10000 besök på min blogg…

Skärmavbild 2017-06-07 kl_Fotor

Ja, jämfört med de STORA bloggarna som skriver om sitt nya läppstift och vad de har gjort i helgen ute på krogen med sina tusentals besök om dagen, så är det förstås bara löjligt. Jag har ju inte kommit till den kvalitén på mina blogginlägg ännu! Jag måste helt enkelt börja skriva lite mer intressanta saker som t ex vad jag har i min handväska eller lägga upp en bild på min garderob! Det där kan bli mycket läsvärt!

Problemet är att jag inte använder handväska. Det finns ju fickor på det mesta och jag avskyr att ha just handväska. På något sätt är inte jag närvarande längre när jag hänger en väska över axeln och jag går löjligt. Precis som när någon som inte kan, försöker gå på höga klackar. Jag kan inte bära en handväska utan att se löjlig ut. Jag har ett flertal. Stora, jättesmå, mellansmå och medelstora och jag ser precis lika dum ut men vilken jag än väljer,

Sedan är det ju problemet ”vad jag har i min handväska”! Det inlägget skulle bli mycket kort. Plånbok, ett cerat, nycklar och mobil. Vad mer kan man ha där? Och hur kan det ens locka läsare. Jag vill inte på något sätt förlöjliga människor men det är lite skrämmande att den rubriken ”vad jag har i min handväska” lockar massor av läsare! Vart är världen på väg?

Bilder ur min garderob skulle bli ännu fånigare då där ser ut som om en bomb har briserat. Jag städar där ideligen men någon är där på nätterna och bökar runt på hyllorna så att det ser ut om om en tornado har rullat in. Jag försöker med bästa möjliga inställning ha ordning på mina hyllor. Kortärmat där, långärmat här, träningskläder på den hyllan och tjocka tröjor på den under men…..rätt vad det är så har det blivit en sanslös mix av alltihop. Då häller jag ut precis allt på golvet och börjar om. Det är som en never ending story och jag har tappat allt hopp om att jag ska ändra mig. Det är på något sätt kört när man närmar sig 60 och inte klarar den här biten.

Idag är en vilodag för min stackars mörbultade kropp. Den är svårt åtgången och har ont på varje fläck som jag tar på. Denna gång beror det inte bara på att jag har tränat utan jag målar hus. Man fattar inte hur stort ett hus är förrän man står där med en löjlig liten pensel och inser att det inte bara ska målas en gång utan fler gånger. Jag är totalt slut av att klättra upp och ned på en stege, sitta ihopkrupen och måla under fönstren och av att göra den där penselrörelsen tusentals gånger per dag. Det är 20 år sedan sist och då vill jag minnas att vi var ett gäng. Nu är jag själv och målar. Det kommer att ta ett tag…!

Solen skiner men det är lovat riktigt skrotväder idag så det är bäst att gå ut innan regnet börjar ösa ned. Klockan har blivit halv sju och vi som har vaknat fick uppleva ännu en morgon. Är inte det fantastiskt så säg?

Med en fräckare outfit går det bättre att träna! Sant eller falskt?

IMG_9744

Jag vill påstå att det är alldeles sant. Köp ett par nya tights och genast blir det roligare att träna dagen därpå. När jag hade häst red jag definitivt bättre om hästen hade matchande schabrak och lindor eller om jag hade nya ridbyxor. Jag har absolut roligare om jag inte känner mig sunkig. Löjligt? Ja, självklart. Men…det bjuder jag på. Livet är för kort för att man ska vara seriös hela tiden så låt oss vara lite fåfänga. Även på gymmet.

Det här med kläder har med åren blivit ganska ointressant. Från att ha haft mode som mitt största intresse så lever jag numera livet i jeans och tröja. Jag känner mig sjukt obekväm i fina kläder och kan knappt bärga mig innan jag får hoppa i ett par asfula joggingbrallor eller ett par utslitna jeans. Märkligt.

Det skulle dock vara ännu märkligare om jag knatade runt här i busken i klänning och höga klackar. Jag har varit helt fantastisk att gå på de mest skyhöga styltor men det kan jag lova att jag inte lever upp till idag. Det är fasansfullt obekvämt och obegripligt hur jag har kunnat trycka ned mina ganska breda fötter i så smala skor!!! Kan du gå i höga klackar? Ja, om du nu är kvinna förstås. Spänna vader sa min gamla pappa och det ligger något i det för det är där hela grejen sitter. Om man försöker att gå på höga klackar utan att göra precis det så knäar man och ser inte riktigt klok ut!

Nu fick jag lite flashbacks från förr. Det är alltid kul. Jag bjuder på en bild från -75. Jag är 17 år! Kolla benföringen! 🙂 Snyggt!

IMG_9751

Egentligen tror jag att vi svenskar överlag är ett folk som klär oss illa. Jag ryser ibland när jag går in på ett varuhus eller annat och tittar på folk. Joggingbrallor är ok hemma i soffan men på övriga ställen är det big nono! För att inte tala om foppatofflor i knallrosa. Jag spyr. Så otroligt fult. Jeans kan vara hur snyggt som helst om det nu är snygga jeans och inte sitter nedanför bajgången med ett par kalsonger som sticker upp med en ful resår ovanför. Det är nog absolut det fulaste mode som någonsin funnits. Den kille som går runt på det viset förstår inte hur fullkomligt oattraktivt det är. En del har ju dessutom jeansen sitter NEDANFÖR rumpan. Det är om möjligt ännu fulare och vilket elände det måste vara att ha brallorna kvar? Hm…?

Så, jag funderar här om jag ska ta en klänning på hundpromenaden? Bara för att känna hur det känns! Sydde den för 5 år sedan när jag var på ett bröllop och den är inte använd sedan dess. Söt blommig liten sak med ett par lila högklackade skor till. Jag kom inte så långt. Det räckte att föreviga outfiten på bild. Jag är inte ”blommigaklänningstypen”!

IMG_9742

Ne, det får åka på lite mer praktiska saker. Dessutom tror jag att det tyvärr måste på mössa och vantar för det är skitkallt. Snö den 9 maj är inte ok! 😦

Svårt med inspirationen? Då är du inte ensam!

img_3274

Det är kolsvart ute, blåser, fullkomligt SPÖregnar och är bara någon grad varmt. Min värsta årstid har rullat in och jag kämpar som en tiger för att inte tappa greppet om allt. Vill inte, får inte och ska inte bli påverkad av en årstid. Det är ju löjligt……men inte desto mindre sant. Jag mår skit av mörker! Hu!

Det har varit en jobbig period med ofrivillig vila från träning pga smärtande muskler men nu är jag så sakteliga igång igen. Jag har kämpat mot en total ovilja att träna men tränat ändå. Det är där man måste rå på sig själv och sin olust och så här långt har jag lyckats. Det har inte gått särskilt bra, jag har inte tyckt att det har varit kul och humöret har varit på en ruskigt låg nivå. Trots allt har jag tagit mig till gymmet eller tvingat mig att jogga eller gå.

Men, det har värkt. I muskler, i senfästen, i ryggen och det är förbaskat tråkigt. Jag är inte någon gnällfia som har för avsikt att underhålla min omgivning med var det gör ont för dagen men sanningen är att med åldern så kommer det ett betydligt krispigare tillstånd än när man är ung. Man är lite som en pepparkaka. Tar i lite för hårt och aj, där kom en sträckning. Lägger på lite för mycket vikt och aj, där gjorde en ömmande axel sig påmind och nej, inga vikter i benböjen för då protesterar hela muskelpaketet i rumpan! Det är så förbannat tråkigt men jag inser att min taktik att strunta i att det gör ont inte fungerar.

Så, vad gör man? Antingen käkar man en liten antiinflammatorisk kur och försöker hejda sig lite eller så letar man upp någon som kan ha lite handpåläggning i hopp om att det ska bli bättre. Hjälper inte det så kan man med kontakter och lite tur hitta någon som hjälper till med ett rehabiliterande träningsschema och hoppas att det ska ge lite lindring. Där är jag nu och jag ritar ett stort kors i mitt tak, jag är bättre! Efter hundratals och åter hundratals benböj utan vikt, med gummiband vid fötterna, ovanför knäna, smal stans, bred stans, diverse andra benövningar med gummiband och utan gummiband……så kan jag faktiskt böja benen utan att det stramar i hamstrings,piriformis och ischias. Träning är som att spela ett sällskapsspel och ideligen bli tillbakaputtad och få börja om från början.Till sist har man ju ingen lust att göra det….

Det är dock min väg tillbaka.  Att röra på mig eller träna trots total avsaknad av inspiration och lust. Att tvinga mig tillbaka till rutinerna som jag ju vet är nyckeln till MITT välmående. Att packa träningsväskan och ta mig till gymmet fastän det känns tungt, tråkigt och totalt meningslöst! Varför ska jag hålla på? Vad tjänar det till? Kan jag inte sätta mig här och bara vara gammal, ful och trött? Ge upp! Orkar inte, vill inte…..

Där kommer stoppsignalen. Jag har fortfarande något som tvingar mig ut! Ut och gå, jogga, simma, träna….gör någonting. Låt bara inte passiviteten koppla greppet.

Just nu sitter jag och väntar på dagsljuset. Klockan är bara 6 och det är en bit kvar innan det blir dag. En sak är fullkomligt säker. Jag ska inte bo i det här landet på  min ålders höst. Inte en chans! Det var inte meningen att jag skulle födas på så nordliga breddgrader, det kan jag känna i hela min själ. Jag ska helt enkelt sitta på en balkong, sippa på ett glas vin, höra vågskvalpet mot en sandstrand och njuta av en vacker solnedgång! Varje kväll! Jag ska gå ut tidigt på  morgonen när solen stiger upp och jogga i sanden för att sedan dricka mitt kaffe med utsikt över havet….Det måste vara så som det är tänkt! Inte treva i kolmörker, vara tvungen att klä på sig i lager för att inte frysa, stå ut med snöhelvetet, spöregn, ishalka och vinter. Burr! Usch! Och fy!

En liten extra kortbening har kommit in i huset. Den något äldre lilla hunden har varit full av avsmak inför den här lurviga och ganska busiga saken som helt respektlöst vältrat sig in med full kraft i vårt hus. Jag tänkte på dessa hundar igår när jag satt i bilen under några timmar. Det är verkligen tantvarning. Att jag en dag i mitt liv skulle föredra små kortbenta hundar, tre pannkakor höga, framför de betydligt större hundar som vanligtvis funnits vid min sida, gör mig förundrad. Jag saknar tryggheten med en stor hund men en liten hund är så vansinnigt enkelt. Jag orkar liksom inte tänka tanken att jag ska baxa runt med en stor hund som hårar, jagar vilt och som drar i kopplet. Tant? Mmm, tror att det är något åt det hållet…..:-)

 

 

 

 

Älskar mitt liv!


Så priviligerad lever jag mitt i spenaten och njuter av livet till fullo! 

Det blev en fantastisk midsommardag med strålande sol och 25 graders värme. Mmm, så underbart! Just nu har jag mödosamt klättrat ur poolen och det 33 gradiga vattnet. Nu – är det badbart!!! Har tittat på himlen från en skvalpande badring med ett glas iskallt jordgubbsvin i handen. Livet på en pinne! 

Dagen började på gymet där jag var mol allena. Jag har ett nytt schema att träna efter så det var kul! Och tungt! Det var rygg som gällde denna dag. Jag fick vara helt solo hela tiden! Nora stad sov kanske midsommaruset av sig. 

Efter lite brunch så gav jag mig iväg på en runda. Det är en 6,5 km sväng som jag tänkte ilskgå men idag blev det istället en joggingrunda. Nostalgi i lurarna, Skuggor i skymningen…Dan Hylander..tjohoo, fullt ös i backarna!!

Eftersom jag inte alls är en totalt nyttig individ så blev det poolhäng och iskallt jordgubbsvin på eftermiddagen! Sååå svag för ett glas vin där jag skvalpar runt! Älskar sommar! Älskar livet!! 

Har tagit en badpaus för lite middag! Om jag nu orkar resa mig ur solstolen förstås! Det är gött att leva! 😉

Gatlopp genom ICA!

IMG_5638

Handla! Ett gissel! Jag försöker alltid undvika köer i alla lägen! Jag får ångest av att stå i kö! Hamnar alltid bakom någon som ska krångla, någon som har tagit fel grejer eller något som inte är prismärkt! Eller så fungerar inte kortet eller koden! Kön bredvid går alltid fortare men skulle jag råka byta så händer det något strul i den jag byter till. Slår aldrig fel!

Idag var hela lilla Noras befolkning på ICA! Det var kö till färskpotatisen där man hysteriskt plockade till sig den mängd som tydligen var tillåten per hushåll! Jag orkade inte ens försöka….det finns ju ris att ta till om en svält är nära förestående. Man kan för övrigt tro att det är så när en titt i alla matkorgar avslöjar att här, jädrar anamma, ska det ätas!! Hur mycket går det att stoppa i sig egentligen och är det ett måste för att fira storhelger!!? Äta tills man nästan spricker? Jag fattar inte riktigt det där. Livets mening för mig är inte att leva för mat utan tvärtom.

Jag rafsade ned det jag ansåg fattades i skåpet i all hast och skyndade mig ut därifrån så snabbt jag bara kunde. Klockan var strax efter 10. Undrar hur det blir på eftermiddagen? Hu! Utanför sålde man jordgubbar! För 50 KRONOR litern!! Smart! Vem handlar INTE jordgubbar till midsommar? Precis lika smart som att man höjer bensinpriset lagom till storhelger! Alla ska ju ut och åka så det är bara att se glad ut och betala! Jag köpte också jordgubbar men inte för att det är midsommar. Trycker i mig några liter i veckan då det är suveränt gott att ha i fil eller till den Kvarg som jag till sist har hittat och som, mot alla odds, är jättegod. Det är Arlas Yoghurtkvarg! Supergod naturell med jordgubbar, blåbär och hemgjord granola!

Som vanligt väntas det skitväder på midsommarafton och jag försöker dra mig till minnes de gånger jag inte har suttit med tjock jacka och försökt att njuta av midsommarkvällen! Det är inte många gånger! Oftast är det regnigt och kallt! I morgon ska det visst bli blixtar och dunder som omväxling! Det gör inte mig så mycket! Planen är lugn och ro! Inget annat! Kanske blir det även lite mindre fylla, lite mindre slagsmål, knivskärningar och annat elände om det inte är tiptop väder. Always look on the bright side of life! 🙂

Just nu sitter jag och njuter av en kopp kaffe efter morgonens benpass -ja, och ICA!! En skål med de svindyra jordgubbarna, som var supergoda trots allt, har ätits med andakt! Det är liiite sol så kanske kan det bli en stund i solstolen och ett dopp i poolen! Annars väntar min vän symaskinen inne i vardagsrummet! Jag har spritt ut mig som jag alltid gör när det ska sömmas något! Tur att jag har en tålmodig livskamrat som härdar ut med pärlor och tyg både högt och lågt! Men först lite mer kaffe innan resten av livet tar fart!

Pinsamma ögonblick!

embarrassed-bear

Det har vi väl upplevt allihop? Den där stunden då en avgrund vore välkommen som man bara kunde slinka ned i pga något man har sagt eller gjort! Jag kom av en händelse att tänka på Friskis & Svettis för sisådär 30 år sedan. Mina besök var frekventa och jag körde pass som en tok varenda dag. Jag fick för mig att det skulle vara kul att leda passen själv. Jag var ju bra på koordination och inte helt taktlös.

Sagt och gjort! Jag anmälde mig till någon form av antagningsprov eller vad det nu kunde kallas och hamnade tillsammans med en massa människor som hade samma avsikt. Det var redan i omklädningsrummet det hände. Jag sjönk från en 5:a till en 2:a bara genom att titta mig omkring. Alla där var säkert mycket bättre än jag! Självkänslan sjönk och jag antog att det skulle gå åt skogen. Vad är det som händer då? Jo, det går självfallet åt skogen!!

Vi fick i tur och ordning leda de andra i ett kortare gympapass och idag kan jag skratta åt det …….men det gjorde jag inte då! Helt plötsligt kom jag inte på en endaste, ynklig, enkel, vanlig och simpel rörelse utan fann mig själv viftandes med precis samma grej i 5 minuter. HELT oförmögen att ta mig vidare. Jag, som gick på dubbla pass var och varannan dag, som kunde allas ledares program utantill, kom inte på ett förbaskade dugg. Det var sååååå pinsamt och jag ville dö. Knall och fall!

Ett annat tillfälle då jag väldigt gärna hade velat sjunka genom jorden var i min affär jag hade för ett antal år sedan. En urgullig kund kom in och jag visste att hon hade en himla massa barn och ganska nyligen fått ännu ett. Jag var förstås pratsam, trevlig och var tvungen att titta på hennes ganska stora mage och fråga den där frågan som aldrig får frågas! Till någon!! ”Nej, men vad roligt! Är det ännu en på gång?” Så fort orden hade lämnat läpparna så kände jag att det var sååå fel! Varför var jag tvungen att säga det? Idiot! ”Nej, jag är bara fet efter den sista!” svarade den urgulliga kunden! Klant! Pucko! Jag hade gjort vad som helst för att smälta ihop till en våt fläck. Undrar om hon såg att jag ville dö?

Ja, sen har vi världsrekordet i klanteri! Ett par vänner hade varit på besök. Ok, det var inte mina favoriter och jag hade lite svårt för kvinnan i detta par. På den tiden hade jag häst och susade iväg innan de hade åkt för att fodra eller vad jag nu skulle göra i stallet. När jag kommer tillbaka är bilen borta! Puh, vad skönt! De har åkt! Jag ramlar in balkongvägen och hojtar högt till min man…..” Men, gud vad skönt, har de äntligen åkt!!! Jag står inte ut med den där människan”………!! Det fanns inte en chans att mitt högljudda rop inte hade nått kvinnan som stod där! Bredvid min man! Hon var alltså kvar medan mannen hade åkt ett ärende!! Som en total idiot började jag mumla om något för att försöka komma bort ifrån det jag just hasplat ur mig! Gode Gud, ge mig en fallucka! Rädda mig!!!!!!! Behöver jag säga att relationen blev lite frostig efter det?

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga! Jag har helt enkelt en stor trut och en stor trut gör alltid bort sig! Till min fördel kan jag väl säga att jag aldrig har varit rädd att säga vad jag tycker och jag har stått upp för mina vänner i vått och torrt även om det har inneburit heta diskussioner med både läkare, chefer och lärare. En stor trut är bra….om man kan tygla den!! Det är väl just det som inte alltid har klickat så bra! 🙂

 

Träningspaus!

DSC_0654_Fotor

Några dagar i alla fall! Undrar om det var för att jag fyllde 58 som kroppen helt plötsligt kändes gammal, trött och öm? Hm, i ett nafs liksom! Eller så var det hjärnan som signalerade ”ett år äldre” med full kraft så att jag totalt övermannades av min höga ålder. Hu! Sanningen är att jag faktiskt FICK en putt ned i diket! Ganska rejält! Vet inte om jag ska skylla på födelsedagen men det kändes som en orsak i alla fall! 🙂

Idag ska jag ta hand om min lilla mamma men i morgon ska jag ta tag i resten av livet med full kraft. I morgon ska jag hitta glädjen igen och orken att fortsätta resan mot en starkare kropp och bättre hälsa. I morgon ska jag hitta mitt lyckliga jag. I morgon…..! Det skulle kunna bli – aldrig – om jag inte visste hur envis jag är! I morgon är för mig – i morgon!

I morgon är jag på gymet kl 9 och jag kommer att träna ett tufft pass. Jag vet det därför att något annat är inte möjligt. Det finns inte en chans att Mr Olust som just nu härjar i min kropp ska få fäste att lura mig till att ge efter. Det finns inte ens en möjlighet att mitt avslagna tillstånd ska få stanna kvar. Skulle jag bli sittandes här, stirra i golvet och tycka synd om mig själv? Neh! Jag kommer att rycka upp mig och hitta vägen tillbaka från den här illvilliga snårskogen jag har gått vilse i.

Negativa tankar är förödande! De har en väldig tendens att bita sig fast som en äcklig fästing. Jag vägrar. Här måste pumpas in positiv energi i knopp och kropp. Vad gör du när den här negativa fästingen tar kontrollen? Så här gör jag!

Skriv ned! Allt som känns apa! Kanske är det någon som har varit taskig, för lite jobb, för mycket jobb, kroppen gör ont, helgen var botten …..eller vad som nu irriterar och gör att livet känns surt! När allt är nedskrivet så kan man alltid ta och skriva en positiv lista alldeles bredvid! Det brukar se ganska fånigt ut med de saker man faktiskt går och surar över. Ett löjets skimmer som avdramatiserar det hela och får deppigheten att försvinna. Häck väck med den!

Men….idag ska jag kampera vidare med Mr Olust. Han har gripit tag om mig och vi ska slåss en stund. Jag kommer att vinna. Han ska få SÅ på nöten! Fågelkvittret, solen, livet och glädjen har hamnat utanför mitt fönster och står där, knackar, ivriga…..och vill in! Ska öppna det….strax!

Pappersrensning och hästminnen!

10307410_1419681034961192_6310885708384716650_n

Jag är inte så väldigt ordningsam med papper. På skrivbordet råder ett totalt kaos men trots detta så har jag ganska bra koll på vad som ligger var. Idag skulle jag ha tag på ett gammalt kvitto. Någon duktigare person än jag skulle förstås ha placerat detta i en pärm i datumordning, men nu är ju inte jag så bra!  Jag hade lagt det i min ”hög”! Högen där allt finns som jag inte riktigt tycker ska bo i en pärm utan som bara ska sparas. Ett tag! Där hittade jag lite fynd.

Jag har ju alltid skrivit olika saker och nu hittade jag något som jag tydligen skrivit till en god vän. Ett litet kåseri från stallet från den tid då jag hade häst. Datumet är 2007 så det är ju några år sedan. Du som har häst känner nog igen dig! 🙂

”Det var kallt! Det blev rökpuffar när jag andades och då är det kallt! Regnet strilade ned och skapade en svintobuske av min frisyr. Tröjan hade blivit våt och jag hade valt fel skor den här morgonen. Jag tittade ned där jag balanserade i den gigantiska gödselstacken, bara för att upptäcka att de tidigare röda och dyra löpardojjorna nu var helt degraderade till stallskor. Stackarna! De som tidigare studsat runt med mig och varit kritvita runt det röda var nu riktigt inkletade med nedregnad gödselstack. Endast en hästmänniska kan förstå hur äckligt det är.

Jag suckade och fortsatte min vanskliga promenad med den, som alltid, överfyllda skottkärran upp mot toppen av stacken. Skit också! Nu välte hela lasset. Jaha, nu var det spån högt och lågt. Både det ena och det andra hade nu fyllt både strumpor och skor. Varför i hela friden måste gödselstacken vara hög som Mount Everest?

Regnet tilltog och jag flydde in i stallet. Brr, den tidigare svettvåta tröjan var nu isande kall och för vilken gång i ordningen hade jag glömt att ta med ett ombyte? Tänk så enkelt det vore. Vips, av med tröjan och på med en ny. Så skönt det hade varit i stället för att huttra vidare med en blöt polotröja smetad runt kroppen. Hm, vart var jag nu? Hö -packa, havre – mäta, olika pulver – skvätta i, betfor – blöta, spån – kånka in och fylla på, grejer – tvätta av och putsa, sopa, kratta…..!

Ute i hagen såg jag att den blankborstade fuxen hade lagt sig ned och vällustigt rullade runt i geggamojjan som hans hage bestod av denna dag. Oh nej! Den dummern tyckte att det var läge att hoppa runt i en yster dans efteråt. Jag stod med andan i halsen och undrade om de fyra benen tänkte vara på plats under honom eller om de händelsevis hade för avsikt att åka åt varsitt håll i smeten. Den här gången gick det bra och fuxen lugnade ned sig. Han började stillsamt sitt eviga sökande efter ett vissnat strå här och där.

Ridpasset hade varit lyckat. Vi hade jobbat som ett team och trots att jag frös så var jag nöjd där jag stod. Alla dessa timmars träning, ambition, drömmar och krossade drömmar…det här var belöningen. Ingenting hade varit jobbigt, halvhalterna gick igenom bara genom att sitta till lite grand. En arbetsvillig, frustande hästkropp hade dansat under min rumpa – helt fantastiskt.

Jag måste påminna mig om att det är så här det kan vara den där dagen när allt sitter fast och känns motigt. Den där dagen när jag känner mig värdelös och undrar om jag är född med puckel och på grund av den inte kan sträcka på mig! Den där dagen när armarna fladdrar, händerna är för höga och ostadiga och vi drar åt olika håll! Det är då jag måste komma ihåg att vi KAN dansa!

Jag var klar i stallet för denna dagen. I bilen väntade Ami med en blöt puss och min fikakorg med en stor macka och varmt kaffe. Frågan är om livet kan bli så mycket bättre – trots att man har skit på skorna?”

Det var Mille, my one and only! Hästen som jag har letat efter resten av mitt hästliv och som ledde till att jag helt slutade med häst. Snäll, snällare, snällast och en underbar häst att rida. Han fanns tyvärr inte i mer än ett exemplar trots att jag letade i många år efter en likvärdig hästkamrat. Han skadade sig förstås. Det som brukar hända med hästar. Det var mitt livs hästkärlek och jag har svårt än idag att titta på bilder av min kopparblanka vän. Det är 8 år sedan han åkte till hästhimlen, outhärdligt sorgligt och baksidan av djurägandet. Fy!

Nej, ut i verkligheten. Solen skiner, det är lite svalare och underbart skönt! Härlig lördag på er!!

Pensionat Paradiset!

10363449_1431248767137752_4481001873847118302_o

Min mamma brukar kalla det så! Utanför vår dörr! Jag instämmer! Just nu är det helt fantastiskt. Mmmm, total njutningsfaktor!

Men kroppen värker. Ryggen känns som om den har befunnit sig under en ångvält under natten och armarna känns använda. Av vad? En liten promenad i solen med mamma i rullstol! Ja, det är faktiskt betydligt tyngre än man kan tro. Vi tog en sväng till sjukhuset och så dristade jag mig till att rulla henne till en uteservering några km bort. Inga problem. Jag tränar ju. Är ganska stark. Men puh! På hemvägen hade vi uppförsbacke lite här och där, solen gassade från en molnfri himmel och det var sisådär 28 grader i skuggan. 5 km var som vanligt en smula överdrivet men vad gör man inte för att en gammal mamma ska bli glad?

Vissa människor blir jag lycklig av att bara pyssla om. Mamma är en sådan person. Tacksam för allt och trots sitt vansinnigt handikappade tillstånd, alltid glad! 88 år gammal med livsglädjen kvar och alltid nära till skratt. Många besöker sina föräldrar av tvång och sitter pliktskyldigast någon timme och pratar. Min mamma och jag har hur kul som helst. Hon har humor och har tack och lov, hela intellektet i behåll. Älskade lilla tant!! Jag avskyr vägen dit av hela mitt hjärta men besöken är värda varenda km. Även om jag stönar lite.

IMG_5353_Fotor

På vägarna kan jag konstatera att fri fart råder. Jag kör många mil i veckan och ser absolut aldrig en endaste polisbil. Jag kör alltid för fort. Inte mycket men är det 90, så blir det 100 och är det 110 så är jag nog kanske uppe i 120. Och, blir omkörd av alla! Så gott som! Hur bråttom har vi egentligen? Igår var det helt sjukt med trafik som vanligt och som alltid när jag svänger ned på vår lugna grusväg som leder rakt ned till paradiset drar jag en djup suck. Jag fick komma hem ännu en dag! Lucky me!

Nu är det riktigt varmt ute. Klockan är halv ett och det är 29 grader i skuggan. Där sitter jag! Numera! Tant var det ja! Hm! Av och till orkar jag gå fram till poolen och flyta runt en stund. Det är nu helt badbart med 30 grader i vattnet. Jag ska strax fixa en sallad och grilla lite kyckling. Men hur bra får man egentligen ha det? Undrar om det inte är läge för ett glas iskallt rosévin? Jo, det tror jag bestämt! Det kommer att bli en fantastisk dag här i paradiset! Life is good!

DSC_0635_Fotor