Varför tränar du så hårt? Ska du tävla i något?

IMG_6775

Nej, svarade jag killen på gymmet. Jag ska bli gammal hade jag tänkt mig! Tanken är att jag ska försöka hålla mig frisk utan höga blodfetter, diabetes och annat skit. Om jag lyckas eller ej får framtiden utvisa men då har jag i alla fall gjort allt för att förhindra förfallet.

Ju äldre man blir desto tuffare får man träna för att behålla – eller skaffa sig – en mer vältränad skepnad. Jag rör mig mycket varje dag och har så gjort i hela mitt vuxna liv.  Jag går långa promenader med mina hundar vilket är just ”rörelse”….någon vidare träning i egentlig mening är det inte. För att en promenad ska ge hjärtat en match måste man gå så pass fort att andhämtningen blir hastigare. Så blir det inte med hundar som vill nosa här och där.

Men, sedan har vi de här timmarna på gymmet. Där kan man antingen såsa runt bland maskiner och vikter för att i varje paus glo på sin mobil eller göra så som jag gör. Jag använder mig av något vi kan kalla aktiv vila mellan mina set. Inget märkvärdigt alls men väldigt få som gör. Ett träningspass för mig kan se ut så här!

Jag börjar sedan ett par månader tillbaka med 20-30 min på en Stair Mill. Det är alltså en trappmaskin där man går i en trappa där hastigheten kan regleras. Jag går i ett högt tempo och de sista 10-15 min kör jag intervall. Då går jag vansinnigt fort i trappan ett par min för att gå långsamt en stund och så köra på igen. Det ger ett rejält pulspåslag och svetten rinner överallt.  Jag skulle gärna löpträna men eftersom en krånglande rygg sätter punkt för den biten i livet är den här trappträningen ett bra substitut. Träningen i trappa är extremt energikrävande, dvs man bränner massor av kcal.

Efter min ”uppvärmning” på trappan så kör jag ett styrkepass. Det kan vara ben, rygg, biceps, axlar eller vad jag har på mitt program. Jag har ett rullande schema så att jag inte belastar samma muskelgrupp varje dag. Egentligen måste det inte vara så många övningar och man måste inte hålla på i evigheter. Grejen är att man ska ha ut någon effekt av det. Det bästa sättet är att använda sig av någon slags superset eller dropset.

Ett superset innebär att man gör två övningar direkt efter varandra utan att vila mellan. Ett exempel till ett superset för samma muskelgrupp är  t ex bicepscurl med skivstång och alternerande hantelcurl. Man kan även välja en andra övning som tränar antagonisten till muskeln som tränades i första övningen, t ex bicepscurls och dips eller någon annan tricepsövning.

Ett dropset fungerar så att du börjar på en ganska hög vikt och upprepar övningen visst antal gånger, tar av lite vikt och fortsätter tills det tar emot, plockar av lite till och kämpar vidare tills du inte orkar mer.

Aktiv vila innebär att du inte sitter och väntar medan dina set utan bestämmer dig för att träna en helt annan muskelgrupp än den du för dagen har fokus på. Tränar du axlar den här dagen kan du lägga in t ex airsquats i din aktiva vila. Airsquats = knäböj utan viktbelastning.

Gårdagens träningspass började med 30 min intervall på trappan. Den här dagen stod axlar och lats på programmet. Jag använde mig av superset med något som kallas hantellyft åt sidan och hantellyft framåt, 12-15 reps x 4 set. Latsdrag med bred och smal fattning 12 x4 och avslutade med ett dropset, bred fattning…tung belastning. Militärpress 8-10 reps x 4 vs räckhäv till failure. Räckhäv ser ut så här!  Mellan varje superset gjorde jag 15-18 airsquats. Inget fjuttande utan rejäla knäböj!

Den här aktiva vilan, dvs i detta fall knäböj, använder jag mig sedan av genom hela mitt pass. I det här fallet blev det flera hundra istället för att sitta ned och glo på en mobildisplay. Viktigt är att ta en muskelgrupp som man inte belastar för tillfället. Kör du ben kan du med fördel träna magen mellan dina set. Inget för den otränade dock utan för dig som vill ha lite mer ut av din stund på gymmet.

Det här är hur JAG tränar. Det är ingen vedertagen sanning eller rekommendation. Jag har en stark kropp och bra kondition. Det här passar mig.  Om det passar någon annan kan jag inte uttala mig om. För att bygga specifika muskler bör man ta kontakt med en kunnig person inom området.

Jag vill poängtera att precis all rörelse är bättre än ingen men om du verkligen vill åstadkomma förändring måste du ta i. Det är viktigare ju äldre du blir. Ditt hjärta behöver få jobba minst 5 dagar i veckan med en förhöjd puls under åtminstone 20 min. Med förhöjd puls menas att du med möda ska kunna prata när du anstränger dig. Kan du utan problem gå och babbla med din kompis så går du/ springer du helt enkelt inte tillräckligt effektivt. Våga utmana dig själv. Din kropp är starkare än du kan ana….!

Jag är utan tvekan i mitt livs bästa form. Då har jag ändå tränat hela mitt liv. Nu är jag 60 år fyllda och känner mig oövervinnerlig. Det är förstås inte sant men känslan är härlig och ger mig ett stort välbefinnande. Den är viktigast av allt. Känslan. Endorfinpåslaget som ger lyckorus och harmoni. Träningspasset som ger skön träningsvärk och lusten att träna mer. Lyckan att orka och få vara frisk. Det är förstås inget evigt tillstånd men jag surfar på den vågen idag. Vad som händer i morgon får visa sig. Carpe Diem – en klyscha, men alldeles fruktansvärt sant!

 

Om jag ändå kunde ringa mamma….

IMG_20180324_0001

Bara slå hennes nummer och få höra den där vänliga stämman…Hej, min lilla flicka, hur mår du? För en mamma är man en ”liten flicka” även om den tiden är passerad för flera decennium sedan.. Jag påpekade ständigt att jag faktiskt börjar bli en gammal kärring men hon försäkrade mig att i hennes ögon var  jag bara hennes lilla tös.

Jag kan inte ringa mamma. Hon är borta. För alltid. Det är nu 8 månader sedan våra vägar skildes åt. Hon slöt sina ögon för sista gången och lämnade mig kvar. Det är oerhört svårt att ta in. Ibland går det flera dagar utan att jag direkt tänker på henne men så kommer de där stunderna då det knyter sig i själen, bröstet och hjärtat och jag saknar henne så vansinnigt.

Jag saknar min livslånga vän. Min allra bästa vän. Den som älskade mig villkorslöst i alla lägen och som alltid fanns där i sorg och glädje. Min själsfrände som jag kunde tala om precis allt och inget med. Hon var intresserad av allt jag gjorde även om det inte var något speciellt. Vi pratade om vardagliga ting som ju ingen annan levande varelse vore intresserad av utom en mamma.

Älskade lilla tant. Om du bara visste hur jag önskar att du kunde sitta här vid mitt köksbord och dricka kaffe ur mina blommiga koppar. Vi skulle ha färska frallor med Bregott och Herrgårdsost. Det var din favorit. Jag skulle visa dig min senaste hobby och du skulle säga att allt var jättefint fastän jag vet att du avskydde lullull och krusiduller.

Vi skulle gå in i vardagsrummet och titta på din orkidé som du fick av mig och min dåvarande sambo för 35 år sedan. Den blommar! Trots att den numera bor hos mig. Jag är inget bra på orkidéer. Förstår mig inte på de där stela konstiga blommorna. Ska de ha vatten eller inte?

Du skulle få det finaste armband jag någonsin gjort. Ett blått. Du älskade blått. Jag älskade dig! Min fina, snälla och helt fantastiska mamma. Idag saknar jag dig så att det gör ont. Din aska finns i minneslunden men…..du finns inom mig. Alltid.

29137020_1996955270567096_5175761064301690880_n

Och mörkret sänker sig ned…

IMG_5003

Mitten av oktober. Det är kolsvart nu när jag går upp. Det är precis nu jag måste hitta alla möjliga trådar att hålla i för att inte förlora livsgnistan. Mörkret är svårt att stå ut med. Inte för att jag är mörkrädd utan för att det helt enkelt är obekvämt. Och, det tär på själen. Vi är inte gjorda för mörker. Hjärnan vill ha ljus för att må bra och för att vi ska vara glada. Tack och lov har vi en fin och solig sommar bakom oss så förhoppningsvis har vi lite D-vitamindepåer att ta utav.

Jag har ett par veckor med halvdassig träning bakom mig. Detta pga en krånglande rygg….som vanligt. En semestervecka utan att göra ett dugg förutom att ligga på stranden  resulterade i ett massivt ryggskott som inte gav sig av i första taget. Nu, två veckor senare, kan jag gå obehindrat och sätta igång igen. Det slår aldrig fel. När det känns som allra bäst så blir man puttad i diket.

Det är just den här biten att kravla sig ur diket som kan vara lite bekymmersamt. Det vore så enkelt att bara ge upp. Det är tungt att sätta igång igen. Jo, för mig också. Även om jag tränar i stort sett varje dag så är 14 dagars uppehåll ett elände. Jag är inte 20 år längre och det kan jag lova är mycket kännbart när kroppen inte rör på sig under en period.

För mig är träning ett måste. Jag tappar livslusten när jag inte rör på mig. Allt blir trist. Jag behöver endorfinpåslag. Utan det är jag en riktigt otrevlig person. Sur, arg och lättretlig. Utan min dagliga dos av rörelse så blir allt lidande. Jag äter inte som jag ska och det åker ned allt möjligt i foderluckan som inte borde åka ned där alls. Jag blir onyttig helt enkelt. Hela jag! Jag gillar inte den kvinnan alls! Hon hör inte hemma här.

Med ett dagligt pass – eller två – med pulshöjande aktivitet så händer följande i kroppen:

Konditionsträning ökar din kropps förmåga att använda fett som bränsle.
Du ökar din lungkapacitet och minskar risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar
Blodtrycket regleras och normaliseras
Träning stärker och förbättrar immunförsvaret
Risken att utveckla diabetes typ två minskar
Alla dina inre organ blir starkare
Den ökade blodcirkulation leder till en ökad näringstillförsel till alla celler i kroppen
Benstrukturen stärks, ditt skelett blir starkare vilket minskar risken för benskörhet
Träning minskar spänningar och stress
Du minskar risken att drabbas av flera olika cancerformer
Din hud och ditt hår får en bättre lyster tack vare den ökade blodcirkulationen
Du blir piggare och orkar mer
Du minskar risken att drabbas av vissa typer av depressioner
Träning lindrar många former av smärta
Du förbättrar ditt självförtroende
Du sover bättre på nätterna……..

Ja, det där visste du väl redan! 😉 Det kan dock vara bra att tänka på ibland. Det är ALDRIG för sent att styra upp mot ett nyttigare liv. Igår finns inte längre och vi kan bara se framåt. Hur vi levde under helgen eller veckan innan är ointressant. Det är idag som gäller och dagarna efter denna.

Jag är inget hälsofreak som lever på idel grönsaker och inte äter något skrot. Jag älskar kaffebröd, choklad, vin och jag gillar att äta mycket mat. Jag är dock tillräckligt intresserad av att hålla mig frisk och hyfsat mobil så lusten att äta kan aldrig ta över mitt liv. Lusten att tugga eller stoppa in godsaker i munnen kan aldrig bli mer intressant än att leva. Äter vi för mycket i förhållande till hur mycket vi rör oss så får vi hälsoproblem. Förr eller senare. Men, det visste du ju också! 😉

Nu är klockan 06.05. Jag ska strax ta en promenad med de små kortbenta. Pannlampan är laddad. Den är min bästa kompis de kommande 180 dagarna av höst och vinter. Usch, det där lät inte helt kul. 180 dagar innan naturen ser ut som på dagens bild……

 

Och så tar vi morgongympan….

Grått och trist. Fy så fort det blev höst. Jag har redan ledsnat! =(  För mig finns endast en sak att göra för att inte deppa ihop och det är att röra på kroppen. Först en hundrunda, sedan mot gymmet. Min dagliga endorfindos.

En halvtimme i trappmaskin och sedan styrketräning. Axlar och triceps denna dag! Mot en starkare höst. Japp, så är det!

 

60 år gammal….eller ung?

IMG_6089

Ibland när jag ser de där siffrorna i t ex en tidningsartikel så ser jag alltid en åldrande person framför mig. Att den personen skulle vara jag är däremot ganska främmande för mig. Insidan matchar sällan utsidan och inne i den inte helt unga kroppen bankar ett betydligt yngre hjärta på oss alla. Min väldigt gamla mamma var alltid lika snopen över sin spegelbild och skojade om det. Den där rynkiga gamla tanten som jag ser i spegeln överallt, bor hon här?

Skämt åsido, vad är det då som är skillnaden mellan att vara 30 eller 60 år gammal om vi nu bortser från det rent estetiska? Vi kan aldrig bli unga igen men vi kan hålla oss unga länge om vi vill. Då menar jag inte utsidan utan insidan. Skinnet är som det är! Där får vi gilla läget vare sig vi har lust med det eller inte.

Vi som är 55+ har nog samtliga konstaterat att vi inte längre kliver ur sängen utan att det knakar och sprakar lite överallt. Jag t ex, har alltid jätteont i ryggen och de första stegen tar jag jag böjd och krokig. Har jag suttit länge återkommer problemet. Man vänjer sig vid att det gör lite ont. Det är inte värktablettsont utan lite kärvt om du förstår hur jag menar.

Det bästa vi kan göra för att inte det här ska accelerera är att träna våra kroppar. Om vi ska nå resultat av träningen, dvs framsteg och inte bara underhåll, så måste vi ta i. Ordentligt. Styrketräning är absolut det bästa för att bibehålla en stark kropp. Att tillbringa ett par timmar i veckan på gymmet är en bra livförsäkring. Muskler är inte bara för syns skull utan förfärligt bra att ha…framför allt när vi blir äldre.

Har du aldrig tränat förr så är det aldrig för sent att börja. Det går att träna muskler tills den dag vi ligger i trälåda. Det finns bara ett enda hinder och det brukar sitta mellan öronen. Idag finns det så många träningsmöjligheter att alla kan hitta något som passar. Det finns inte någon tillräckligt bra ursäkt att låta bli förutom ifall du lider av en sjukdom eller ett handikapp som gör att du inte kan röra dig.  Har du svårt att motivera dig själv så träna i grupp. Du hittar roliga pass på de flesta gym. Pass som är anpassade efter erfarenhet och förutsättningar.

Även hjärtat måste ha ett träningspass och det gärna dagligen. Flera gånger i veckan måste pulsen upp så att du svettas ordentligt och får andas hastigare. Hjärtat är också en muskel…glöm inte det! Om man väljer att promenera som sin huvudsakliga träning så ÖKA TEMPOT! Det duger inte att såsa runt en km på 10-12 min. Gå i så hastigt tempo att du får upp andningen. Då först gör promenaden någon nytta.

60 år gammal tränar jag så gott som dagligen på gym. Ja, men du har ju tid säger omgivningen. Mmm, men det konstiga är att jag alltid har haft tid. Även då jag arbetade mer än heltid och hade hästar. Jag har haft tid hela mitt liv oavsett livssituation. Man har tid om man vill. Finns inte viljan tar man sig inte tid. För att må bra och bli gammal måste du ta dig den här tiden. Muskelmassan minskar otroligt fort och rör du inte på dig alls har 40% av dina muskler tynat bort när du närmar dig 70 års åldern. Det vore väl himla trist? Känns 70 år långt borta? Haha, säger jag. Om du bara visste hur fort livet går….;-)

Igår tränade jag tillsammans med ett ung fantastisk tjej. Det är min boost för att ta i lite till. En PT timme ibland gör att den egna träningen på hemmaplan går lättare och blir roligare. Tillsammans med henne tar jag i långt över min normala gräns. Det brukar resultera i lite skön träningsvärk. Jag gillar det faktum att hon behandlar mig som vilken kund som helst och inte som en 60-årig tant!! Självklart har jag begränsningar men det finns alltid omvägar till bra rörelser ändå.

Har du haft funderingar på att ta tag i livet och gå mot en starkare höst? Fundera inte längre. Det kommer aldrig att bli ett bättre tillfälle. Motivation är lyx och när just den dagen infinner sig får man glida runt på räkmackan och njuta. Det är viljan som är själva grejen så vad vill DU? Egentligen?

 

 

 

 

En lååååång sommar…

love-you-quotes-wishes-pics-good-morning-love-quotes-for-new-life

Helt underbar, varm, solig och fullkomligt fantastisk lämnar den oss snart, sommaren 2018. Kanske har vi stönat lite men faktum är att vi har levt i väldigt lite kläder under de senaste nästan 4 månaderna. Det känns skönt med sval luft men sorgligt eftersom jag vet vad som komma skall. 8 månader höst och vinter. Möjligen kan man tackla det bättre efter att ha fått frossa i sol och D-vitaminer så länge. Det är vi ju inte bortskämda med här i vårt nordiska land.

Hur har du det med din träning och kosthållning? Har det åkt ned lite för mycket bubbel, öl, grillat med potatissallad, glass osv? Jag skriver under på det! Det är inte för inte som så många är alkoholiserade på sydligare breddgrader. En poolkant inbjuder till ett glas bubbel betydligt mer än soffhörnet ihopkurad i en filt. Glass är inget jag normalt äter men den här sommaren har jag ätit litervis. Fet och god gräddglass. Även på mig resulterar det i att kroppen inte riktigt ser ut som den gjorde i april. Så vad gör vi nu?

Jo, vi tar och rattar upp på den stig vi följde innan och fortsätter precis som vanligt. Vi körde i diket, än sen? Inget att tjata om utan vi kör på som om ingenting har hänt. Skiter i de där extra kilona som parkerat runt midjan och har inte dåligt samvete för att vi har frossat i livets goda under några månader. Men, vi tar tag i det. Innan vi blir kvar i diket för länge.

Själv har jag enveten som en get tränat nästan varje dag under sommaren. Mycket kondition följt av ett kortare styrkepass. Hållit igång kan man säga men inte direkt åstadkommit några stordåd. Av den anledningen sitter jag här med en träningsvärk from hell . Jag kan helt enkelt inte gå. Jag får gå baklänges nedför trappan och när toan ska besökas får jag fälla mig bakåt och hoppas att jag landar där det är tänkt. Benen går inte att böja. Jag trodde mig ha haft alla sorters träningsvärk men det här smärtstadiet är inte upplevt tidigare. Det kommer av en endaste benövning som i stort sett utfördes utan ytterligare vikt annat än den som ”var” i själva maskinen. Jag var så glad att kunna belasta benen utan att ha vikt på axlar eller utsätta ryggen för påfrestning att jag glatt körde på. Det var vansinnigt jobbigt men den här, smärtan i benen, var inte förväntad.

Dock, träningsvärk är ju en bra värk. Den går över och vi vet vad den kommer av. Muskler har fått jobba med något de inte är vana vid och slits sönder en smula. Lucky me som har bokat bästa massören på måndag. Det passar ju perfekt. Fram till dess får jag avstå mina gymbesök och ägna kroppen åt att gå. Ett ben framför det andra. Det bästa av alla sätt att röra sig. Alltid.

Blodet behöver alltid pumpas runt i kroppen för att cirkulationen ska fungera. Det blir extra viktigt ju äldre vi blir. Det bästa sättet att göra det är att använda benen. Kan man jogga – jättebra – men det räcker med att gå. Det där har jag tjatat om till leda och finns att läsa om t ex här!  Det är just den där upprepade ansträngningen som gör skillnad. Hjärtat behöver tränas och då måste vi få upp pulsen. Det duger inte att gå och såsa utan att traska på. Om du nu är frisk förstås.

Just nu känner jag mig oförskämt pigg och i bra form – nåja, bortsett från de värkande låren! Det är då som det alltid händer något. Jag sträcker mig, bryter en arm, får ryggskott eller något annat irriterande men just nu i denna stund mår jag fantastiskt. Man får leva i nuet. Jag är frisk tills jag är överbevisat sjuk är mitt ledord i livet. Det funkar bra. Jag känner inte efter, inbillar mig inte saker och kör så det ryker tills det inte går längre. Då får jag backa några steg.

Klockan har hunnit bli några minuter i 06. De små hundarna har osmaken att väcka mig varje morgon alltför tidigt. Jag ska försöka ta de här stockarna till ben och röra dem så gott det går på en promenad. Såg faktiskt lite kantareller häromdagen, tro det eller ej. I skogen är det torrt som en öken och växer inte ens en flugsvamp men de här satt utmed en liten grusväg. Ska se om de små rackarna sitter kvar.

Ta dig en promenad idag. Det är svalt och skönt. Ingen ursäkt är bra nog att inte göra det! 😉

Det enda sättet att gå ned i vikt…

1468777_1437684594

Tror du att jag nu ska leverera en mirakelkur? Ett pulver som ska drickas innan varje måltid som gör att alla kalorier försvinner som en avlöning? Eller en juicediet som tar bort 8 kg på två veckor? Kanske tror du att jag ska säga att kolhydrater är roten till allt ont? Eller ska jag möjligtvis säga något revolutionerande som ingen förutom jag känner till?

Ekvationen är så enkel att de flesta bortser från att se det självklara i den. Här kommer den! Håll i dig! Din vikt är beroende på hur mycket kalorier du äter och hur mycket du gör av med! Vilken grej! Här är lösningen som alla känner till men vägrar att inse.

Det finns inga andra vägar och det finns ingen quickfix! Sluta tro på alla dieter och ta tag i din inställning till mat istället. Lever du för att äta eller tvärtom? Du måste inte börja tugga salladsblad och dricka illasmakande gröna äckliga smoothies för att gå ned i vikt. Du kan banta på chokladbollar om det tilltalar dig mer och om du bortser från den hälsovådliga aspekten i att vräka i dig socker. Men, faktum kvarstår, kalorier in och kalorier ut. Oavsett om du knaprar morötter eller choklad.

Kanske har det tagit dig många år att få övervikt. Då kan man snabbt räkna ut att det inte kommer att gå på två veckor att bli av med den. Sluta banta och börja ät. Ät vettig frukost, lunch och middag samt mellanmål på bestämda tider. Då stoppar du det faktum att blodsockret dippar och kanske stoppar det även dig från att äta en chokladbit när sockersuget är som värst. Ät inte en massa skräp, dvs kakor, bullar, godis, chips, läsk eller vad du nu går igång på. Ät mat! Bra mat!

Kanske har du försökt att gå bort dina överviktskilon. Eller stått i timmar på en crosstrainer men gett upp för att inget hände. Det beror på att den största delen i kampen för att må bra och hålla sig på en vettig vikt, börjar i köket! Utan att du planerar din kost så kommer du inte att nå några resultat. Vare sig du vill gå upp eller ned i vikt.

Det här var ju som du nu har läst, inga nyheter. Det här visste du redan. Trots det så finns det en enorm önskan efter olika lösningar på viktproblem. En övertro på dieter och dietprodukter när det i själva verket är så plättlätt. Äter du mer än vad du gör av med går du upp i vikt och tvärtom. Jag borde nog vara en tänkbar kandidat till nobelpriset! 😉

 

 

Minnenas arkiv och livet går vidare…

IMG_3629

En vecka sedan tiden stannade. Det är ganska märkligt. Trots att allt är annorlunda och konstigt så rullar dagarna på. Det blir morgon,  lunch, eftermiddag och kväll…..precis som vanligt. Kanske är det så det måste vara. Gråten har fastnat i halsen och tårarna svämmar inte över längre. Det går att tänka på den lilla mamman utan att strupen snörps ihop.

Vi har delat upp mammas saker. I den lilla, verkligen pyttelilla, lägenheten fanns otroligt med grejer. Då har vi ändå flyttat henne från en trea, till en tvåa och så till denna minibostad på 29 kvm. Nostalgin har varit överväldigande. Gamla tallrikar och glas vi kände igen sedan vi var små dök upp, tusentals fotografier som kommer att ta en livstid att gå igenom, prydnadssaker som fanns utplacerade här och där när vi var barn och så kläder. Massor av kläder. Man kan inte behålla allt. Man måste  lämna till insamlingar och man måste kasta en del. Det känns i själen.

Det gick förvånansvärt bra att planera mammas begravning. Mycket för att killen vi mötte på Fonus var en trevlig prick. Ingen högtravande tillgjord person utan naturlig och enkel. Han förstod precis vad vi ville. Jag tog glasögon på mig den här dagen ifall det skulle brista igen så att linserna eventuellt kunde spolas ut ur ögonen. Men, det gick bra.  Jag klarade det. Vi har planerat de dyraste och sorgligaste 40 minuterna i våra liv.

Vi ska ha en borgerlig begravning. Detta för att ingen av oss är kristen eller särskilt religiös. Mamma var det inte heller. Hon kände sig obekväm om det var för mycket halleluja runtomkring. Vi ska ha mycket musik. En duktig sångerska ska sjunga några fina sånger, vi ska spela några fantastiska musikstycken och vi ska ha en officiant som läser några ord om mamma. Det kommer att bli vackert, ljust och fridfullt. Det kommer att blir oerhört sorgligt. Men, det är så det ska vara. Man skrattar sällan på en begravning. Möjligen efteråt när allt är över.

Idag ska det bli en vacker dag. Sol, isgata och någon plusgrad. Vintern är envis. Kalla nätter gör att snötäcket som har legat här nu består av is. Utan fullriggade skor med långa dubbar vore det omöjligt att gå utanför dörren. På något sätt har jag resignerat. Det hjälper inte ens att irritera sig på det. Det är kallt och vi har en vansinnigt lång vinter utan slut! Läste alldeles nyss en långtidsprognos som lovar 10 minusgrader och lite mer snö! Låt oss hoppas att de har fel som vanligt…

Vi ska ta en långpromenad mina kortbenta och jag. Sedan fortsätter försöken att stoppa in grejer i mitt hem som redan är fullproppat med grejer. Saker som jag inte kunde skiljas från. Som vore oetiskt att kasta. Bland alla mammas tillhörigheter fanns bl a en tilltufsad ormbunke. Den ser ganska förfärlig ut numera då omvårdnaden på boendet varit bättre för mamma än för hennes blommor. Tack och lov. Men, den har en historia.

Ormbunken är 40 år gammal!!! Jag har försökt att få slänga den många gånger då den mer har sett ut som en stor ruska av ris än en grön växt men mamma har blånekat. ”Den tar sig”, var hennes envisa svar. Hon fick den av någon på sin 50-årsdag. Den var stor redan då men under åren har den varit fullständigt enorm. Jag ska försöka väcka liv i den igen. Miljön runt där vi bor är som gjord för en ormbunke. Fuktig, lummig och alltid full av dagg under sommaren. Den får förstås börja sitt nya liv inomhus. Jag ska plåstra om den stackarn. Den ska få börja med en dusch, lite näringspinnar och en ljus plats någonstans i huset.. Den ska få ta sig – igen!

 

 

Livet står stilla…

IMG_3574.jpg

Ett armbrott och en operation som kräver vila samt ett dödsfall har satt mitt aktiva liv på sparlåga. Jag befinner mig i något slags vakuum där ingenting är sig likt. Tom. Inga tankar. Bara alldeles tom. Hur går man vidare ur det här? Känslan är att det är omöjligt.

Från någon slags kraftkälla ska jag hämta ork att fortsätta med mitt liv. Ta reda på min mammas hem, ordna begravning och leva vidare. Det känns fullkomligt oöverstigligt. Dag två har börjat ångestfyllt. Jag är ledsen. Trött. Har inte sovit. Ögonen svämmar ideligen över av salta tårar. Kinderna är alldeles skorviga av all gråt. De fåniga sömnpillren har ingen effekt alls och jag har tillbringat natten med alldeles för mycket tankar och minnen för att må bra.

Det är en kall morgon. Ruskigt kall. Minus 15 grader. Jag ska snart ta en lång promenad med mina små troll. Att röra på mig har alltid hjälpt mig att må bättre. Just nu får jag nöja mig med att gå. Det är bättre än inget. Jag tror inte att motivationen att utföra något mer ens skulle gå att uppbringa. Fåglarna kvittrar entonigt utanför mitt fönster. Ännu har jag inte hört koltrasten. Jag väntar på den. Det är signalen på att våren är här och det  vackraste ljud jag vet.

Vi tacklar alla vår sorg olika. Somliga stoppar den långt in och låter den inte komma ut medan någon annan skriker ut den via bokstäver eller ord. På något sätt känns det bra att dela med sig av det som gör ont. Andra har upplevt samma sak. Att mista sina föräldrar. När jag var ung tänkte jag nog att det skulle göra mindre ont vid äldre dagar. När man är 60 år kanske det går lättare att mista sin mamma?

Nej, det gör inte det. Även om jag har önskat henne sin vila så länge är det fullkomligt och fasansfullt obegripligt att hon inte finns mer. Vad är väl en bruten arm och ett par månader utan träning? Blott inget. Petitesser.

Dags att leta på munderingen. Den där som jag har befunnit mig i under ett halvår. Underställ, fleecetröja, mössa, tjockaste jackan, vantar…..jag hittar ingen ork. Det måste gå. När jag väl är ute kommer det att kännas bra. Jag vet det.

Att mista en anhörig..

IMG_5353.JPG

Kan man ens föreställa sig i fantasin hur det ska bli? Även om den anhörige varit svårt sjuk så har denne funnits där. Man har kunnat kommunicera, ta på personen, delge vad som har hänt och vad som ska hända. Så är det bara över. Andningen stannar. Livet stannar. Tiden stannar.

Min älskade mamma lämnade oss igår. Det jag har vetat så länge och väntat på så länge har hänt. Ändå är jag i ett slags chocktillstånd och har svårt att begripa att vi aldrig mer ska ses. Hon var så sjuk. Så obeskrivligt sjuk. Jag har önskat så många gånger att hon bara skulle få somna ifrån sitt lidande men hon har kämpat. Vi har sett på och kämpat med henne. Älskade lilla tant.

Idag är första dagen i mitt liv då jag är utan mamma och det ska förbli så resten av  livet. Det känns oerhört märkligt. Surrealistiskt. Ska jag verkligen aldrig mer höra hennes röst? Mamma som jag har delat mitt liv, mina dagar och år med finns inte mer.

Vi hade några svåra dygn, min bror, hans familj och jag. Vi vakade och satt vid mammas säng dag som natt. Ville så gärna ge henne tryggheten. Vet du vad som händer när en människa är döende? ..Döden, det här vi inte talar om men som kommer att drabba oss alla förr eller senare. Det här kan vara väldigt bra att veta den dagen som DU sitter vid en anhörigs dödsbädd. Om livets slut..  

Jag satt en lång stund vid min mammas säng när hon lämnat oss. Då brast alla fördämningar och all den gråt som jag omöjligt kunnat få fram formligen vällde ut. Jag grät och grät och grät. Trodde aldrig att det skulle gå att sluta. Hon såg så fridfull ut. Jag strök henne över kinden som fortfarande var varm. Äntligen fri från all smärta. Den underbara personalen hade gjort henne så fin och tänt ett ljus. Älskade, älskade lilla mamma.

Jag är trött denna dag. Trots att jag till sist kunde sova efter många timmars vaken tid. Trött och alldeles tom. De senaste dagarnas storm har bedarrat. Allt är lugnt och stilla. Ett nytt kapitel i livet tar sin början. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att ta form.

Utanför mitt fönster är det ljust. Fåglarna har börjat kvittra. Snön har smält till ett istäcke och det ser ut att bli en fin dag.

”En ängel har tagit din hand
och fört dig till ett annat land
Sov gott min älskade mamma”