Om jag ändå kunde ringa mamma….

IMG_20180324_0001

Bara slå hennes nummer och få höra den där vänliga stämman…Hej, min lilla flicka, hur mår du? För en mamma är man en ”liten flicka” även om den tiden är passerad för flera decennium sedan.. Jag påpekade ständigt att jag faktiskt börjar bli en gammal kärring men hon försäkrade mig att i hennes ögon var  jag bara hennes lilla tös.

Jag kan inte ringa mamma. Hon är borta. För alltid. Det är nu 8 månader sedan våra vägar skildes åt. Hon slöt sina ögon för sista gången och lämnade mig kvar. Det är oerhört svårt att ta in. Ibland går det flera dagar utan att jag direkt tänker på henne men så kommer de där stunderna då det knyter sig i själen, bröstet och hjärtat och jag saknar henne så vansinnigt.

Jag saknar min livslånga vän. Min allra bästa vän. Den som älskade mig villkorslöst i alla lägen och som alltid fanns där i sorg och glädje. Min själsfrände som jag kunde tala om precis allt och inget med. Hon var intresserad av allt jag gjorde även om det inte var något speciellt. Vi pratade om vardagliga ting som ju ingen annan levande varelse vore intresserad av utom en mamma.

Älskade lilla tant. Om du bara visste hur jag önskar att du kunde sitta här vid mitt köksbord och dricka kaffe ur mina blommiga koppar. Vi skulle ha färska frallor med Bregott och Herrgårdsost. Det var din favorit. Jag skulle visa dig min senaste hobby och du skulle säga att allt var jättefint fastän jag vet att du avskydde lullull och krusiduller.

Vi skulle gå in i vardagsrummet och titta på din orkidé som du fick av mig och min dåvarande sambo för 35 år sedan. Den blommar! Trots att den numera bor hos mig. Jag är inget bra på orkidéer. Förstår mig inte på de där stela konstiga blommorna. Ska de ha vatten eller inte?

Du skulle få det finaste armband jag någonsin gjort. Ett blått. Du älskade blått. Jag älskade dig! Min fina, snälla och helt fantastiska mamma. Idag saknar jag dig så att det gör ont. Din aska finns i minneslunden men…..du finns inom mig. Alltid.

29137020_1996955270567096_5175761064301690880_n

Har du höjt din puls på sista tiden?

new-life-e1386882688480

Ja, inte för att du blivit förbannad och högröd i ansiktet eller sprungit för att hinna till bussen… utan rejält höjt pulsen? Vet du att det är en förutsättning för att ditt hjärta ska må bra? Så här är det!

Många tror att all rörelse under dagen räknas men det du måste göra är att höja intensiteten från vardagslunken till en betydligt högre nivå i 30-40 min PER DAG. Det ska vara så pass intensivt att du blir lätt andfådd och har svårt att prata samtidigt. Alltså, en slapp promenad med djupa diskussioner är inte tillräckligt.

Varför är det så viktigt? Se konditionsträning som styrketräning för din kropps viktigaste muskel, nämligen ditt hjärta. Hjärtat behöver jobba för att du ska må bra! Eftersom hjärtat är en muskel blir det starkare när det tvingas jobba hårdare. Förmågan att pumpa blod blir större och det gör att hjärtat kan slå färre slag och ändå få ut samma mängd blod, som bland annat transporterar näring och syre. Enkelt sett kan man säga att när hjärtats arbete blivit mer effektivt har du fått bättre kondition. Rent medicinskt är kondition ett mått på kroppens förmåga att ta upp och transportera syre i kroppen.

Den vanligaste åkomman vi har i välfärdsländer är högt blodtryck. I vissa fall kan man inte hitta någon hälsoorsak till högt blodtryck. Vi har det helt enkelt i våra gener. Men, i de flesta fall så beror det på vårt sätt att leva. Rökning, övervikt, för mycket alkohol, stillasittande, stress….

Har man alltför högt tryck bör man inte anstränga sig FÖR mycket. Samtidigt som det är motion som krävs för att få ner det. Då kan medicin under en period vara bra för att bryta den onda cirkeln. Vissa personer kan behöva medicin under längre tid.

Vet du vad ett för högt blodtryck gör med din kropp? Ett högt blodtryck försvårar hjärtats pumparbete, och på sikt skadas kroppens blodkärl. De blir styvare: kärlväggarna blir hårdare och mindre elastiska. Det bildas också lagringar – som består av fett, blodkroppar och bindväv – på blodkärlens insida. Högt blodtryck ökar risken för hjärtinfarkt och stroke. Med blodtryckssänkande medicin sänker man risken för stroke med ca 30% och för infarkt med ca 10 %. Man har alltså allt att vinna på att försöka ändra sin livsstil om man inte redan har gjort det ifall man lider av högt blodtryck.

Då var det den där förhatliga cardion. Den där dagliga motionen som så många har jättesvårt att få ändan ur för att göra. Det är för tråkigt, för varmt, för kallt, det regnar, det snöar, det är halt, du har ont, du är för trött, du har inte tid, det är trist på ett gym, det är trist att gå, du ska börja i morgon…nej, på måndag…eller efter jul…..osv i en never ending story! Det finns bara ett enda sätt att ta tag i det här! Bestäm dig helt enkel!

Bestäm att du varje dag ska svettas. Utan undantag! Vinn över din olust! Få den här halvtimmen som precis alla har tid med att bli rolig. Sätt på en ljudbok, lyssna på rock, pop, dansband eller vad du går igång på.. men gör det. Idag! Vi tränar idag för att leva i morgon. Det går inte att skjuta upp.

Tycker du allt är tråkigt? Precis allt? Du kan gå i ett hastigt tempo, cykla, simma, dansa, rida, köra träning i grupp, jogga…….möjligheterna att få upp din puls är oändliga. Grejen varför det inte är kul är att du har bestämt dig för att det inte är det. Du tänker inne i ditt huvud redan innan du tar första stegen att det kommer att bli trist. Hjärnan är lydig och ställer upp på det du önskar. Programmera om dig! Ha en positiv tanke om att det här nya livet när du faktiskt tänker ta kommandot över dig själv, blir kul! Det är nämligen det som händer!

I och med att du börjar röra dig så får du någonting bra att hoppa runt i kroppen som kallas endorfiner. Det är kroppens eget ”måbra” hormon som frigörs när vi gör något riktigt roligt eller vid ansträngning. Så småningom blir du lätt beroende av de här kickarna och det gör dig mer motiverad att utföra träningen. Endorfiner gör dig glad! Bara det vore tillräckligt för att jaga upp precis alla från TV-soffan i dessa tider när stora delar av människoarten knaprar antidepressiva tabletter som om det vore godis.

Med din konditionsökning så minskar oviljan för den här träningen som du kände innan du började. Det går lättare och lättare. Du kan öka på belastning, hastighet eller tid.

Jag har alltid motionerat. På något vis. Det jag har gjort sedan 12-årsåldern då jag fick min första hund är att gå. Jag har promenerat dagligen i 48 år. I stort sett utan undantag utom då jag varit riktigt sjuk. Jag går fort av naturen och håller ett bra tempo men, utöver det har jag sysslat med alla former av konditionsträning. Jag tycker att det är kul. Med åren har jag ledsnat på en del saker. Hatar spinning t ex. Det är verkligen något jag har ”gjort färdigt”. Jag kan tyvärr inte springa längre pga min rygg men det finns andra möjligheter. Det finns alltid någon träningsform som INTE gör ont. Man måste bara hitta den.

Idag är jag 60 år gammal. Jag har haft lite skavanker på vägen men känner mig i min livs bästa form. Det är möjligt – och troligt – att även jag kommer att drabbas av sjukdom men med en bra grundkondition kan jag tackla ev kommande bakslag lättare.

Hoppas att jag lyckades motivera dig att ta dig ur soffan. Livet blir så oändligt mycket roligare när vi orkar mer. Själv ska jag ta och äta frukost nummer två. Efter den är det dags för en hundrunda och dagens gympass. Det kommer att bli en bra dag…

Och mörkret sänker sig ned…

IMG_5003

Mitten av oktober. Det är kolsvart nu när jag går upp. Det är precis nu jag måste hitta alla möjliga trådar att hålla i för att inte förlora livsgnistan. Mörkret är svårt att stå ut med. Inte för att jag är mörkrädd utan för att det helt enkelt är obekvämt. Och, det tär på själen. Vi är inte gjorda för mörker. Hjärnan vill ha ljus för att må bra och för att vi ska vara glada. Tack och lov har vi en fin och solig sommar bakom oss så förhoppningsvis har vi lite D-vitamindepåer att ta utav.

Jag har ett par veckor med halvdassig träning bakom mig. Detta pga en krånglande rygg….som vanligt. En semestervecka utan att göra ett dugg förutom att ligga på stranden  resulterade i ett massivt ryggskott som inte gav sig av i första taget. Nu, två veckor senare, kan jag gå obehindrat och sätta igång igen. Det slår aldrig fel. När det känns som allra bäst så blir man puttad i diket.

Det är just den här biten att kravla sig ur diket som kan vara lite bekymmersamt. Det vore så enkelt att bara ge upp. Det är tungt att sätta igång igen. Jo, för mig också. Även om jag tränar i stort sett varje dag så är 14 dagars uppehåll ett elände. Jag är inte 20 år längre och det kan jag lova är mycket kännbart när kroppen inte rör på sig under en period.

För mig är träning ett måste. Jag tappar livslusten när jag inte rör på mig. Allt blir trist. Jag behöver endorfinpåslag. Utan det är jag en riktigt otrevlig person. Sur, arg och lättretlig. Utan min dagliga dos av rörelse så blir allt lidande. Jag äter inte som jag ska och det åker ned allt möjligt i foderluckan som inte borde åka ned där alls. Jag blir onyttig helt enkelt. Hela jag! Jag gillar inte den kvinnan alls! Hon hör inte hemma här.

Med ett dagligt pass – eller två – med pulshöjande aktivitet så händer följande i kroppen:

Konditionsträning ökar din kropps förmåga att använda fett som bränsle.
Du ökar din lungkapacitet och minskar risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar
Blodtrycket regleras och normaliseras
Träning stärker och förbättrar immunförsvaret
Risken att utveckla diabetes typ två minskar
Alla dina inre organ blir starkare
Den ökade blodcirkulation leder till en ökad näringstillförsel till alla celler i kroppen
Benstrukturen stärks, ditt skelett blir starkare vilket minskar risken för benskörhet
Träning minskar spänningar och stress
Du minskar risken att drabbas av flera olika cancerformer
Din hud och ditt hår får en bättre lyster tack vare den ökade blodcirkulationen
Du blir piggare och orkar mer
Du minskar risken att drabbas av vissa typer av depressioner
Träning lindrar många former av smärta
Du förbättrar ditt självförtroende
Du sover bättre på nätterna……..

Ja, det där visste du väl redan! 😉 Det kan dock vara bra att tänka på ibland. Det är ALDRIG för sent att styra upp mot ett nyttigare liv. Igår finns inte längre och vi kan bara se framåt. Hur vi levde under helgen eller veckan innan är ointressant. Det är idag som gäller och dagarna efter denna.

Jag är inget hälsofreak som lever på idel grönsaker och inte äter något skrot. Jag älskar kaffebröd, choklad, vin och jag gillar att äta mycket mat. Jag är dock tillräckligt intresserad av att hålla mig frisk och hyfsat mobil så lusten att äta kan aldrig ta över mitt liv. Lusten att tugga eller stoppa in godsaker i munnen kan aldrig bli mer intressant än att leva. Äter vi för mycket i förhållande till hur mycket vi rör oss så får vi hälsoproblem. Förr eller senare. Men, det visste du ju också! 😉

Nu är klockan 06.05. Jag ska strax ta en promenad med de små kortbenta. Pannlampan är laddad. Den är min bästa kompis de kommande 180 dagarna av höst och vinter. Usch, det där lät inte helt kul. 180 dagar innan naturen ser ut som på dagens bild……

 

60 år gammal….eller ung?

IMG_6089

Ibland när jag ser de där siffrorna i t ex en tidningsartikel så ser jag alltid en åldrande person framför mig. Att den personen skulle vara jag är däremot ganska främmande för mig. Insidan matchar sällan utsidan och inne i den inte helt unga kroppen bankar ett betydligt yngre hjärta på oss alla. Min väldigt gamla mamma var alltid lika snopen över sin spegelbild och skojade om det. Den där rynkiga gamla tanten som jag ser i spegeln överallt, bor hon här?

Skämt åsido, vad är det då som är skillnaden mellan att vara 30 eller 60 år gammal om vi nu bortser från det rent estetiska? Vi kan aldrig bli unga igen men vi kan hålla oss unga länge om vi vill. Då menar jag inte utsidan utan insidan. Skinnet är som det är! Där får vi gilla läget vare sig vi har lust med det eller inte.

Vi som är 55+ har nog samtliga konstaterat att vi inte längre kliver ur sängen utan att det knakar och sprakar lite överallt. Jag t ex, har alltid jätteont i ryggen och de första stegen tar jag jag böjd och krokig. Har jag suttit länge återkommer problemet. Man vänjer sig vid att det gör lite ont. Det är inte värktablettsont utan lite kärvt om du förstår hur jag menar.

Det bästa vi kan göra för att inte det här ska accelerera är att träna våra kroppar. Om vi ska nå resultat av träningen, dvs framsteg och inte bara underhåll, så måste vi ta i. Ordentligt. Styrketräning är absolut det bästa för att bibehålla en stark kropp. Att tillbringa ett par timmar i veckan på gymmet är en bra livförsäkring. Muskler är inte bara för syns skull utan förfärligt bra att ha…framför allt när vi blir äldre.

Har du aldrig tränat förr så är det aldrig för sent att börja. Det går att träna muskler tills den dag vi ligger i trälåda. Det finns bara ett enda hinder och det brukar sitta mellan öronen. Idag finns det så många träningsmöjligheter att alla kan hitta något som passar. Det finns inte någon tillräckligt bra ursäkt att låta bli förutom ifall du lider av en sjukdom eller ett handikapp som gör att du inte kan röra dig.  Har du svårt att motivera dig själv så träna i grupp. Du hittar roliga pass på de flesta gym. Pass som är anpassade efter erfarenhet och förutsättningar.

Även hjärtat måste ha ett träningspass och det gärna dagligen. Flera gånger i veckan måste pulsen upp så att du svettas ordentligt och får andas hastigare. Hjärtat är också en muskel…glöm inte det! Om man väljer att promenera som sin huvudsakliga träning så ÖKA TEMPOT! Det duger inte att såsa runt en km på 10-12 min. Gå i så hastigt tempo att du får upp andningen. Då först gör promenaden någon nytta.

60 år gammal tränar jag så gott som dagligen på gym. Ja, men du har ju tid säger omgivningen. Mmm, men det konstiga är att jag alltid har haft tid. Även då jag arbetade mer än heltid och hade hästar. Jag har haft tid hela mitt liv oavsett livssituation. Man har tid om man vill. Finns inte viljan tar man sig inte tid. För att må bra och bli gammal måste du ta dig den här tiden. Muskelmassan minskar otroligt fort och rör du inte på dig alls har 40% av dina muskler tynat bort när du närmar dig 70 års åldern. Det vore väl himla trist? Känns 70 år långt borta? Haha, säger jag. Om du bara visste hur fort livet går….;-)

Igår tränade jag tillsammans med ett ung fantastisk tjej. Det är min boost för att ta i lite till. En PT timme ibland gör att den egna träningen på hemmaplan går lättare och blir roligare. Tillsammans med henne tar jag i långt över min normala gräns. Det brukar resultera i lite skön träningsvärk. Jag gillar det faktum att hon behandlar mig som vilken kund som helst och inte som en 60-årig tant!! Självklart har jag begränsningar men det finns alltid omvägar till bra rörelser ändå.

Har du haft funderingar på att ta tag i livet och gå mot en starkare höst? Fundera inte längre. Det kommer aldrig att bli ett bättre tillfälle. Motivation är lyx och när just den dagen infinner sig får man glida runt på räkmackan och njuta. Det är viljan som är själva grejen så vad vill DU? Egentligen?

 

 

 

 

Det enda sättet att gå ned i vikt…

1468777_1437684594

Tror du att jag nu ska leverera en mirakelkur? Ett pulver som ska drickas innan varje måltid som gör att alla kalorier försvinner som en avlöning? Eller en juicediet som tar bort 8 kg på två veckor? Kanske tror du att jag ska säga att kolhydrater är roten till allt ont? Eller ska jag möjligtvis säga något revolutionerande som ingen förutom jag känner till?

Ekvationen är så enkel att de flesta bortser från att se det självklara i den. Här kommer den! Håll i dig! Din vikt är beroende på hur mycket kalorier du äter och hur mycket du gör av med! Vilken grej! Här är lösningen som alla känner till men vägrar att inse.

Det finns inga andra vägar och det finns ingen quickfix! Sluta tro på alla dieter och ta tag i din inställning till mat istället. Lever du för att äta eller tvärtom? Du måste inte börja tugga salladsblad och dricka illasmakande gröna äckliga smoothies för att gå ned i vikt. Du kan banta på chokladbollar om det tilltalar dig mer och om du bortser från den hälsovådliga aspekten i att vräka i dig socker. Men, faktum kvarstår, kalorier in och kalorier ut. Oavsett om du knaprar morötter eller choklad.

Kanske har det tagit dig många år att få övervikt. Då kan man snabbt räkna ut att det inte kommer att gå på två veckor att bli av med den. Sluta banta och börja ät. Ät vettig frukost, lunch och middag samt mellanmål på bestämda tider. Då stoppar du det faktum att blodsockret dippar och kanske stoppar det även dig från att äta en chokladbit när sockersuget är som värst. Ät inte en massa skräp, dvs kakor, bullar, godis, chips, läsk eller vad du nu går igång på. Ät mat! Bra mat!

Kanske har du försökt att gå bort dina överviktskilon. Eller stått i timmar på en crosstrainer men gett upp för att inget hände. Det beror på att den största delen i kampen för att må bra och hålla sig på en vettig vikt, börjar i köket! Utan att du planerar din kost så kommer du inte att nå några resultat. Vare sig du vill gå upp eller ned i vikt.

Det här var ju som du nu har läst, inga nyheter. Det här visste du redan. Trots det så finns det en enorm önskan efter olika lösningar på viktproblem. En övertro på dieter och dietprodukter när det i själva verket är så plättlätt. Äter du mer än vad du gör av med går du upp i vikt och tvärtom. Jag borde nog vara en tänkbar kandidat till nobelpriset! 😉

 

 

Minnenas arkiv och livet går vidare…

IMG_3629

En vecka sedan tiden stannade. Det är ganska märkligt. Trots att allt är annorlunda och konstigt så rullar dagarna på. Det blir morgon,  lunch, eftermiddag och kväll…..precis som vanligt. Kanske är det så det måste vara. Gråten har fastnat i halsen och tårarna svämmar inte över längre. Det går att tänka på den lilla mamman utan att strupen snörps ihop.

Vi har delat upp mammas saker. I den lilla, verkligen pyttelilla, lägenheten fanns otroligt med grejer. Då har vi ändå flyttat henne från en trea, till en tvåa och så till denna minibostad på 29 kvm. Nostalgin har varit överväldigande. Gamla tallrikar och glas vi kände igen sedan vi var små dök upp, tusentals fotografier som kommer att ta en livstid att gå igenom, prydnadssaker som fanns utplacerade här och där när vi var barn och så kläder. Massor av kläder. Man kan inte behålla allt. Man måste  lämna till insamlingar och man måste kasta en del. Det känns i själen.

Det gick förvånansvärt bra att planera mammas begravning. Mycket för att killen vi mötte på Fonus var en trevlig prick. Ingen högtravande tillgjord person utan naturlig och enkel. Han förstod precis vad vi ville. Jag tog glasögon på mig den här dagen ifall det skulle brista igen så att linserna eventuellt kunde spolas ut ur ögonen. Men, det gick bra.  Jag klarade det. Vi har planerat de dyraste och sorgligaste 40 minuterna i våra liv.

Vi ska ha en borgerlig begravning. Detta för att ingen av oss är kristen eller särskilt religiös. Mamma var det inte heller. Hon kände sig obekväm om det var för mycket halleluja runtomkring. Vi ska ha mycket musik. En duktig sångerska ska sjunga några fina sånger, vi ska spela några fantastiska musikstycken och vi ska ha en officiant som läser några ord om mamma. Det kommer att bli vackert, ljust och fridfullt. Det kommer att blir oerhört sorgligt. Men, det är så det ska vara. Man skrattar sällan på en begravning. Möjligen efteråt när allt är över.

Idag ska det bli en vacker dag. Sol, isgata och någon plusgrad. Vintern är envis. Kalla nätter gör att snötäcket som har legat här nu består av is. Utan fullriggade skor med långa dubbar vore det omöjligt att gå utanför dörren. På något sätt har jag resignerat. Det hjälper inte ens att irritera sig på det. Det är kallt och vi har en vansinnigt lång vinter utan slut! Läste alldeles nyss en långtidsprognos som lovar 10 minusgrader och lite mer snö! Låt oss hoppas att de har fel som vanligt…

Vi ska ta en långpromenad mina kortbenta och jag. Sedan fortsätter försöken att stoppa in grejer i mitt hem som redan är fullproppat med grejer. Saker som jag inte kunde skiljas från. Som vore oetiskt att kasta. Bland alla mammas tillhörigheter fanns bl a en tilltufsad ormbunke. Den ser ganska förfärlig ut numera då omvårdnaden på boendet varit bättre för mamma än för hennes blommor. Tack och lov. Men, den har en historia.

Ormbunken är 40 år gammal!!! Jag har försökt att få slänga den många gånger då den mer har sett ut som en stor ruska av ris än en grön växt men mamma har blånekat. ”Den tar sig”, var hennes envisa svar. Hon fick den av någon på sin 50-årsdag. Den var stor redan då men under åren har den varit fullständigt enorm. Jag ska försöka väcka liv i den igen. Miljön runt där vi bor är som gjord för en ormbunke. Fuktig, lummig och alltid full av dagg under sommaren. Den får förstås börja sitt nya liv inomhus. Jag ska plåstra om den stackarn. Den ska få börja med en dusch, lite näringspinnar och en ljus plats någonstans i huset.. Den ska få ta sig – igen!

 

 

Livet står stilla…

IMG_3574.jpg

Ett armbrott och en operation som kräver vila samt ett dödsfall har satt mitt aktiva liv på sparlåga. Jag befinner mig i något slags vakuum där ingenting är sig likt. Tom. Inga tankar. Bara alldeles tom. Hur går man vidare ur det här? Känslan är att det är omöjligt.

Från någon slags kraftkälla ska jag hämta ork att fortsätta med mitt liv. Ta reda på min mammas hem, ordna begravning och leva vidare. Det känns fullkomligt oöverstigligt. Dag två har börjat ångestfyllt. Jag är ledsen. Trött. Har inte sovit. Ögonen svämmar ideligen över av salta tårar. Kinderna är alldeles skorviga av all gråt. De fåniga sömnpillren har ingen effekt alls och jag har tillbringat natten med alldeles för mycket tankar och minnen för att må bra.

Det är en kall morgon. Ruskigt kall. Minus 15 grader. Jag ska snart ta en lång promenad med mina små troll. Att röra på mig har alltid hjälpt mig att må bättre. Just nu får jag nöja mig med att gå. Det är bättre än inget. Jag tror inte att motivationen att utföra något mer ens skulle gå att uppbringa. Fåglarna kvittrar entonigt utanför mitt fönster. Ännu har jag inte hört koltrasten. Jag väntar på den. Det är signalen på att våren är här och det  vackraste ljud jag vet.

Vi tacklar alla vår sorg olika. Somliga stoppar den långt in och låter den inte komma ut medan någon annan skriker ut den via bokstäver eller ord. På något sätt känns det bra att dela med sig av det som gör ont. Andra har upplevt samma sak. Att mista sina föräldrar. När jag var ung tänkte jag nog att det skulle göra mindre ont vid äldre dagar. När man är 60 år kanske det går lättare att mista sin mamma?

Nej, det gör inte det. Även om jag har önskat henne sin vila så länge är det fullkomligt och fasansfullt obegripligt att hon inte finns mer. Vad är väl en bruten arm och ett par månader utan träning? Blott inget. Petitesser.

Dags att leta på munderingen. Den där som jag har befunnit mig i under ett halvår. Underställ, fleecetröja, mössa, tjockaste jackan, vantar…..jag hittar ingen ork. Det måste gå. När jag väl är ute kommer det att kännas bra. Jag vet det.

Att mista en anhörig..

IMG_5353.JPG

Kan man ens föreställa sig i fantasin hur det ska bli? Även om den anhörige varit svårt sjuk så har denne funnits där. Man har kunnat kommunicera, ta på personen, delge vad som har hänt och vad som ska hända. Så är det bara över. Andningen stannar. Livet stannar. Tiden stannar.

Min älskade mamma lämnade oss igår. Det jag har vetat så länge och väntat på så länge har hänt. Ändå är jag i ett slags chocktillstånd och har svårt att begripa att vi aldrig mer ska ses. Hon var så sjuk. Så obeskrivligt sjuk. Jag har önskat så många gånger att hon bara skulle få somna ifrån sitt lidande men hon har kämpat. Vi har sett på och kämpat med henne. Älskade lilla tant.

Idag är första dagen i mitt liv då jag är utan mamma och det ska förbli så resten av  livet. Det känns oerhört märkligt. Surrealistiskt. Ska jag verkligen aldrig mer höra hennes röst? Mamma som jag har delat mitt liv, mina dagar och år med finns inte mer.

Vi hade några svåra dygn, min bror, hans familj och jag. Vi vakade och satt vid mammas säng dag som natt. Ville så gärna ge henne tryggheten. Vet du vad som händer när en människa är döende? ..Döden, det här vi inte talar om men som kommer att drabba oss alla förr eller senare. Det här kan vara väldigt bra att veta den dagen som DU sitter vid en anhörigs dödsbädd. Om livets slut..  

Jag satt en lång stund vid min mammas säng när hon lämnat oss. Då brast alla fördämningar och all den gråt som jag omöjligt kunnat få fram formligen vällde ut. Jag grät och grät och grät. Trodde aldrig att det skulle gå att sluta. Hon såg så fridfull ut. Jag strök henne över kinden som fortfarande var varm. Äntligen fri från all smärta. Den underbara personalen hade gjort henne så fin och tänt ett ljus. Älskade, älskade lilla mamma.

Jag är trött denna dag. Trots att jag till sist kunde sova efter många timmars vaken tid. Trött och alldeles tom. De senaste dagarnas storm har bedarrat. Allt är lugnt och stilla. Ett nytt kapitel i livet tar sin början. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att ta form.

Utanför mitt fönster är det ljust. Fåglarna har börjat kvittra. Snön har smält till ett istäcke och det ser ut att bli en fin dag.

”En ängel har tagit din hand
och fört dig till ett annat land
Sov gott min älskade mamma”

Väntar på ljuset…

IMG_5003

Klockan är 06 och jag är vaken. Varför kan jag undra? Möjligheten att dra täcket över huvudet, återgå till drömmarnas land och ligga där i ett par timmar till finns, men så fungerar inte den här kroppen. Jag vaknar – och går upp. Omöjligt att ligga kvar. Det som var underbart sekunderna innan jag vaknade blir snabbt obehagligt. Täcket som var alldeles mjukt och lagom varmt blir för varmt, ryggen gör ont och det är fullständigt omöjligt att stoppa alla de tankar som tar form irriterande kvickt. Suck! Jag går upp.

Kaffebryggaren är snabbt igång, fixar ett par hårda mackor och slår mig ned i den gamla fula kökssoffan. Hundarna hänger på och lägger sig som små hoprullade bollar. En på var sida. Detta är vår vanliga ritual. Varje dag. Det är så inrutat att allt annat vore fel. Jag fäller upp min dataskärm och kollar vad som har hänt. Tidningarnas löpsedlar är fulla av OS och Melodifestivalen. Jag är nog totalt osvensk. Jag har ingen aning om vem som vann den senare förra året eller året innan. Jag har heller ingen aning om vem som deltar i år. Och, jag har inget som helst intresse av att veta det. Faktum är att jag inte tittar på något av alla de program som idisslas i svensk media. Inte Farmen, inte Idol, inte Let’s Dance, Så ska det låta, Gladiatorerna eller var som händer i Ullared eller på Böda camping. Men, jag är inte heller någon nörd framför teverutan. Om det är något jag utan problem skulle klara mig utan så är det just TV.

Den före detta brutna armen är fortfarande krokig och jag kämpar hårt för att räta ut den.  Svårt. För att inte säga omöjligt. Jag har börjat att träna lite med den. Lätta vikter. Är uppe i 2 kg men det kändes väldigt lätt så om några dagar höjer jag det till 3. Men, krokig! På tok för krokig. Den gör dessutom ont när jag med illvilja i blicken försöker att få den rak. Det skulle behövas en planka och en tving. Räta på dig för fasen dumma arm.

Träningsvärken från ett rejält benpass igår gör att jag denna dag får nöja mig med att pulsa i snön. Här ute på landet har kylan gjort att snön inte packar sig på de stigar vi har som promenadvägar. Varje runda är som ett träningspass i den 3 dm djupa snön. Någon har dessutom haft osmaken att köra scooter överallt. Blir det inte bättre då? Packat liksom? Jo, lite. På ytan. Men så sjunker foten igenom och det blir ännu värre att gå. Inte bara fluffig snö utan även en liten seg skorpa som man ska trampa på och sedan fluffet. Vansinnigt jobbigt. Jag går 4 km i fluffsnö varje dag. Biter ihop. Vet att det blir vår även i år. Och trampar på….

Jag är glad över att jag orkar gå. Att jag KAN gå. Och att jag gör det. I alla väder. Regn, snö, kyla eller vad det nu bjuds på. Egentligen är det aldrig någonsin tråkigt. Det är en rutin som bara är där. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Jag ska göra det så länge jag kan. Vad som förvånar mig är att inte alla tar en promenad. Varför längtar inte alla ut? Längta efter att röra på kroppen och andas frisk luft? Den jag lever med gör det inte. Han vill stanna inne. Glo på sport. Sitta i soffan. Märkligt.

Nu är ljuset här och det är dags att hoppa i varma kläder. Dags för ”rundan”. Pulsrundan i fluffet. Men snart, väldigt snart, är det en runda bland vitsippor. Snart hör jag koltrasten, det vackraste ljudet som finns. Jag ska visualisera just det denna dag. Snart…

 

En gammal älskad mamma…

1507040_1483544298574865_2732627525560824352_n-2

90 år! En spillra av den som en gång var. Kroppen har gett upp och numera är den gamla damen för trött att sitta i rullstolen. Hon ligger i sängen. Tittar i taket och blicken är inte sig lik. Den är tom, trött och genomskinlig. De blå ögonen har blivit bleka och vattniga. Kniper med munnen och vill inte äta. Vill inte prata. Sörjer att hon inte kan gå upp. Sörjer att livet snart är slut. Älskade mamma.

I 60 år har vi levt mer eller mindre tillsammans. Vi har grälat, skrattat, pratat, sörjt, diskuterat, upplevt och åldrats. Framför allt har vi skrattat mycket. Mamma skrattar inte mer. Hon ler i någon slags grimas men det ser bara konstigt ut. Hon är rätt för att dö. Hon är rädd för att det är svart och ensamt. Kallt. Hon är ledsen.

Det är en underlig resa. Den här sista färden man gör med en förälder som betyder så mycket i ens liv. Sittandes vid en säng med en människa som sakta, sakta försvinner till en annan plats. Mamma. Min mamma. Hur ska livet bli utan henne?

Hon vill inte äta. Trots att hon fortfarande är klar i huvudet kan hon inte förmå sig att äta. Allt smakar apa. Hon önskar sig än det ena och än det andra och – vi handlar. Inget duger. Köket på boendet vänder ut och in på sig för att skapa rätter som är lätta att svälja och som smakar bra. Äckligt! Allt är äckligt. Jag får behärska mig för att inte skrika högt. På något hysteriskt vis skulle jag vilja skaka henne. Ät!!! Man kan inte leva om man inte äter. Man dör! Men….det gör jag förstås inte. Jag brukar skrika när jag sätter mig i bilen. Och gråta en skvätt. Av maktlöshet. Jag kan inget göra. Absolut ingenting.

Kanske är det kroppens sätt att säga, det är nog nu. Jag orkar inte mer. Systemet stängs ned, organ för organ. Det har hållit på länge nu. Veckor har blivit till månader, sjukhusvistelser med konstgjord andning i form av näringsdropp men nu är vi här. Ingenting finns att göra mer. Det är livets gång. Det är så det ska vara. Ändå är det så svårt att acceptera.

När man är ung så verkar det så avlägset. Alla släktingar är fortfarande unga. Mormor och morfar finns, farmor och farfar, mostrar, fastrar, mamma och pappa. Dö? Ja, det ska man väl någon gång. Men inte nu. Sedan. Nu är sedan här. Mina mor och farföräldrar är borta sedan många år, mostrar och fastrar finns inte mer, min pappa är död…bara mamma finns kvar. Ännu!

Döden skrämmer mig inte. Jag har suttit med många sällskapsdjur som somnat in. Jag vakade vid min pappas sida tills han inte andades mer. Jag har själv varit illa ute med en hjärnblödning. Jag är inte rädd för att dö. Det är naturligt. Vi lever och vi kommer att dö. Ingen slipper undan med livet i behåll. Men, vi pratar inte om det. Usch och fy. Vi borde prata om det. Hur vi vill ha det på vår begravning. Vill jag över huvudtaget ha en begravning?

Jag sover inte särskilt bra. Minnen strömmar in i sinnet som en flod av sällan skådat slag.  Minnen från min barndom, från mina tonår, semesterresor, lyckliga minnen, sorgliga minnen. Jag vaknar och är helt slut i huvudet. Hur mycket tankar får det plats? Det är överfullt. Stopp. Inte mer..

Klockan är 7. Jag kan inte ringa än. Jag ringer inte längre direkt till mamma. Hon hör inte om man inte sitter precis framför henne och artikulerar hysteriskt. Jag ringer till personalen. De är fantastiska. De kan. De vet. De har sett det här så många gånger förut. Även fastän man har dragit in på personalstyrkan så gör de allt för att livet ska bli behagligt. Puffar kuddar, vädrar, rättar till lakan och täcke, försöker få henne att dricka och äta, kämpar och kämpar.

Livet är pausat! Jag gör allt jag ska men mina tankar är på annat håll. Käraste lilla mamma, fortfarande kan jag hålla i dina tunna, kalla och skrynkliga små händer. Fortfarande kan jag prata med dig och höra din röst. Hoppet att du ska må bättre och svara med ditt vanliga jag finns kvar. Kanske, kanske har hon ätit idag. Men jag vet att så är det inte. Sakta försvinner du bort. Jag kommer att mista dig.