Minnenas arkiv och livet går vidare…

IMG_3629

En vecka sedan tiden stannade. Det är ganska märkligt. Trots att allt är annorlunda och konstigt så rullar dagarna på. Det blir morgon,  lunch, eftermiddag och kväll…..precis som vanligt. Kanske är det så det måste vara. Gråten har fastnat i halsen och tårarna svämmar inte över längre. Det går att tänka på den lilla mamman utan att strupen snörps ihop.

Vi har delat upp mammas saker. I den lilla, verkligen pyttelilla, lägenheten fanns otroligt med grejer. Då har vi ändå flyttat henne från en trea, till en tvåa och så till denna minibostad på 29 kvm. Nostalgin har varit överväldigande. Gamla tallrikar och glas vi kände igen sedan vi var små dök upp, tusentals fotografier som kommer att ta en livstid att gå igenom, prydnadssaker som fanns utplacerade här och där när vi var barn och så kläder. Massor av kläder. Man kan inte behålla allt. Man måste  lämna till insamlingar och man måste kasta en del. Det känns i själen.

Det gick förvånansvärt bra att planera mammas begravning. Mycket för att killen vi mötte på Fonus var en trevlig prick. Ingen högtravande tillgjord person utan naturlig och enkel. Han förstod precis vad vi ville. Jag tog glasögon på mig den här dagen ifall det skulle brista igen så att linserna eventuellt kunde spolas ut ur ögonen. Men, det gick bra.  Jag klarade det. Vi har planerat de dyraste och sorgligaste 40 minuterna i våra liv.

Vi ska ha en borgerlig begravning. Detta för att ingen av oss är kristen eller särskilt religiös. Mamma var det inte heller. Hon kände sig obekväm om det var för mycket halleluja runtomkring. Vi ska ha mycket musik. En duktig sångerska ska sjunga några fina sånger, vi ska spela några fantastiska musikstycken och vi ska ha en officiant som läser några ord om mamma. Det kommer att bli vackert, ljust och fridfullt. Det kommer att blir oerhört sorgligt. Men, det är så det ska vara. Man skrattar sällan på en begravning. Möjligen efteråt när allt är över.

Idag ska det bli en vacker dag. Sol, isgata och någon plusgrad. Vintern är envis. Kalla nätter gör att snötäcket som har legat här nu består av is. Utan fullriggade skor med långa dubbar vore det omöjligt att gå utanför dörren. På något sätt har jag resignerat. Det hjälper inte ens att irritera sig på det. Det är kallt och vi har en vansinnigt lång vinter utan slut! Läste alldeles nyss en långtidsprognos som lovar 10 minusgrader och lite mer snö! Låt oss hoppas att de har fel som vanligt…

Vi ska ta en långpromenad mina kortbenta och jag. Sedan fortsätter försöken att stoppa in grejer i mitt hem som redan är fullproppat med grejer. Saker som jag inte kunde skiljas från. Som vore oetiskt att kasta. Bland alla mammas tillhörigheter fanns bl a en tilltufsad ormbunke. Den ser ganska förfärlig ut numera då omvårdnaden på boendet varit bättre för mamma än för hennes blommor. Tack och lov. Men, den har en historia.

Ormbunken är 40 år gammal!!! Jag har försökt att få slänga den många gånger då den mer har sett ut som en stor ruska av ris än en grön växt men mamma har blånekat. ”Den tar sig”, var hennes envisa svar. Hon fick den av någon på sin 50-årsdag. Den var stor redan då men under åren har den varit fullständigt enorm. Jag ska försöka väcka liv i den igen. Miljön runt där vi bor är som gjord för en ormbunke. Fuktig, lummig och alltid full av dagg under sommaren. Den får förstås börja sitt nya liv inomhus. Jag ska plåstra om den stackarn. Den ska få börja med en dusch, lite näringspinnar och en ljus plats någonstans i huset.. Den ska få ta sig – igen!

 

 

Att mista en anhörig..

IMG_5353.JPG

Kan man ens föreställa sig i fantasin hur det ska bli? Även om den anhörige varit svårt sjuk så har denne funnits där. Man har kunnat kommunicera, ta på personen, delge vad som har hänt och vad som ska hända. Så är det bara över. Andningen stannar. Livet stannar. Tiden stannar.

Min älskade mamma lämnade oss igår. Det jag har vetat så länge och väntat på så länge har hänt. Ändå är jag i ett slags chocktillstånd och har svårt att begripa att vi aldrig mer ska ses. Hon var så sjuk. Så obeskrivligt sjuk. Jag har önskat så många gånger att hon bara skulle få somna ifrån sitt lidande men hon har kämpat. Vi har sett på och kämpat med henne. Älskade lilla tant.

Idag är första dagen i mitt liv då jag är utan mamma och det ska förbli så resten av  livet. Det känns oerhört märkligt. Surrealistiskt. Ska jag verkligen aldrig mer höra hennes röst? Mamma som jag har delat mitt liv, mina dagar och år med finns inte mer.

Vi hade några svåra dygn, min bror, hans familj och jag. Vi vakade och satt vid mammas säng dag som natt. Ville så gärna ge henne tryggheten. Vet du vad som händer när en människa är döende? ..Döden, det här vi inte talar om men som kommer att drabba oss alla förr eller senare. Det här kan vara väldigt bra att veta den dagen som DU sitter vid en anhörigs dödsbädd. Om livets slut..  

Jag satt en lång stund vid min mammas säng när hon lämnat oss. Då brast alla fördämningar och all den gråt som jag omöjligt kunnat få fram formligen vällde ut. Jag grät och grät och grät. Trodde aldrig att det skulle gå att sluta. Hon såg så fridfull ut. Jag strök henne över kinden som fortfarande var varm. Äntligen fri från all smärta. Den underbara personalen hade gjort henne så fin och tänt ett ljus. Älskade, älskade lilla mamma.

Jag är trött denna dag. Trots att jag till sist kunde sova efter många timmars vaken tid. Trött och alldeles tom. De senaste dagarnas storm har bedarrat. Allt är lugnt och stilla. Ett nytt kapitel i livet tar sin början. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att ta form.

Utanför mitt fönster är det ljust. Fåglarna har börjat kvittra. Snön har smält till ett istäcke och det ser ut att bli en fin dag.

”En ängel har tagit din hand
och fört dig till ett annat land
Sov gott min älskade mamma”