En alldeles vanlig morgon!

 

Samma, samma och samma! Rutiner! Det som gör att man aldrig ifrågasätter om det verkligen känns kul att dra till gymmet just idag. Eller någon annan dag. Man bara gör det. Utan att fundera eller känna efter. Det är rutiner som avgör ifall planen du har kommer att fungera. Träningsplanen.

För mig passar det alldeles utmärkt att träna tidigt. Då är jag piggast och har bästa orken. Det där måste man pricka in. Att försöka åstadkomma ett pass på gymmet fel tidpunkt för din egen dygnsrytm är helt meningslöst. Träna när du är som piggast även om det råkar vara kl 21. En fördel med morgnar är att jag aldrig behöver vänta på min tur vid någon maskin eller vid några vikter. Nackdelen är att jag ofta är ganska solo…

Idag fick armarna sig en duvning efter ett – som alla andra dagar – 20 min uppvärmningspass på en ”trappmaskin”. En Stairmill. Otroligt jobbig sak men som jag blivit en smula beroende av under det senaste halvåret. Jag börjar alltid mina pass med just den. Snäll mot knän och rygg men galet jobbig. Rekommenderas varmt till dig som vill höja din puls, bränna kalorier och svettas floder.

Jag försöker höja vikterna ett snäpp. Det är lätt att bli lat och köra på det som känns bekvämt. En fraktur i armbågen förra vintern puttade ned mig några pinnhål och det är först nu ett år efteråt som jag är tillbaka där jag var. Så, nu börjar jag om igen. Jag vill bli starkare. Det går inte kanske du tänker. Gamla kärring! Vad säger jag då? 😉

Det går tamejfan visst!!! Det man måste ha är tålamod och en bra teknik. Att inte gå händelserna i förväg och köra på med för tunga vikter där man kanske måste kasta upp stången eller ta i med andra delar av kroppen än vad det var tänkt med övningen. Bicepscurl t ex som på filmen ovan. Där har jag tidigare öst på ganska bra med vikter och tänkte att satan i gatan vad stark jag är. Det var ju inte sant. Jag filmade mig och såg att jag gjorde alla möjliga fel. För det första slängde jag upp stången. Jag tog i med hela kroppen och så gick stången för högt upp. Nästan under hakan. Där gör den ingen nytta alls.

Det var bara att plocka bort 5 kg och gå tillbaka till bra teknik. Det är så vi bygger muskler och förebygger skador. Men, ge mig en månad så ska jag ta det där. Så länge vi kan andas kan vi bygga muskulatur. Så länge vi har vilja kan vi utvecklas. Ålder – nu kommer en klyscha men ack, så sann – är bara en siffra! Och, det är väldigt kul att vara stark! 🙂

img_e7460

Sådär, nu är det vardag igen.

a26c796392e3fd37b47088a527b0793b

Måndag! Gillar måndagar! Veckan ligger framför mig med dagar som ska fyllas med något för mig meningsfullt. Livet kallas det. Alla dagar och alla nätter. Det går fort det där livet. Vansinnigt fort. Det man har tänkt att göra eller ändra på måste ske nu och inte sedan. Har du drömmar som du vill förverkliga? Gör det nu! Det där sedan har vi inte en aning om ifall det kommer att finnas…

En gång i världen spelade jag piano. Jag var duktig på det. Fick speciallektioner i skolan och spelade på några ungdomskonserter i min hemstad. Jag kunde inte spela på gehör alls men var fenomenal på att läsa svåra noter. Min största önskan var att kunna ackompanjera mig själv när jag sjöng. Med ackord. Men nej, jag kunde bara spela efter noter. En vacker dag klev det in en amerikansk student på ”min” lektion och spelade skjortan av mig. Det var ett sånt där tillfälle där jag tappade min självkänsla totalt och sjönk från en 5:a till en halvdan 2:a. Jag slutade spela efter det. Fullkomligt idiotiskt men så var det.

Ja, vad har nu det där med drömmar att göra. Jo, jag skulle vilja ha ett piano igen. Låta fingrarna hitta tangenterna en gång till och ta fram mina gamla noter. Det skulle förstås inte bli lätt då jag inte har spelat på 40 år. Men kanske är det som att cykla? Det kan man ju alltid..

Jag sjöng också. I kör, i mindre grupper, på min fritid men idag sjunger jag aldrig annat än  i refrängen på någon bra låt jag hör. Det låter dock inte särskilt bra. Från att ha varit mycket tonsäker så är rösten väldigt ringrostig. Kanske skulle jag börja sjunga igen?

Jag skulle vilja dansa. Förr gick jag danskurser. Buggade. Jag var riktigt bra på att bugga. Nu är det 15 år sedan jag dansade sist. Det blir inte av. Man går ju inte ut och dansar längre. Det är ju för jäkla sorgligt egentligen. Kanske skulle jag börja dansa igen?

Vad har jag mer sysslat med som fallit i glömska? Jag har vävt gardiner och endast i min fantasi kan jag tänka att jag faktiskt räknat ut varp och trätt en vävstol. För den som inte vet så är det ett HELT företag. Väva är däremot plättlätt. Jag har gått en kurs i näver eller säger man möjligen näverkurs? Det var kul och jag har fortfarande ett brödfat kvar. Otroligt hållbart.  Jag har målat porslin. Jag har gått flera keramikkurser – det är inte min grej för övrigt. Har aldrig varit. Tyvärr. Jag har pluggat ekonomi, jag har pluggat matte, jag har läst juridik…..men vad blev det av allt? Ingenting och jag kommer inte ihåg ett dyft. Kanske skulle jag börja läsa igen?

En gång var jag duktig på att teckna. Inte måla utan teckna med blyerts. Min pappa var fantastisk på det. En konstnär som tecknade och målade i akvarell och olja. Han var inte särskilt pedagogisk utan sa helt krasst att det jag gjorde inte var särskilt bra. Det var inte dåligt om man jämförde med mina vänner i samma ålder men givetvis inte bra jämfört med en konstnär. Jag hade alltid en 5a i teckning under skoltiden. Jag slutade förstås att teckna för jag ”var ju inte bra”! Tänk så lätt man kan knäcka ett barn. Kanske skulle jag börja teckna igen?

Jag har alltid skrivit mycket. Många gånger har jag börjat ett bokprojekt men insett efter 4 sidor att jag är utled på mina karaktärer och omöjligt kan följa dessa människor i flera hundra sidor. Jag kan rimma och skriva på vers. Men, det kan man ju inte fortsätta med sida för sida. Vem skulle vilja läsa? Nej, nu skriver jag här och märkligt nog är det många som läser vad jag skriver. Jämfört med Blondinbella som skriver om…..ja, vad skriver hon om?….så har jag förstås en väldigt liten besöksskara men jag tycker att 20000 besökare på ett par år är mycket. Bara tanken att 20000 har läst något ur min blogg är ju helt otroligt. Men kanske skulle jag skriva en bok?

Eller så är det ok  som det är? Allt har sin tid heter det och möjligen ligger det sanning i den frasen. Ska vi göra allt vi önskar så blir det bara jobbigt och det som verkade kul blir ett måste. Svårt det där med livet. En massa val man måste göra hela tiden.  En del blir galet och en del blir bra. Jag har bestämt mig för att inte ägna någon tid åt det som inte blev så bra…vilket är en hel del…

I dag är det måndagen den 7 januari 2019. Ett oskrivet blad. Den kan bli en riktig skitdag men den kan också bli alldeles fantastisk. Den som lever får se och inte ens det har vi ju en aning om. Spännande eller hur? 😉

Once upon a time….

11139775_1562613007334660_7422755471415647265_n

Året var 1977 och jag var 19 år. Vi var på disco fredag, lördag, hade platåskor höga som hus och stor lugg! Det var på den tiden man kunde gå genom stan mitt i natten utan att bli våldtagen, nedslagen eller rånad. Droger kunde vi knappt stava till och allt var så otroligt mycket ”snällare”! Missade du 70-talet? Ajdå, surt för dig.

Man kan tycka vad man vill om modet men jag minns det med ett flin. V-jeansen som man köpte i en hip affär som hette Gul och Blå i Stockholm. Jeansen var stenhårda, helt utan stretch och ett rent helvete att få på sig. De skulle sitta absolut slimmat för att vid knäet, där V:et satt, bli otroligt vida. De skulle täcka skorna med de enorma klackarna och gärna släpa lite baktill så att de fransade upp sig.

Jag minns en mockajacka jag köpte till min mammas förtvivlan. Den var midjekort,  hade trumpetärmar och långa slag på kragen. Helt ofodrad. Det tyckte jag var en bra vinterjacka. Jag frös som en lort men tyckte att jag var såååå snygg.

Minns även en ”kostym” eller vad vi ska kalla det, som jag sydde. Den var mörkblå. Brallorna hade en extremt hög midja med 8!!!! knappar. Satt åt över rumpan och sedan vida hela vägen ned. Till det hade jag sytt en väldigt kort kavaj. Platåskor till det där förstås vilket ledde till att jag med den höga midjan hade ben som en giraff. Ruskigt fint tyckte jag då.

På 80-talet tog axelvaddarna vid. Breda axlar som en skogshuggare skulle man ha och en midja smal som en pinne. Våfflat hår, stort som tusan blev pricken över i.

Vi tågluffade. Man köpte en interrailbiljett och sedan åkte man tåg genom Europa. Jag var själv iväg en sväng med en alldeles för tung ryggsäck. En kompis och jag tog oss genom forna Jugoslavien, vidare till Aten för att från hamnen ta oss vidare med att istället för tåg – båtluffa. Dvs man åkte runt bland de grekiska öarna. Fantastiskt vackert och ett kul minne.

Och så hade vi musiken! Led Zeppelin, Aerosmith, Eagles, Fleetwood Mac, ELO, David Bowie, Prince, Queen, Rolling Stones, Rod Stewart, AC/DC, Donna Summer, Kiss, Elton John, Wham, Brian Ferry…….för att nämna några. Michael Jackson. Tänk att många inte vet ens vem han var! Se och njut! King of pop

Vi dansade, gick på diskotek. Vi dansade Bump och sedan kom Travolta med Saturday Night Fever. Då blev det lite andra moves på dansgolvet. Så kul att minnas och så väldigt länge sedan.

Det var bättre förr. Nästan allt. Snällare, tryggare, vänligare. Samhället har blivit hårt och jag är oändligt tacksam för att jag fick vara ung på 70 och 80 talet. Kommer du ihåg ditt 70-tal?

10557476_1645309905731636_2752319910318116954_o

Det där med sömn…

bear-2079672__480

Tänk att kunna gå till sängs, blunda, somna och så sova en hel natt. 8 timmar. Undrar när jag gjorde det sist? Jag kan inte ens minnas att jag någonsin gjort det men förmodligen har jag bara glömt då det måste vara väldigt länge sedan.

Under många år sov jag på tok för litet. Stress, för mycket aktiviteter, för mycket oro och ett behov av att hinna mer än vad som var möjligt på ett dygn ledde till total avsaknad av sömn. Jag kunde bara inte somna! Med sömntabletter gick det förstås och till sist var det ett måste om jag inte skulle svimma av på fläcken.

Det är oerhört plågsamt att inte kunna sova. När den vakna tiden börjar närma sig 20 timmar per dygn är man inte längre en kul typ. Vardagslivet blir svårt att fixa, orken tryter, humöret havererar och det sociala umgänget krymper. När man är inne i den här nedåtgående spiralen är det vansinnigt svårt att ta sig ur den. Sängen som borde vara det mest underbara att krypa ned i blir ens fiende.

Det är förstås hjärnan som snabbt lär sig att när vi parkerar bland kuddarna är det dags att älta. Det första som kommer upp i tankeflödet är ”Jag kommer inte att kunna sova”! Det vet vi ju! Det kommer inte att fungera i natt heller. Fan, och jag som måste sova. Jag ska göra ditten och datten och måste bara få några timmars sömn. Måste. Måste. Och, så går det åt helvete. Bara den lilla övertygelsen att jag inte kommer att kunna somna gör att jag faktiskt inte kan det heller.

Råden är oändliga när vi drabbas av det här. Allt från att lyssna på havsbrus, avslappningsövningar, yoga till att gå upp och städa istället för att ligga där och glo. Problemet är att man är trött. Förbaskat trött. Det enda man vill är att borra ned sig bland kuddarna, somna, drömma och få vakna så där ordentligt utsövd….ja, du vet…eller kanske inte?

Kan man över huvudtaget ta sig ur det? Jag vet inte. Jag har gjort framsteg med hjälp av KBT terapi. Det låter som flum men kan fungera om du är vaken pga att du ältar, såsom jag var under min värsta period i livet. Jag var mästare i att dra igång den där repiga skivan i skallen. Om och om igen. Samma tankar, samma oro. Det som egentligen bara var skit och ingenting att ens fundera över blev gigantiskt när jag gick till sängs. Under dagen tänkte jag inte en sekund på det som upptog all min energi under natten. Märkligt beteende men inte så ovanligt.

Jag gick till en KBT-snubbe med stora tvivel och undrade var i hela friden den där spelevinken skulle kunna hjälpa mig med. Men, han förändrade hela mitt liv. Han ändrade mitt tankemönster eller rättare sagt, han hjälpte mig så att jag ändrade det. Jag slutade att älta. Visst trillar jag dit ibland och börjar med mitt eviga upprepande av samma tankar men idag kan jag stoppa skivan. Jag vet vad jag ska göra för att släppa det som drar igång mig.

Jag sover hyfsat idag. 5 kanske 6 timmar per natt. Det är ok. Jag mår bra och klarar mig på det. Ju äldre vi blir desto mindre sömn behöver vi. Vissa nätter är sämre, som i natt. Det är dock inte så viktigt. Jag har släppt min stress och min evinnerliga kamp mot klockan. Det låter enkelt va? Bara släppa det så där?

Det var allt annat än enkelt och har tagit mig 12 år. Under de senaste 12 åren har jag kämpat med att komma tillbaka från ett utmattningssyndrom som nästan totalt knäckte mig och att komma tillrätta med mina sömnproblem. Det går men det är inte lätt. Ett bra sätt är att ta hjälp om du inte lyckas att på egen hand få bukt med problemet. Det kan vara nödvändigt att använda sömnmedel för att återställa dygnsrytmen.

Om utmattningssyndrom och ångest kan du läsa  här  och här !  Är då jag någon expert på sömnproblem och utmattning? Jag vill påstå att jag är det efter att med stor framgång nästan stressat ihjäl mig. Är du mitt i livet på ett rusande expresståg så dra i nödbromsen. Redan nu!

Snart dags för nyårslöften….igen!

IMG_E4460

För vilken gång i ordningen har du tänkt starta ditt ”nya” liv efter nyår? För vilken gång i ordningen tänker du köpa ett gymkort som du efter ett par besök inte nyttjar? Vad gör du för fel eftersom det aldrig blir något av det där löftet?

Jag är nästan säker på att jag vet. Du har ingen plan! Tanken är att du ”ska börja träna” och du ilar glad i hågen till närmsta gym och tänker att nu jävlar. Det är nu det ska ske. Väl inne på gymmet känner du dig vilsen – om du nu inte har erfarenhet av hur man lyfter, drar och pressar – och vimsar mest runt bland maskinerna. Du drar lite här och där i några maskiner, kör lite situps, lite benspark men du har ganska tråkigt. Det var inte kul det här med gym! Och, ditt nyårslöfte rinner ut i sanden….igen. Du är helt övertygad om att styrketräning är astråkigt.

Vi backar lite. Nyårslöftet, gymkortet och så gör vi om förutsättningarna för att du ska lyckas med ditt nya liv. Du tar kontakt med personalen på gymmet och ber att få en introduktion bland alla redskap och maskiner. Finns där en Personlig Tränare eller annan duktig kille/tjej som vet vad dom håller på med så ta ett par pass ihop med den personen. Det är väl investerade pengar och ger dig en bra start.

Lyfta kan man göra på många sätt. Många sätt är väldigt fel och gör ingen nytta. Man lyfter för tungt, för lätt, för fort, med fel teknik osv. Därför är det viktigt att veta vad man gör. Du vill ju åstadkomma en förändring av din kropp och då måste du ha den där planen. Ett träningsprogram utformat för dig. Har du tränat förr och har bra teknik finns massor av tips på nätet. Allt från nybörjarträning till tung styrketräning.

Nästa steg! Sätt upp ett mål! Vare sig det är viktminskning, styrka eller bara en förändring du vill åt så är det bra att ha en vision! En tanke om var du vill stå, låt oss säga om 3 månader. Bestäm dig, skriv ned och använd gärna en träningsbok. Det är jättebra i början för att se sina framsteg. Jaha, vad är det du ska göra sen?

Följa planen! Slaviskt! Det spelar ingen roll hur många kostscheman, träningsscheman eller hur goda avsikter du än har. Om du inte följer din plan händer absolut INGENTING! Om du bestämmer dig för att träna 3 dagar i veckan så är det 3 dagar i veckan. Oavsett om det inte infinner sig inspiration. Det handlar om att inte svika sig själv för det är precis det du gör när du ger upp. Du tränar för din egen skull och när du inte ids så lider ingen mer än du!

Ofta får jag höra att jag på något sätt har så mycket bättre förutsättningar än vad någon annan har. Varför då? Jag har inga speciella gener som gör att jag inte blir fet om jag vräker i mig en massa kalorier. Jag har inte någon speciell substans i min kropp som automatiskt ger mig platt mage och vältränade armar. Jag sliter. Hårt! Och, jag älskar det!

Har jag då alltid motivation? Nope! Går du och väntar på att motivationen ska rulla in så får du nog vänta. Man får passa på att njuta just den dagen då den infinner sig. De andra dagarna tränar man i alla fall. Jag vill påstå att man skapar sin  motivation. Genom att göra framsteg så blir du mer och mer motiverad att träna. Det blir roligare desto starkare  du blir. Den förhatliga motionsträningen som är så sur att starta upp blir euforisk den dagen man inser att det faktiskt går lätt. Det är helt enkelt underbart att känna sig vältränad.

Jag önskar att alla kunde känna den känslan. Den där känslan när du går ut från gymmet och redan tänker på nästa pass. Den goa känslan av välbefinnande efter att du har tagit ut dig rejält. Den är svår att beskriva och måste upplevas.

En sammanfattning i all välmening!! Sätt upp ett mål, utarbeta en plan och följ planen. Simple as that! Vi ses på gymmet! 😉

Nu kan det få vara slut på vintern…

xglSev2

Utled! Fått nog! Ledsnat! Och, vintereländet har knappt börjat. November har segat sig förbi utan att vi ens har kunnat ana att det finns en blå himmel bakom molnen. Kolmörkt. Dagsljus i ynka 6 timmar OM…..det nu ens blir dagsljus. Idag är det tveksamt.

Dock har dagarna gått fort då vi har renoverat. Och renoverat. Det tar liksom aldrig slut när man har ett äldre hus. Eller jag rättar mig – asgammalt! Fint som snus blir det men usch, vilket jobb. Man köper ett kök med nya vitvaror och så börjar ett par förfärliga veckor. Hur mycket grejer kan ett köksskåp egentligen rymma? Ofattbart. Ner med allt i lådor och så ska alla gamla skåpluckor ned från väggarna och kastas. Totalt kaos. Disken tas om hand i det pyttelilla badrummet som också, ve och fasa, ska renoveras. Orkar verkligen inte ens tänka på det just nu…

Det är inte gjort i en handvändning när man gör allt själv. Ny ventilation, dra om el, nya rör, upp med alla skåp, måla det onödigt stora taket 3ggr, kakla, upp med lister….! Huset är väldigt gammalt. Om jag inte minns fel så är det sedan 1900 talets början eller t o m innan. Allt är snett och vint. Det gör inte saken lättare. Men, nu sitter jag här. Det är ljust och fint. Lådorna som har stått i travar under de senaste veckorna är tömda och allt inplockat i skåp och lådor. Vilken lyx att ha ett kök! Det är mycket vi tar för givet! Bara en sådan sak som rinnande vatten och en diskho…..!

Tio dagar kvar till jul och jag har en stor distans till julhysteri. Jag deltar inte alls. Köper inte en enda julklapp. Vägrar. Hatar köer och en massa folk. Mitt introverta jag slår fullkomligt bakut i folksamlingar och ett köpcenter med en proppfull parkering ger mig kalla kårar. Hu!

Numera är det aldrig folktomt i ett köpcenter. Ingen verkar arbeta längre? Vem försörjer landet egentligen? Var till IKEA en dag för att köpa några smågrejer till köket. IKEA är skräckens ställe då jag känner mig infångad som i något märkligt spel där man måste springa runt i en labyrint för att komma ut. Stod där prick 10 och tänkte att det nog är lugnt en måndag. Lugnt my ass! Det var helt galet med folk och hur långa köer som helst. Parkeringen proppad när jag svettig kom ut därifrån. Märkligt! Det är som jag har befarat. En liten mängd arbetande människor försörjer resten…..

Det bästa som vi har framför oss är den 21 december. 3 dagar innan julafton händer det som jag väntar på och ser fram emot.  Vi går mot ljusare tider. Hur underbart är inte det? Sakta men säkert kommer ljuset tillbaka och livet återvänder till oss stackars mörkertyngda svenskar. Varje år är jag fascinerad av att jag går ur hösten med förståndet i behåll. I år har jag haft mina funderingar på om det ens är möjligt.

Men, här är vi nu och det är några dagar kvar. Klockan är 06.30 och det är fullkomligt kolsvart ute. Att invänta dagsljus är inte att tänka på för då blir dagen för kort till resten jag vill hinna göra.  Det blir – som vanligt – en hundpromenad iklädd pannlampa.

 

Ensam är inte alltid stark…

Collage_Fotor jul

Jul! Den närmar sig. Den där efterlängtade helgen då vi alla med tindrande ögon sitter glada och tacksamma vid ett fullspäckat julbord och bara har det så där otroligt mysigt. Alla är snälla, milda och så oändligt fridfulla i sinnet. Allt är underbart. Alla är samlade och vi lägger upp bild efter bild på vårt perfekta julfirande i sociala medier. Familjen, vännerna, släkten…gemenskapen är total.

Och där sitter du. Kanske är du ensam för att du vill vara det. Kanske är du ensam efter att du har skilt dig, din partner avlidit, av att du inte klarar av att vara social, att du ligger på sjukhus, inte mår bra eller av någon annan orsak. Ensamhet kan vara självvald. De kan vara ofrivillig men oerhört svår att ta sig ur. Kanske besitter du inte egenskapen att själv ta initiativ till kontakt utan tar för givet att ingen vill träffa dig? Kanske har bekantskapskretsen minskat pga flytt, skilsmässa, utbrändhet eller annan sjukdom.

Under högtider som jul, nyår, påsk och midsommar blir ensamheten mer påtaglig eftersom det förutsätts att vi ska ilsknjuta tillsammans under helger som dessa. Tyvärr har sociala medier stor påverkan. Trots att vi är medvetna om att det där otroligt lyckliga vi får oss matade med från omvärlden inte riktigt är sant så påverkar det oss. Känslan av utanförskap blir alldeles extra påtaglig när vi ser andra människor tillsammans på bild.

Många människor har det svårt under julen och en stor grupp vi inte ska glömma och som kan fara illa är barn. Barn som inte har turen att leva i en familj där de behandlas med respekt och kärlek. Barn som inte får fira den där underbara julen som vi vill ha när vi är små. Barn som lever med missbrukande föräldrar. Barn som får se sin mamma bli slagen och misshandlad. Under julhelgen ökar alkoholintaget och det leder sällan till något lyckligt slut.

Finns det någon i din närhet som är ensam i jul? Någon som du tror ”kanske vill vara själv” ? Har du plats vid ditt bord för ännu en så tveka inte att fråga. Du kan aldrig få mer än ett nej men chansen finns att du gör någon väldigt glad. Jag frågade en granne häromdagen, en äldre ensam man, om han hade någon att fira jul med. Det hade han  inte så givetvis får han komma till oss. Vi firar egentligen inte jul alls men lite köttbullar och Janssons frestelse i sällskap av ett gott humör kan vi bjuda på. Han blev glad och jag varm i hjärtat.

För dig som känner dig övergiven eller  behöver någon att prata med så finns här ett antal nummer du kan ringa. Tveka inte att göra det.

Hjälplinjen (f.d Natinoella Hjälplinjen), 0771-22 00 60
Öppet Måndag – Söndag 13.00 – 22.00
https://www.1177.se/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

Jourhavande Medmänniska, 08-702 16 80
Öppet varje natt 21.00-06.00
jourhavande-medmanniska.com

Röda Korset, 0771-900 800
Öppet alla dagar 14.00-18.00
redcross.se

Jourhavande Präst, 112
Öppet varje natt 23.00-06.00
Svenska kyrkan

Föräldrartelefonen, 020-85 20 00
Öppet Måndag – Fredag 10.00-15.00
Svenska för psykisk hälsa

 

BRIS för dig upp till 18 år, 116 111
Öppet Måndag – Fredag 15.00-21.00, Lördag – Söndag 15.00-18.00
BRIS för dig upp till 18 år

BRIS Vuxentelefon, 077-150 50 50
Öppet Måndag – Fredag 10.00-13.00
BRIS Vuxentelefon

RFSL Brottsofferjour, 020-34 13 16
RFSL Brottsofferjour

Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50
Öppet dygnet runt
Kvinnofridslinjen

Vi har även en annan sorglig baksida av vår välfärd som ökar drastiskt varje år. De hemlösa. Gamla hemlösa människor som lever på gatan, i tunnelbanan eller på en parkbänk. Vi kan blunda och inbilla oss att det är självvalt, låta bli att läsa om dom, tycka att de väl kan söka sig till någon annan stad och försöka få ett hem där men……faktum kvarstår. I Sverige har vi nästan 2000 hemlösa över 65 år och över 33000 totalt. En skam för våra politiker och ofattbart att sätta sig in i. Tanken att inte ha ett hem är svindlande och plågsam.

Som avslutning på det här inlägget vill jag därför ge dig ett par tips på de bästa julklappar som du kan ge! Ett kvitto på att du har bidragit till att ge hemlösa ett drägligare liv.

http://www.viddinsida.nu/ge-en-gava/ 

https://stadsmissionen.se

 

 

Starka armar är bra att ha…

IMG_E7060

…..och nu kommer det! Ju äldre vi blir desto viktigare är vår muskulatur. Ja, usch vad jag tjatar. Men, det är sant. Muskler har inte enbart med utseendet att göra utan fyller en funktion.

Redan i 30- årsåldern börjar man att förlora muskelmassa. Om man inte gör något för att förhindra den utvecklingen, så kommer en vuxen man från det han är 30 år i snitt att förlora cirka 3 kilo muskelmassa per årtionde. Det innebär att man som 60-åring kommer att ha förlorat hela nio kilo ren muskelmassa om man inte gör något aktivt för att undvika det. Scary? Och du, det är plågsamt sant!

Det här kan vi förhindra. Fysisk aktivitet bromsar förloppet! Man kan säga att vi genom träning bromsar det muskulära åldrandet. Vårt kronologiska åldrande är det inte så mycket att göra åt men vi behöver inte bli klena och orkeslösa varefter åren går.

Det här är förstås ett val vi gör. Jag sätter ingen stämpel på den som väljer att inte träna. Här kommer ju de här ursäkterna som regel in. Du vet…jag har ju ont i ett knä, eller en arm, eller en fot….och det är för varmt, för kallt, det regnar, det snöar….och vi har inte tiden. Just det där sista är en ursäkt som jag har hört så många gånger. Jag har inte tid..

Jag har alltid haft tid. Även då jag verkligen inte hade tillstymmelse till tid. Det viktigaste vi har är vår hälsa. Och vi har inte tid…? Kroppen som ska bära oss in i det sista har vi inte tid med. Den får kanske hygglig kost i bästa fall men för övrigt så får den klara sig själv där med alla muskler, senor och annat tjafs innanför skinnet. Vi har ju annat för oss. Ja, som att…..titta på TV, surfa på nätet, titta på lite mer TV osv…..

Vad jag vill säga är – ta tag i fysiken innan den sviktar! Om vi blir sjuka så kan vi klara det bättre med en stark kropp. Får vi förslitningsskador i knän, höfter eller någon annanstans så får vi mindre ont om vi rör på oss. Rörelse är liv. Amen.

Livet går fasansfullt fort och väntar du på det där ”sedan” eller motivation så är du körd. Sedan, i morgon, på måndag, efter jul, efter semestern kommer aldrig att bli av. Börja idag. Nu! På stubben. Motivation kan man inte vänta på. De dagar då den råkar infinna sig får man surfa på vågen men de andra dagarna är det viljan som räknas. Utan vilja blir det ingenting av någonting.

Och, vi blir aldrig för gamla för att börja träna. Det går att göra fantastiska förändringar även om du är långt ifrån ung. Kolla in den här mannens Instagramprofil. Han är 69 år!!! Denna bild visar nu och för 4 år sedan. Helt otroligt! Ingenting är omöjligt och våra kroppar är finfina grejer. De går att forma och stärka ända tills vi ligger i träfracken.

Att träna är ett bra sätt att hålla humöret på topp trots att vädret bjuder på nyanser av grått och duggregn. Även om du inte har för avsikt att leta efter dina magrutor så kommer du att få en bättre fysik i alla avseenden med regelbunden träning. Använd din kropp! Det är precis det som den är till för! 😉

 

Varför tränar du så hårt? Ska du tävla i något?

IMG_6775

Nej, svarade jag killen på gymmet. Jag ska bli gammal hade jag tänkt mig! Tanken är att jag ska försöka hålla mig frisk utan höga blodfetter, diabetes och annat skit. Om jag lyckas eller ej får framtiden utvisa men då har jag i alla fall gjort allt för att förhindra förfallet.

Ju äldre man blir desto tuffare får man träna för att behålla – eller skaffa sig – en mer vältränad skepnad. Jag rör mig mycket varje dag och har så gjort i hela mitt vuxna liv.  Jag går långa promenader med mina hundar vilket är just ”rörelse”….någon vidare träning i egentlig mening är det inte. För att en promenad ska ge hjärtat en match måste man gå så pass fort att andhämtningen blir hastigare. Så blir det inte med hundar som vill nosa här och där.

Men, sedan har vi de här timmarna på gymmet. Där kan man antingen såsa runt bland maskiner och vikter för att i varje paus glo på sin mobil eller göra så som jag gör. Jag använder mig av något vi kan kalla aktiv vila mellan mina set. Inget märkvärdigt alls men väldigt få som gör. Ett träningspass för mig kan se ut så här!

Jag börjar sedan ett par månader tillbaka med 20-30 min på en Stair Mill. Det är alltså en trappmaskin där man går i en trappa där hastigheten kan regleras. Jag går i ett högt tempo och de sista 10-15 min kör jag intervall. Då går jag vansinnigt fort i trappan ett par min för att gå långsamt en stund och så köra på igen. Det ger ett rejält pulspåslag och svetten rinner överallt.  Jag skulle gärna löpträna men eftersom en krånglande rygg sätter punkt för den biten i livet är den här trappträningen ett bra substitut. Träningen i trappa är extremt energikrävande, dvs man bränner massor av kcal.

Efter min ”uppvärmning” på trappan så kör jag ett styrkepass. Det kan vara ben, rygg, biceps, axlar eller vad jag har på mitt program. Jag har ett rullande schema så att jag inte belastar samma muskelgrupp varje dag. Egentligen måste det inte vara så många övningar och man måste inte hålla på i evigheter. Grejen är att man ska ha ut någon effekt av det. Det bästa sättet är att använda sig av någon slags superset eller dropset.

Ett superset innebär att man gör två övningar direkt efter varandra utan att vila mellan. Ett exempel till ett superset för samma muskelgrupp är  t ex bicepscurl med skivstång och alternerande hantelcurl. Man kan även välja en andra övning som tränar antagonisten till muskeln som tränades i första övningen, t ex bicepscurls och dips eller någon annan tricepsövning.

Ett dropset fungerar så att du börjar på en ganska hög vikt och upprepar övningen visst antal gånger, tar av lite vikt och fortsätter tills det tar emot, plockar av lite till och kämpar vidare tills du inte orkar mer.

Aktiv vila innebär att du inte sitter och väntar medan dina set utan bestämmer dig för att träna en helt annan muskelgrupp än den du för dagen har fokus på. Tränar du axlar den här dagen kan du lägga in t ex airsquats i din aktiva vila. Airsquats = knäböj utan viktbelastning.

Gårdagens träningspass började med 30 min intervall på trappan. Den här dagen stod axlar och lats på programmet. Jag använde mig av superset med något som kallas hantellyft åt sidan och hantellyft framåt, 12-15 reps x 4 set. Latsdrag med bred och smal fattning 12 x4 och avslutade med ett dropset, bred fattning…tung belastning. Militärpress 8-10 reps x 4 vs räckhäv till failure. Räckhäv ser ut så här!  Mellan varje superset gjorde jag 15-18 airsquats. Inget fjuttande utan rejäla knäböj!

Den här aktiva vilan, dvs i detta fall knäböj, använder jag mig sedan av genom hela mitt pass. I det här fallet blev det flera hundra istället för att sitta ned och glo på en mobildisplay. Viktigt är att ta en muskelgrupp som man inte belastar för tillfället. Kör du ben kan du med fördel träna magen mellan dina set. Inget för den otränade dock utan för dig som vill ha lite mer ut av din stund på gymmet.

Det här är hur JAG tränar. Det är ingen vedertagen sanning eller rekommendation. Jag har en stark kropp och bra kondition. Det här passar mig.  Om det passar någon annan kan jag inte uttala mig om. För att bygga specifika muskler bör man ta kontakt med en kunnig person inom området.

Jag vill poängtera att precis all rörelse är bättre än ingen men om du verkligen vill åstadkomma förändring måste du ta i. Det är viktigare ju äldre du blir. Ditt hjärta behöver få jobba minst 5 dagar i veckan med en förhöjd puls under åtminstone 20 min. Med förhöjd puls menas att du med möda ska kunna prata när du anstränger dig. Kan du utan problem gå och babbla med din kompis så går du/ springer du helt enkelt inte tillräckligt effektivt. Våga utmana dig själv. Din kropp är starkare än du kan ana….!

Jag är utan tvekan i mitt livs bästa form. Då har jag ändå tränat hela mitt liv. Nu är jag 60 år fyllda och känner mig oövervinnerlig. Det är förstås inte sant men känslan är härlig och ger mig ett stort välbefinnande. Den är viktigast av allt. Känslan. Endorfinpåslaget som ger lyckorus och harmoni. Träningspasset som ger skön träningsvärk och lusten att träna mer. Lyckan att orka och få vara frisk. Det är förstås inget evigt tillstånd men jag surfar på den vågen idag. Vad som händer i morgon får visa sig. Carpe Diem – en klyscha, men alldeles fruktansvärt sant!

 

Om jag ändå kunde ringa mamma….

IMG_20180324_0001

Bara slå hennes nummer och få höra den där vänliga stämman…Hej, min lilla flicka, hur mår du? För en mamma är man en ”liten flicka” även om den tiden är passerad för flera decennium sedan.. Jag påpekade ständigt att jag faktiskt börjar bli en gammal kärring men hon försäkrade mig att i hennes ögon var  jag bara hennes lilla tös.

Jag kan inte ringa mamma. Hon är borta. För alltid. Det är nu 8 månader sedan våra vägar skildes åt. Hon slöt sina ögon för sista gången och lämnade mig kvar. Det är oerhört svårt att ta in. Ibland går det flera dagar utan att jag direkt tänker på henne men så kommer de där stunderna då det knyter sig i själen, bröstet och hjärtat och jag saknar henne så vansinnigt.

Jag saknar min livslånga vän. Min allra bästa vän. Den som älskade mig villkorslöst i alla lägen och som alltid fanns där i sorg och glädje. Min själsfrände som jag kunde tala om precis allt och inget med. Hon var intresserad av allt jag gjorde även om det inte var något speciellt. Vi pratade om vardagliga ting som ju ingen annan levande varelse vore intresserad av utom en mamma.

Älskade lilla tant. Om du bara visste hur jag önskar att du kunde sitta här vid mitt köksbord och dricka kaffe ur mina blommiga koppar. Vi skulle ha färska frallor med Bregott och Herrgårdsost. Det var din favorit. Jag skulle visa dig min senaste hobby och du skulle säga att allt var jättefint fastän jag vet att du avskydde lullull och krusiduller.

Vi skulle gå in i vardagsrummet och titta på din orkidé som du fick av mig och min dåvarande sambo för 35 år sedan. Den blommar! Trots att den numera bor hos mig. Jag är inget bra på orkidéer. Förstår mig inte på de där stela konstiga blommorna. Ska de ha vatten eller inte?

Du skulle få det finaste armband jag någonsin gjort. Ett blått. Du älskade blått. Jag älskade dig! Min fina, snälla och helt fantastiska mamma. Idag saknar jag dig så att det gör ont. Din aska finns i minneslunden men…..du finns inom mig. Alltid.

29137020_1996955270567096_5175761064301690880_n