Det enda sättet att gå ned i vikt…

1468777_1437684594

Tror du att jag nu ska leverera en mirakelkur? Ett pulver som ska drickas innan varje måltid som gör att alla kalorier försvinner som en avlöning? Eller en juicediet som tar bort 8 kg på två veckor? Kanske tror du att jag ska säga att kolhydrater är roten till allt ont? Eller ska jag möjligtvis säga något revolutionerande som ingen förutom jag känner till?

Ekvationen är så enkel att de flesta bortser från att se det självklara i den. Här kommer den! Håll i dig! Din vikt är beroende på hur mycket kalorier du äter och hur mycket du gör av med! Vilken grej! Här är lösningen som alla känner till men vägrar att inse.

Det finns inga andra vägar och det finns ingen quickfix! Sluta tro på alla dieter och ta tag i din inställning till mat istället. Lever du för att äta eller tvärtom? Du måste inte börja tugga salladsblad och dricka illasmakande gröna äckliga smoothies för att gå ned i vikt. Du kan banta på chokladbollar om det tilltalar dig mer och om du bortser från den hälsovådliga aspekten i att vräka i dig socker. Men, faktum kvarstår, kalorier in och kalorier ut. Oavsett om du knaprar morötter eller choklad.

Kanske har det tagit dig många år att få övervikt. Då kan man snabbt räkna ut att det inte kommer att gå på två veckor att bli av med den. Sluta banta och börja ät. Ät vettig frukost, lunch och middag samt mellanmål på bestämda tider. Då stoppar du det faktum att blodsockret dippar och kanske stoppar det även dig från att äta en chokladbit när sockersuget är som värst. Ät inte en massa skräp, dvs kakor, bullar, godis, chips, läsk eller vad du nu går igång på. Ät mat! Bra mat!

Kanske har du försökt att gå bort dina överviktskilon. Eller stått i timmar på en crosstrainer men gett upp för att inget hände. Det beror på att den största delen i kampen för att må bra och hålla sig på en vettig vikt, börjar i köket! Utan att du planerar din kost så kommer du inte att nå några resultat. Vare sig du vill gå upp eller ned i vikt.

Det här var ju som du nu har läst, inga nyheter. Det här visste du redan. Trots det så finns det en enorm önskan efter olika lösningar på viktproblem. En övertro på dieter och dietprodukter när det i själva verket är så plättlätt. Äter du mer än vad du gör av med går du upp i vikt och tvärtom. Jag borde nog vara en tänkbar kandidat till nobelpriset! 😉

 

 

Minnenas arkiv och livet går vidare…

IMG_3629

En vecka sedan tiden stannade. Det är ganska märkligt. Trots att allt är annorlunda och konstigt så rullar dagarna på. Det blir morgon,  lunch, eftermiddag och kväll…..precis som vanligt. Kanske är det så det måste vara. Gråten har fastnat i halsen och tårarna svämmar inte över längre. Det går att tänka på den lilla mamman utan att strupen snörps ihop.

Vi har delat upp mammas saker. I den lilla, verkligen pyttelilla, lägenheten fanns otroligt med grejer. Då har vi ändå flyttat henne från en trea, till en tvåa och så till denna minibostad på 29 kvm. Nostalgin har varit överväldigande. Gamla tallrikar och glas vi kände igen sedan vi var små dök upp, tusentals fotografier som kommer att ta en livstid att gå igenom, prydnadssaker som fanns utplacerade här och där när vi var barn och så kläder. Massor av kläder. Man kan inte behålla allt. Man måste  lämna till insamlingar och man måste kasta en del. Det känns i själen.

Det gick förvånansvärt bra att planera mammas begravning. Mycket för att killen vi mötte på Fonus var en trevlig prick. Ingen högtravande tillgjord person utan naturlig och enkel. Han förstod precis vad vi ville. Jag tog glasögon på mig den här dagen ifall det skulle brista igen så att linserna eventuellt kunde spolas ut ur ögonen. Men, det gick bra.  Jag klarade det. Vi har planerat de dyraste och sorgligaste 40 minuterna i våra liv.

Vi ska ha en borgerlig begravning. Detta för att ingen av oss är kristen eller särskilt religiös. Mamma var det inte heller. Hon kände sig obekväm om det var för mycket halleluja runtomkring. Vi ska ha mycket musik. En duktig sångerska ska sjunga några fina sånger, vi ska spela några fantastiska musikstycken och vi ska ha en officiant som läser några ord om mamma. Det kommer att bli vackert, ljust och fridfullt. Det kommer att blir oerhört sorgligt. Men, det är så det ska vara. Man skrattar sällan på en begravning. Möjligen efteråt när allt är över.

Idag ska det bli en vacker dag. Sol, isgata och någon plusgrad. Vintern är envis. Kalla nätter gör att snötäcket som har legat här nu består av is. Utan fullriggade skor med långa dubbar vore det omöjligt att gå utanför dörren. På något sätt har jag resignerat. Det hjälper inte ens att irritera sig på det. Det är kallt och vi har en vansinnigt lång vinter utan slut! Läste alldeles nyss en långtidsprognos som lovar 10 minusgrader och lite mer snö! Låt oss hoppas att de har fel som vanligt…

Vi ska ta en långpromenad mina kortbenta och jag. Sedan fortsätter försöken att stoppa in grejer i mitt hem som redan är fullproppat med grejer. Saker som jag inte kunde skiljas från. Som vore oetiskt att kasta. Bland alla mammas tillhörigheter fanns bl a en tilltufsad ormbunke. Den ser ganska förfärlig ut numera då omvårdnaden på boendet varit bättre för mamma än för hennes blommor. Tack och lov. Men, den har en historia.

Ormbunken är 40 år gammal!!! Jag har försökt att få slänga den många gånger då den mer har sett ut som en stor ruska av ris än en grön växt men mamma har blånekat. ”Den tar sig”, var hennes envisa svar. Hon fick den av någon på sin 50-årsdag. Den var stor redan då men under åren har den varit fullständigt enorm. Jag ska försöka väcka liv i den igen. Miljön runt där vi bor är som gjord för en ormbunke. Fuktig, lummig och alltid full av dagg under sommaren. Den får förstås börja sitt nya liv inomhus. Jag ska plåstra om den stackarn. Den ska få börja med en dusch, lite näringspinnar och en ljus plats någonstans i huset.. Den ska få ta sig – igen!

 

 

Livet står stilla…

IMG_3574.jpg

Ett armbrott och en operation som kräver vila samt ett dödsfall har satt mitt aktiva liv på sparlåga. Jag befinner mig i något slags vakuum där ingenting är sig likt. Tom. Inga tankar. Bara alldeles tom. Hur går man vidare ur det här? Känslan är att det är omöjligt.

Från någon slags kraftkälla ska jag hämta ork att fortsätta med mitt liv. Ta reda på min mammas hem, ordna begravning och leva vidare. Det känns fullkomligt oöverstigligt. Dag två har börjat ångestfyllt. Jag är ledsen. Trött. Har inte sovit. Ögonen svämmar ideligen över av salta tårar. Kinderna är alldeles skorviga av all gråt. De fåniga sömnpillren har ingen effekt alls och jag har tillbringat natten med alldeles för mycket tankar och minnen för att må bra.

Det är en kall morgon. Ruskigt kall. Minus 15 grader. Jag ska snart ta en lång promenad med mina små troll. Att röra på mig har alltid hjälpt mig att må bättre. Just nu får jag nöja mig med att gå. Det är bättre än inget. Jag tror inte att motivationen att utföra något mer ens skulle gå att uppbringa. Fåglarna kvittrar entonigt utanför mitt fönster. Ännu har jag inte hört koltrasten. Jag väntar på den. Det är signalen på att våren är här och det  vackraste ljud jag vet.

Vi tacklar alla vår sorg olika. Somliga stoppar den långt in och låter den inte komma ut medan någon annan skriker ut den via bokstäver eller ord. På något sätt känns det bra att dela med sig av det som gör ont. Andra har upplevt samma sak. Att mista sina föräldrar. När jag var ung tänkte jag nog att det skulle göra mindre ont vid äldre dagar. När man är 60 år kanske det går lättare att mista sin mamma?

Nej, det gör inte det. Även om jag har önskat henne sin vila så länge är det fullkomligt och fasansfullt obegripligt att hon inte finns mer. Vad är väl en bruten arm och ett par månader utan träning? Blott inget. Petitesser.

Dags att leta på munderingen. Den där som jag har befunnit mig i under ett halvår. Underställ, fleecetröja, mössa, tjockaste jackan, vantar…..jag hittar ingen ork. Det måste gå. När jag väl är ute kommer det att kännas bra. Jag vet det.

Att mista en anhörig..

IMG_5353.JPG

Kan man ens föreställa sig i fantasin hur det ska bli? Även om den anhörige varit svårt sjuk så har denne funnits där. Man har kunnat kommunicera, ta på personen, delge vad som har hänt och vad som ska hända. Så är det bara över. Andningen stannar. Livet stannar. Tiden stannar.

Min älskade mamma lämnade oss igår. Det jag har vetat så länge och väntat på så länge har hänt. Ändå är jag i ett slags chocktillstånd och har svårt att begripa att vi aldrig mer ska ses. Hon var så sjuk. Så obeskrivligt sjuk. Jag har önskat så många gånger att hon bara skulle få somna ifrån sitt lidande men hon har kämpat. Vi har sett på och kämpat med henne. Älskade lilla tant.

Idag är första dagen i mitt liv då jag är utan mamma och det ska förbli så resten av  livet. Det känns oerhört märkligt. Surrealistiskt. Ska jag verkligen aldrig mer höra hennes röst? Mamma som jag har delat mitt liv, mina dagar och år med finns inte mer.

Vi hade några svåra dygn, min bror, hans familj och jag. Vi vakade och satt vid mammas säng dag som natt. Ville så gärna ge henne tryggheten. Vet du vad som händer när en människa är döende? ..Döden, det här vi inte talar om men som kommer att drabba oss alla förr eller senare. Det här kan vara väldigt bra att veta den dagen som DU sitter vid en anhörigs dödsbädd. Om livets slut..  

Jag satt en lång stund vid min mammas säng när hon lämnat oss. Då brast alla fördämningar och all den gråt som jag omöjligt kunnat få fram formligen vällde ut. Jag grät och grät och grät. Trodde aldrig att det skulle gå att sluta. Hon såg så fridfull ut. Jag strök henne över kinden som fortfarande var varm. Äntligen fri från all smärta. Den underbara personalen hade gjort henne så fin och tänt ett ljus. Älskade, älskade lilla mamma.

Jag är trött denna dag. Trots att jag till sist kunde sova efter många timmars vaken tid. Trött och alldeles tom. De senaste dagarnas storm har bedarrat. Allt är lugnt och stilla. Ett nytt kapitel i livet tar sin början. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att ta form.

Utanför mitt fönster är det ljust. Fåglarna har börjat kvittra. Snön har smält till ett istäcke och det ser ut att bli en fin dag.

”En ängel har tagit din hand
och fört dig till ett annat land
Sov gott min älskade mamma”

Lite träningstips när någon del på kroppen strejkar..

I mitt fall är det en f d bruten arm. Den gör inte ont eller så men är obrukbar när det gäller att lyfta tungt eller att stödja på. Jag kan ju inte tänka mig att sitta på ändan och vänta tills den behagar hänga med i svängarna så jag tränar ben, rumpa, mage och rygg. Den dumma armen får endast belastas med ett gummiband och det får jag baske mig inte några endorfinkickar av. Så vad gör du när ödet inte vill samma sak? Svar – du kan göra oändligt mycket.

För det första – glöm inte att du kan gå, jogga eller använda någon cardiomaskin…trots att en arm är bruten eller ett finger har gått av. Ett bekymmer i den övre delen av kroppen behöver inte betyda stiltje för den undre eller tvärtom. Och, du kan träna hårt så svetten rinner utan att använda minsta lilla vikt. Är du i toppform så måste du dock slita lite för att få ut något av det.

Jag kör en liten cirkelträning. Eller inte en utan två. Efter dessa brukar jag avsluta med några maskiner som jag KAN använda utan att lyfta vikter…..om jag orkar! Du behöver tidtagning. I mitt fall kör jag varje övning i 60 sek x 4 varv. Är du otränad så välj en annan tidsintervall. Det ska svida lite så var inte alldeles för snäll  mot dig själv. Minst 30 sek!!!!  Glöm inte uppvärmning innan du börjar. Att skippa den är bara korkat. Du riskerar att sträcka dig eller göra dig illa. Hur du värmer upp är ointressant men gör det i 10 min så blir kroppen glad. Du behöver en bänk, låda eller stol som är stadig, en matta och ett par minibands.

Jag börjar med att kliva upp och ned på lådan. Ser ganska harmlöst ut men jag kan garantera att det känns rejält efter en stund. Jag kör 1 min med varje ben. Vila inte utan gå direkt vidare till nästa övning.

 

 

Lägg dig på rygg med benen i rät vinkel. Vila den ena hälen på lådan och lyft upp det andra benet i luften. Försök att komma så högt upp du kan med rumpan och spänn den i ytterläget. Upprepa 30-60 sek/ ben och gå raka vägen på nästa övning.

 

 

Bulgarian squats. Ställ dig ungefär axelbrett med benen och lägg det ena benet på lådan. Känns det vingligt så ställ dig bredare. Tänk på att hålla ryggen rak så att du inte faller framåt. Du behöver inte gå särskilt djupt för att det här ska kännas. 30-60sek/ ben och…… till nästa

 

 

Airsquats – eller knäböj utan vikt – här med gummiband. Hur brett du behöver stå avgör du själv. Jag brukar skylla på min benlängd och att jag pga denna måste ha en bredare stans. Det kan också vara att jag är ovig! 😉 Sätt gummibandet ovanför dina knän. Det ska aldrig slacka. Håll det spänt hela tiden. Du kan använda det band som har mest motstånd för här är du stark. Du klarar absolut 60 sek. Jag brukar köra till failure i just denna övning. Failure = tills det helt enkelt tar stopp!

 

 

Efter dessa 4 olika övningar så vilar du i ca 2 minuter. Pået igen!! Varvet tar ca 7-8 min så efter 4 omgångar har det gått ca 25-35 min beroende på din valda tidsintervall. Jag törs lova dig träningsvärk trots att du inte har lyft en endaste vikt!

Avsluta träningspasset med lite träning för magen. Kör varje övning ”tills du storknar” x 3. Lägg dig på rygg, lyft benen från golvet och saxa benen.Håll nacken i en för dig bekväm position och tänk på att det är i magen det ska kännas. Försök att känna in var rörelsen ska ta.

 

 

Vanliga situps. Kom ihåg att krama ihop magen rejält och fokusera på dina magmuskler. Ha korsryggen i mattan så att du inte får ont i ryggen. Pressa ihop magmusklerna. Kör till failure. Verkligen failure. Det ska inte gå att göra en endaste till…

 

 

Har du ork kvar nu så utmana dig själv på denna! Benen ska hela tiden vara i luften. Håll emot med magen. Så många du kan…

 

 

Sådär! Nu har du nästan slitit i en timme. Om du har följt mina råd så är du varm, har ont i rumpan och rejält svid i magmusklerna. 🙂

Även då jag kan träna hårt med vikter så byter jag ett par pass då och då mot något liknande detta. Det ena behöver inte utesluta det andra. Man mår bra av variation.

Kör hårt!!

 

 

FullSizeRender

 

 

 

 

 

En lunch – ett mellanmål!

IMG_3401

Jag är lat när det blir tal om matlagning. Det måste gå fort och det måste vara bra. Orkar inte krångla med mat som heter olika saker. Jag äter fisk, kyckling eller nötfärs med potatis eller ris. Kokar morötter och broccoli samt kanske lite ärtor. Snabbt. Gott. Nyttigt. Hur besvärligt behöver det egentligen vara? Jag äter för att leva och inte tvärtom. Det gör att jag inte måste ha en smakexplosion i munnen varje gång jag stoppar in en tugga. Det räcker om det är gott.

Idag fick det gå undan då svältdöden var nära förestående. Jag hade ris kvar sedan igår. Slängde några broccolibuketter i en kastrull medan jag stekte en laxfile i kokosolja. I med riset så att det fick ta smak av olja och kryddor, 1 dl ärtor och KLART! Tror att det inte ens tog 10 minuter. Mums faktiskt!

Efter ett par timmar är det tomt i den där magen igen. Mellanmål är ett måste för annars kommer sötsuget och så slinker det ned ett par bullar eller något annat meningslöst. Jag har alltid kvarg, blåbär, hallon, nötter och annat för att mota Olle i grind. Denna dag blev det pannkakor med mandelmjöl. Det mjölet är lite bättre än vanligt vetemjöl. Varför? Läs här! Jag har inte allergi eller något utan väljer bara ett bättre alternativ. Ett par pannkakor stekta i kokosolja, en näve nötter, 1 dl blåbär, några skedar turkisk yoghurt och lite lönnsirap ringlad över hela härligheten. Gott! Mättande! Det känns fint att stoppa bra bränsle i kroppen. Den ska ju trots allt kånka runt på oss. 🙂

IMG_3404

 

 

 

Om att skriva i en blogg…

keyboard-2308477_1280

Det är inte så svårt. Att få någon som vill läsa den kan vara värre. Hur ska jag hitta dig som är intresserad av vad just jag skriver och varför skulle du vara det? Mig och mitt liv?  Jag, som kanske är en total främling ska alltså fånga upp dig där ute i periferin med mina ord. Få dig att läsa. Följa min blogg.  Ja, ifall jag nu bryr mig. Kanske vill jag bara skriva för min egen skull och skiter fullkomligt i statistik och ifall någon läser över huvudtaget? Men, då behöver jag ju inte ligga online utan kan lika gärna lagra orden i någon mapp.

Personligen är jag urdålig på att läsa andras bloggar. Varför? Dels kan det ju vara av helt ointresse för det bloggen handlar om. Jag läser inte bloggar om barn, barnbarn, blommor, mode eller heminredning. Intresserar mig inte. Jag läser inte heller bloggar om någons usla mående som aldrig tar slut. Jag läser inte bloggar där författaren ideligen glömmer att korrekturläsa och missar stavfel eller annat. Irriterande.

Inläggen kan vara för korta. Inläggen kan vara för långa. Inläggen är utan bilder. Inläggen är bara bilder. De kan också vara på gränsen till FÖR roliga. Någon lägger sig vinn om att hela tiden leverera vansinnigt mycket ord som är genomtänkt finurliga så till den milda grad att det hela blir ointressant. Kul en gång, eller två, men inte hela tiden. Det finns även bloggar där författaren hela tiden använder krångliga ord. Ord som någon känner till med stor kunskap om svenska språket men som vi andra upplever högtravande och onödiga.

Detta är min åsikt. Det är inte en lag! 🙂 Man ska förstås skriva om det man brinner för. Eller vill berätta om. Jag gillar att skriva om träning men ifall mina inlägg endast skulle handla om träningspass så skulle inte många orka läsa dem. Det blir outhärdligt tråkigt att läsa en repetition om dagliga pass på gymmet eller i spåret. Jag skulle inte ens orka skriva om det. Livet är ju så mycket mer. Upp och ner. Bra och dåligt. Det är viktigt med en mix. Tycker jag….

Fascinerande nog får inlägg som handlar om psykisk ohälsa eller dåligt fysiskt mående många läsare medan de inlägg som saluterar livet får färre. Det är märkligt. Vi läser alltså hellre om när någon är under isen än ovanpå den. Borde det inte vara tvärtom? Eller får det oss att må bättre genom att läsa om någon annans elände? Något att fundera över.

Som vanligt har jag haft en stund i kökssoffan. Min barndoms klenod. En urgammal, ful, avlutad och ganska obekväm historia i furu. Vi har funderat på att byta ut den övriga köksmöbeln som för övrigt också är ful och gammal men….då kan vi ju inte ha kvar soffan. Det skulle ju inte se klokt ut med en vitlaserad ekmöbel, stor och pampig, ihop med min barndoms spinkiga furusoffa. Inget kommer att se klokt ut ihop med den. Av den anledningen finns den kvar i mitt liv. År efter år. Hundarna älskar den. Alla hundar har älskat den. Nästa hund kommer också att ligga där. Resa sig och titta ut genom fönstret. Rulla ihop sig som en boll efter promenaden. Jag kommer att sitta där. I mitt hörn.

IMG_1910.jpg

 

 

 

 

 

Väntar på ljuset…

IMG_5003

Klockan är 06 och jag är vaken. Varför kan jag undra? Möjligheten att dra täcket över huvudet, återgå till drömmarnas land och ligga där i ett par timmar till finns, men så fungerar inte den här kroppen. Jag vaknar – och går upp. Omöjligt att ligga kvar. Det som var underbart sekunderna innan jag vaknade blir snabbt obehagligt. Täcket som var alldeles mjukt och lagom varmt blir för varmt, ryggen gör ont och det är fullständigt omöjligt att stoppa alla de tankar som tar form irriterande kvickt. Suck! Jag går upp.

Kaffebryggaren är snabbt igång, fixar ett par hårda mackor och slår mig ned i den gamla fula kökssoffan. Hundarna hänger på och lägger sig som små hoprullade bollar. En på var sida. Detta är vår vanliga ritual. Varje dag. Det är så inrutat att allt annat vore fel. Jag fäller upp min dataskärm och kollar vad som har hänt. Tidningarnas löpsedlar är fulla av OS och Melodifestivalen. Jag är nog totalt osvensk. Jag har ingen aning om vem som vann den senare förra året eller året innan. Jag har heller ingen aning om vem som deltar i år. Och, jag har inget som helst intresse av att veta det. Faktum är att jag inte tittar på något av alla de program som idisslas i svensk media. Inte Farmen, inte Idol, inte Let’s Dance, Så ska det låta, Gladiatorerna eller var som händer i Ullared eller på Böda camping. Men, jag är inte heller någon nörd framför teverutan. Om det är något jag utan problem skulle klara mig utan så är det just TV.

Den före detta brutna armen är fortfarande krokig och jag kämpar hårt för att räta ut den.  Svårt. För att inte säga omöjligt. Jag har börjat att träna lite med den. Lätta vikter. Är uppe i 2 kg men det kändes väldigt lätt så om några dagar höjer jag det till 3. Men, krokig! På tok för krokig. Den gör dessutom ont när jag med illvilja i blicken försöker att få den rak. Det skulle behövas en planka och en tving. Räta på dig för fasen dumma arm.

Träningsvärken från ett rejält benpass igår gör att jag denna dag får nöja mig med att pulsa i snön. Här ute på landet har kylan gjort att snön inte packar sig på de stigar vi har som promenadvägar. Varje runda är som ett träningspass i den 3 dm djupa snön. Någon har dessutom haft osmaken att köra scooter överallt. Blir det inte bättre då? Packat liksom? Jo, lite. På ytan. Men så sjunker foten igenom och det blir ännu värre att gå. Inte bara fluffig snö utan även en liten seg skorpa som man ska trampa på och sedan fluffet. Vansinnigt jobbigt. Jag går 4 km i fluffsnö varje dag. Biter ihop. Vet att det blir vår även i år. Och trampar på….

Jag är glad över att jag orkar gå. Att jag KAN gå. Och att jag gör det. I alla väder. Regn, snö, kyla eller vad det nu bjuds på. Egentligen är det aldrig någonsin tråkigt. Det är en rutin som bara är där. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Jag ska göra det så länge jag kan. Vad som förvånar mig är att inte alla tar en promenad. Varför längtar inte alla ut? Längta efter att röra på kroppen och andas frisk luft? Den jag lever med gör det inte. Han vill stanna inne. Glo på sport. Sitta i soffan. Märkligt.

Nu är ljuset här och det är dags att hoppa i varma kläder. Dags för ”rundan”. Pulsrundan i fluffet. Men snart, väldigt snart, är det en runda bland vitsippor. Snart hör jag koltrasten, det vackraste ljudet som finns. Jag ska visualisera just det denna dag. Snart…

 

En gammal älskad mamma…

1507040_1483544298574865_2732627525560824352_n-2

90 år! En spillra av den som en gång var. Kroppen har gett upp och numera är den gamla damen för trött att sitta i rullstolen. Hon ligger i sängen. Tittar i taket och blicken är inte sig lik. Den är tom, trött och genomskinlig. De blå ögonen har blivit bleka och vattniga. Kniper med munnen och vill inte äta. Vill inte prata. Sörjer att hon inte kan gå upp. Sörjer att livet snart är slut. Älskade mamma.

I 60 år har vi levt mer eller mindre tillsammans. Vi har grälat, skrattat, pratat, sörjt, diskuterat, upplevt och åldrats. Framför allt har vi skrattat mycket. Mamma skrattar inte mer. Hon ler i någon slags grimas men det ser bara konstigt ut. Hon är rätt för att dö. Hon är rädd för att det är svart och ensamt. Kallt. Hon är ledsen.

Det är en underlig resa. Den här sista färden man gör med en förälder som betyder så mycket i ens liv. Sittandes vid en säng med en människa som sakta, sakta försvinner till en annan plats. Mamma. Min mamma. Hur ska livet bli utan henne?

Hon vill inte äta. Trots att hon fortfarande är klar i huvudet kan hon inte förmå sig att äta. Allt smakar apa. Hon önskar sig än det ena och än det andra och – vi handlar. Inget duger. Köket på boendet vänder ut och in på sig för att skapa rätter som är lätta att svälja och som smakar bra. Äckligt! Allt är äckligt. Jag får behärska mig för att inte skrika högt. På något hysteriskt vis skulle jag vilja skaka henne. Ät!!! Man kan inte leva om man inte äter. Man dör! Men….det gör jag förstås inte. Jag brukar skrika när jag sätter mig i bilen. Och gråta en skvätt. Av maktlöshet. Jag kan inget göra. Absolut ingenting.

Kanske är det kroppens sätt att säga, det är nog nu. Jag orkar inte mer. Systemet stängs ned, organ för organ. Det har hållit på länge nu. Veckor har blivit till månader, sjukhusvistelser med konstgjord andning i form av näringsdropp men nu är vi här. Ingenting finns att göra mer. Det är livets gång. Det är så det ska vara. Ändå är det så svårt att acceptera.

När man är ung så verkar det så avlägset. Alla släktingar är fortfarande unga. Mormor och morfar finns, farmor och farfar, mostrar, fastrar, mamma och pappa. Dö? Ja, det ska man väl någon gång. Men inte nu. Sedan. Nu är sedan här. Mina mor och farföräldrar är borta sedan många år, mostrar och fastrar finns inte mer, min pappa är död…bara mamma finns kvar. Ännu!

Döden skrämmer mig inte. Jag har suttit med många sällskapsdjur som somnat in. Jag vakade vid min pappas sida tills han inte andades mer. Jag har själv varit illa ute med en hjärnblödning. Jag är inte rädd för att dö. Det är naturligt. Vi lever och vi kommer att dö. Ingen slipper undan med livet i behåll. Men, vi pratar inte om det. Usch och fy. Vi borde prata om det. Hur vi vill ha det på vår begravning. Vill jag över huvudtaget ha en begravning?

Jag sover inte särskilt bra. Minnen strömmar in i sinnet som en flod av sällan skådat slag.  Minnen från min barndom, från mina tonår, semesterresor, lyckliga minnen, sorgliga minnen. Jag vaknar och är helt slut i huvudet. Hur mycket tankar får det plats? Det är överfullt. Stopp. Inte mer..

Klockan är 7. Jag kan inte ringa än. Jag ringer inte längre direkt till mamma. Hon hör inte om man inte sitter precis framför henne och artikulerar hysteriskt. Jag ringer till personalen. De är fantastiska. De kan. De vet. De har sett det här så många gånger förut. Även fastän man har dragit in på personalstyrkan så gör de allt för att livet ska bli behagligt. Puffar kuddar, vädrar, rättar till lakan och täcke, försöker få henne att dricka och äta, kämpar och kämpar.

Livet är pausat! Jag gör allt jag ska men mina tankar är på annat håll. Käraste lilla mamma, fortfarande kan jag hålla i dina tunna, kalla och skrynkliga små händer. Fortfarande kan jag prata med dig och höra din röst. Hoppet att du ska må bättre och svara med ditt vanliga jag finns kvar. Kanske, kanske har hon ätit idag. Men jag vet att så är det inte. Sakta försvinner du bort. Jag kommer att mista dig.

Det evinnerliga tjatet om väder!

IMG_8682_Fotor.jpg

Det är alltid väder. Av något slag. Det regnar, snöar, är dimmigt, grått, solsken, åska, vind, vindstilla, lite snö, mycket snö, varmt, kallt osv i all oändlighet. Är det inte snö så är det någon som mår urdåligt för att det är en vinter utan snö. Om det istället är snö så är någon under isen för att det inte är barmark. Är det varmt, så är det alla gånger FÖR varmt. Är det inte varmt så är det för kallt.

Jag skulle må mycket bättre om det var vinter när det var vinter och sommar när det var sommar…säger någon. Här är det alltså försvarbart att tjura för att omständigheten ”varm vinter och kall sommar” råder. I själva verket skulle den här personen tjura ihop även om läget hade varit annorlunda. Jag skulle ha mått så mycket bättre om det inte varit för all snö som jag fick skotta eller den här ohyggligt varma sommaren tar knäcken på mig.

Vi svenskar är extrema i vårt eviga tjat om väder. En omständighet som vi inte kan påverka ett enda dugg. Däremot tiger vi gärna om samhällsproblem. Det orkar vi inte bry oss om. Det tjänar inget till brukar det låta vid ett försök till diskussion. Tjänar det då något till att gnälla spaltmeter för att det inte är tillräckligt med snö?

Att vi behöver ljus för att må bra är inget nytt. På grund av den anledningen bör man vara ute den del av dagen då det är ljust. Även om det nu är en  mörk vinterdag med för lite snö och alldeles för varmt. Att sitta inne och oja sig över att man är deppig av mörkret istället för att ta vara på det lilla dagsljus som är,  mår vi förstås ännu sämre av.

Det jag talar om här är alltså inte en depression. En människa med en uttalad depression brukar sällan vistas i sociala medier och beklaga sig. Jag talar om gnällspikarna. De här som alltid, alltid har något att skylla på för sitt agerande. Nej, jag stannade inne HELA helgen för det regnade ju. Herregud, det går ju inte att vara ute..det är ju på tok för varmt. Nä, i det här snöovädret får man allt sitta inne och äta godis framför teven. Gå ut och gå? Det är ju snorhalt. Ånej, här ska inte brytas några ben. Jag tänker sura i soffan istället……

Jag är trött på gnällspikar. Livet är kort. Det kommer alltid att vara väder. Av något slag. Vind, från något håll. Nederbörd, i någon form. Acceptera att du inte kan göra ett skit åt det. Fokusera på det du KAN göra något åt. Sluta gnäll. Kan du gå? Fantastiskt! Alla kan inte det. Kan du rör dina armar? Underbart! Det finns de som inte ens har två! Är du frisk? Jamen grattis! Kan du äta dig mätt? Halleluja! Det låter som en storvinst. Tycker du synd om dig själv? Tråkigt! Du som både kan gå, använda dina armar, är frisk och får äta dig mätt. Du har verkligen grundplåten för att må riktigt bra. Om du kommer att göra det eller ej, är BARA upp till dig!

Ingen annan kan påverka dina tankar. Ingen annan finns att skylla på för att du inte kan påverka dina tankar. Inget väder i världen kan beskyllas för att du mår ruttet utan det är DU – bara du som har ansvaret för hur du ska må. Mitt råd till dig är att sluta gnälla. Sluta hitta på orsaker till ditt agerande. Du agerar på ett visst sätt eftersom du har valt att göra det. Endast du kan välja ett annat sätt att agera. Ingen annan.