Och där kom den…igen…stressen…..och bet mig där bak…

Man kan tro att ett utmattningssyndrom ska försvinna efter så många år men tyvärr är det ett tillstånd man får lida av resten av livet i en eller annan form. Alla de där åren, nästan 30 långa år, som jag tvingade mig att prestera över vad som var möjligt, har satt spår i mitt liv. Just nu är de framme och visar sitt fula tryne och sätter käppar i hjulet.

Är jag psyksjuk? Nej, jag har bara sviter av ett livslångt stressande med en stor prestationsångest. Det är inget som bara är borta som en fis i rymden för att man inser vad det är frågan om. Nu är det 14 år sedan jag gick in i den berömda väggen. Det där som jag tyckte var så satans fjolligt innan jag insåg att jag faktiskt stod där med pannan intryckt hårt i ett motstånd som inte på något sätt gick att ta mig bort ifrån. Som jag skrivit om förut så är de första åren i någon slags dimma och när jag äntligen fick tillbaka sikten så fick jag en hjärnblödning och blev puttad i diket igen. Den hände mig för 9 år sedan och vad sjutton ska jag nu sitta och gnälla om. Skärp dig kärring och ta dig i kragen. Men….som jag sagt om och om igen…det finns ingen krage att ta tag i.

Varför drar man så lätt igång sitt beteende? Jo, det vet jag. Efter att man upplevt en situation som jag och många med mig har gjort så är stresströskeln väldigt låg. Så länge allt lunkar på så går det bra men…om vi tar ett avsteg och utmanar oss därute i träsket där vi aldrig varit…så triggar det väldigt lätt igång alla signaler igen. Akut stress! Och…vad är det för den oinvigde?

Vid en akut stressreaktion slår kroppens och hjärnans funktioner över. Tillståndet orsakas vanligen av en extremt psykiskt eller fysiskt pressande situation. Ofta kommer den akuta stressreaktionen direkt när pressen blir alltför stor. Det behöver inte vara en naturkatastrof, ett överfall eller något dramatiskt utan kan vara något så enkelt som ett tillfälle där du måste visa en prestation.

Man kan bli förvirrad, får problem med sinnesintrycken, och ibland få ren panikångest. En person med akut stressreaktion kan pendla mellan att vara hyperaktiv till ett förlamat tillstånd, och mellan att vara apatisk till att gråta hysteriskt. Det är inte heller ovanligt att man bara vill fly.

Vad har jag då gjort för drastiskt? Jag har gått en kurs. Inget märkvärdigt. En jägarexamen med trevliga kursledare och mycket avslappnat men….ändå så sitter den där djävulen på axeln och flinar elakt. Den där förbannade sabbande skithögen som ideligen puttar mig tillbaka i diket. Den som drar igång hela signalsystemet och gör så att det blir omöjligt att fungera såsom jag kanske förväntas eller borde fungera.

Jag har ett stort självförtroende och vet att jag är allt annat än dum i huvudet men den där saken på axeln får mig i alla fall på knä. Jag vill fly. Jag vill bort. Jag orkar inte med folk. Orkar inte prata. Orkar inte prestera…..fastän jag vill. Det är oerhört frustrerande.

Normalt håller jag min stress och min panik i strama tyglar men just nu så är det fullt sken. Helt okontrollerat i full fart. Tankarna löper amok och kortisolnivåerna är skyhöga. Jag vägrar att tugga piller och försöker istället få stopp på ekipaget med andra medel. Träning och åter träning. Min enda väg till att inte tappa förståndet. Boxpasset idag var fantastiskt men ännu är inte attacken över. Djävulen ska bort från min axel och lugnet måste åter infinna sig.

Idag skrev jag teoridelen på jägarexamen. Det gick bra men jag kunde inte stanna. Ångesten satte fart och jag blev tvungen att snabbt lämna lokalen efteråt. Förmodligen ett obegripligt beteende för någon som inte har en susning om min bakgrund men egentligen bara precis det jag beskrev ovan – flykt!

Har jag tänkt att jaga djur? Egentligen inte. Älskar djur och är snudd på vegetarian men….jag har ändå fått en inblick i vad jakt är. Jag äter nog hellre vilt från ett djur som dött för en kula, i frihet, utan ovärdiga och förskräckliga avlivningsformer på ett slakteri men skulle jag kunna skjuta mot ett djur? Det har jag mycket svårt att tro. Det är däremot väldigt roligt med skytte och egentligen är det just den biten jag vill åt. Det är jättesvårt och kanske är jag inte alls någon talang men jag vill lära mig. Nu måste jag bara få mina nerver i strama tyglar för just nu fungerar ingenting och jag har god lust att strunta i resten! Ge upp! Fly!

Varför jag skriver detta är för att DU ska förstå att det är något som inte är onormalt efter ett utmattningssyndrom. Det kanske kommer att hända. Försök förstå vad som händer i din kropp. Jag vet att flera av er som läser min blogg har varit eller är i samma situation. Bli inte besviken på dig…det är kroppen som gör sig redo för att slåss. Med alla medel. Det passar inte alltid så bra. Stress och panik har dålig timing.

I morgon är en annan dag. Jag ska samla ihop mig och börja uppstigningen ur det där mörka hålet jag trampat ned i. Tillbaka till rutiner, andas, släppa kraven på mig, ge det där fanskapet på axeln en sopa så att den far åt pipsvängen och sakta men säkert bli mitt vanliga jag. Det kanske tar ett tag men jag vet att det går.

4 kommentarer på “Och där kom den…igen…stressen…..och bet mig där bak…

  1. Exakt så…… går också igång väldigt lätt. Nu är jag stressad över ett halsont på ena sidan i halsen – är inte direkt sjuk för övrigt, men….. tänk om….. och så företaget, ska vi hamna i konkurs…. tänk om….kan inte träffa barnbarnet för tänk om….. och min andre son har ju astma tänk om….. och min dotter som nyss flyttat hemifrån tänk om…… och så målar man upp scenarier som inte har hänt än, men tänk om…..

    Gillad av 1 person

    • Ja, det är tuffa tider. Jag känner igen det där och lider med alla som har företag idag! Oro för framtiden, för ekonomi och hälsan. Situationen idag är något vi aldrig upplevt med en världsekonomi som kraschar totalt så självklart är oron stor. För någon utan stresstålighet blir det ännu värre. Håller tummarna att det halsonda bara är en helt vanlig förkylning!🤗

      Gillad av 1 person

  2. Jag är övertygad om att du kommer att ta dig ur gropen. Har all respekt för om du är frustrerad för visst känns det orättvist att man inte blir botad utan bara känner sig frisk. Och då kommer bakslaget, ibland vet man att man gått över gränsen men ibland är det helt oväntat när man tycker att allt är på topp. Det är kanske det man ska akta sig för, att komma till toppen för då har man varit lite för bra en tid…? Jag vet inte, det känns som ett lotteri men en sak är jag säker på och det är att ⛗ kommer igen. 💪🌹

    Gillad av 1 person

    • Tack, jag vet att det är så. Min man brukar säga att efter att man lyckats under lång tid kommer man till ett läge där man misslyckas och självklart är det så. Jag håller på och kravlar mig ur…=)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: