Fredag kväll…förhålladen och lycka!

Ett glas rött är upphällt och en liten skål med någon form av chips gör glaset sällskap. Inte jättegoda men något att knapra på i alla fall. Det sprakar en brasa i kaminen, hundarna har knoppat in på kökssoffan, utanför fönstret sänker sig mörkret…och ännu en dag går mot sitt slut.

Väntar det fredagsmys? Nej! Jag vet inte om just fredagar är mysigare än andra dagar. Jag tillhör inte den skara människor som bänkar mig framför teven och intresserat följer….vad det nu kan vara en fredagkväll!🤔 Är det Idol, Melodifestivalen eller något annat elände? Har ingen aning. Jag är inte beroende av TV och skulle kunna kasta ut den. Dock, min äkta hälft är min motsats och skulle förmodligen avlida i avsaknad av dumburken.

Jag sitter helst i köket. Det är mys för mig. Ramlar jag ned i rumssoffan blir jag uttråkad och somnar ganska omgående. Man skulle ju kunna hoppas att det stadiet höll i sig vid förflyttning till den sköna sängen men icke. Det är inte samma sak. Faktum är att jag är en urtråkig person på kvällarna. Det kan ju möjligen bero på att jag vaknar före fem!? Men, jag har alltid, sedan barnsben, varit kvällstrött. Är jag på en fest vill jag gå hem vid tio. Bläääh! Det har hänt att jag inte ens kunnat hålla mig vaken vid ett middagsbord. Himla konstigt då jag annars har ett elände att sova!

Morgnar är däremot underbara. Att vakna tidigt, tassa ned i köket, på med kaffe och så ta plats vid det stora köksbordet. Ve, den som stör mig. Det är min guldstund och bara min. Kommer mannen ned för tidigt blir jag sur. Förfärligt egentligen. Vilken självisk apa jag är! Men det är sanningen. Jag har nog alltid varit likadan. Vill minnas att min pappa – som jag är en kopia av i mångt och mycket, både på gott och ont – var likadan. Kom jag ned från mitt rum för tidigt och han satt där med morgontidningen så höjde han ett ögonbryn och tittade strängt på mig. Det var bara att gå och lägga sig igen. Han ville inte bli störd. Så knäppt att ärva precis samma beteende.

Grejen att leva ihop är att stå ut med varandras egenheter. Om man inte fixar det kommer livet aldrig att funka tillsammans. Det är förstås en mängd andra saker som måste klicka men jag vill helt krasst påstå att tvåsamhet handlar om att acceptera varandras olikheter. Mannen och jag har levt ihop i 26 år. Vi träffades och hade ett mycket passionerat – utanför äktenskapet – förhållande, under flera år. Han skilde sig och vi flyttade ihop. Och sedan levde vi lyckliga hela livet…..och nej, det var inte sanningen.

Livet har sina ups and downs. Olika grader av helvete som en bekant beskrev det. I vårt fall har vi jobbat för mycket, stressat för mycket och helt enkelt drivit vårt förhållande åt skogen men…..vi reparerade det och lyckades bygga upp livet på det som faktiskt är mycket bra. Vi har inte samma intressen, vi gör inte mycket tillsammans men vi respekterar varandra, har lyckats hålla kvar vår passion även om den idag inte går att jämföra med hur vi hade det för 26 år sedan 😂.

Vi gillar varandra. Vi tillåter varandra att ha frihet och då menar jag inte sexuellt utan över huvud taget. Vill jag resa, reser jag. Vill jag resa med en god vän så gör jag det och omvänt. Jag träffar mina vänner och gör vad jag vill och omvänt. Så måste det vara. Man får inte kväva varandra. Bara för att man är gift eller lever i tvåsamhet så måste man inte äga sin partner och leva som siamesiska tvillingar. Jag är alldeles för självständig för det och skulle slå våldsamt bakut om någon försökte bestämma över mig. Det går inte. Har aldrig funkat. Inte ens när jag var en liten skit. Jag gör som jag vill…24/7. Och…..jag accepterar detsamma hos min partner. Viktigt.

Kan man jämföra sitt liv med andras? Är jag lyckligare än du? Eller är min gamla klasskamrat på andra sidan Atlanten som lever lyxliv i USA lyckligare än jag? Jag tror att vi alla har precis som jag skrev ovan…..olika grader av helvete. Inte alltid men mellan varven. Har min vän ett bättre liv med sina sidenlakan och svindyra möbler än vad jag har med mitt begagnade köksbord och urgamla hus mitt i skogen? Nej, det funkar inte så. Lycka bor inom oss själva.

Vi måste finna kärleken till oss själva för att kunna vara lyckliga. Om vi aldrig någonsin tycker om oss och vilka vi är utan ständigt längtar efter något ouppnåeligt så kommer vi aldrig att vara riktigt nöjda. Om jag vinner pengar kommer allt att ändra sig…om jag får den där bilen blir allt annorlunda….om jag flyttar till den där lägenheten kommer allt att bli bra…osv. Är vi inte nöjda här är vi inte nöjda där. Det är i alla fall mitt motto i livet.

Just nu är jag väldigt nöjd just här. Jag sitter vid ett stökigt köksbord, fyllt med papper och annan bråte då jag skippade att röja framför att prata med dig. Det gör inget. Jag ska ta och värma lite god kycklinggryta sedan igår och hälla upp ett glas vin till. Hoppas att du har en härlig kväll med dig själv eller med någon annan. Trevlig fredag på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: