Räck ut en hand..

Jag har gått runt här på jorden i över 60 år. Vänner har kommit, vänner har gått. Några av mina barndomsvänner finns kvar men vi träffas endast i cybervärlden. Nya har tillkommit och försvunnit. Umgänget har krympt till en liten skara som jag inte träffar särskilt ofta. Det är inte någon jag kan skylla på utom mig själv. Att anordna en fest eller middag är något som helt har försvunnit ur mitt liv i samband med min smäll i väggen. Trots att det nu har gått över 10 år.

Jag vet att vi är fler som tappat lite av vår sociala förmåga i samband med ett tillstånd i livet som helt enkelt var för svårt att vara flera i. Det var jag vs mig själv och ingen annan. Att orka bry mig om andra var helt omöjligt. Idag är det annorlunda men ändå så är det hur jobbigt som helst att ens tänka tanken på att rusta till fest…så det händer inte.

Under många år av mitt liv så fyllde arbete, hästar och hundar mina dygn. Det fanns inte på kartan att försöka umgås med någon den eventuella lilla stund jag inte hade fyllt med annat. Hästar skulle ut, in, fodras, ridas…hundar skulle ut….till affären, ta hand om papper, beställa grejer…nä, några vänner hade jag inte tid med….och, dom försvann. Och det är klart att dom gjorde. Jag var trött, trist och hade absolut inget att prata om med någon icke häst-hund-egenföretagare. Gardiner, barn, trädgård, semestrar osv intresserade mig inte och jag fann alla fullkomligt urtrista och orkade inte ens göra mig till. Hamnade jag på någon tillställning såg jag till att snabbt komma därifrån då jag inte kunde begripa vad det skulle tjäna till att stå där och babbla om en massa tjafs. Så tillställningarna försvann även dom…

Det tar tid att reparera ett liv man vält omkull. Jag hittar aldrig tillbaka till de vänner som försvann. Jag har inte hästar längre så per automatik är hästvännerna borta. Dom är kvar i sin hästvärld och har inget att prata med mig om. Jag förstår det så väl. Dom är där, fodrar hästar, rider, kånkar vatten, leder in…leder ut, ryktar bort lera..oroar sig för vrickade leder osv och jag är milsvidder därifrån.

Jag har funnit det enkelt att lära känna människor i andra länder men betydligt svårare här. Varför är det så svårt i Norden? Har det med klimatet att göra? När jag vistas i Florida så har jag så mycket folk runtomkring mig. Vi gör saker tillsammans, festar tillsammans, pratar, skrattar och vart jag än kommer så är det vansinnigt enkelt att knyta kontakter. Goa vänner som jag har kontakt med varje vecka hemifrån. Men i det här landet, karga Sverige, har jag endast ett par få som jag pratar med…ja, förutom min kära man förstås. Varför är det så svårt här?

Jag lever delvis i en cybervärld. Det är ju jättekul att ha fiktiva vänner att prata med och ha massor gemensamt med men varför är det så svårt i verkliga livet? När ringde du till någon och frågade om ni skulle ta en fika sist? En lång fika utan störande mobiltelefoner. Du vet precis som vi gjorde förr innan cybervärlden tog över våra liv.

Sist jag skrev i en blogg så skrev jag om just ensamhet och hur svårt det kan vara. Det inlägget blev otroligt mycket delat och det är ganska skrämmande. Jag tror personligen att det finns en skräck för att erkänna sin ensamhet. Det gör att man tacksamt läser att det finns fler som inte har ett stort umgänge. Lever man halvvägs i sociala medier så blir vi matade med det perfekta livet varje dag. Vi vet innerst inne att alla har sitt personliga lilla helvete men tar ändå åt oss av alla middagsbilder, vänskapsbilder, familjemys osv. Kanske är vi frånskilda, har mist vår partner, barnen har flyttat, vi har jobbat ensamma, börjat åldras och då är det inte lika självklart att ha den här ”myspysiga” umgängeskretsen längre.

Jag skulle vilja säga – bjud in en vän i din värld. Kanske är det någon du tidigare umgåtts med och irriterat dig på att hon/han aldrig bjuder tillbaka, ringer tillbaka eller på annat sätt nonchalerar dig. Det KAN finnas en orsak bakom. Ta en fika, en lunch, en promenad…

Där svårt att bli social igen om man har fått en putt i diket av livet och det betyder så mycket med så litet.

4 kommentarer på “Räck ut en hand..

  1. Exakt så. Känner igen mig så väl. Socialt liv??? Inte direkt. Hur många ringer och kollar läget? En kanske två. Fester?? Helst inte. Saknar det? Ja.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: