Ny vecka…

Mmm, den där bilden säger allt och lite till. Den nya folksjukdomen. Stress. Vi ska ju hinna så förbaskat mycket. Vi ska arbeta och göra karriär, vidareutbilda oss, hinna med våra barn, syssla med någon hobby, träna, handla, umgås med vänner, vara älskare och älskarinna, sköta hus och tomt….och vi ska göra det såååå bra.

Somliga av oss driver det här till en evig kamp mot tiden. Jag har själv varit en mästare i att trycka in så mycket under ett dygn att vem som helst hade svimmat av innan lunch. Och, vad värre var…det kändes bra. Jag gillade att vinna mot klockan. Kände mig oövervinnerlig och urstark vilket kunde leda till att jag i övermod tryckte in ännu en aktivitet. Fullt ös medvetslös. Jag älskade det. Tyckte att alla andra var mesar som ideligen gnällde och kände efter. Jag kände aldrig efter. Aldrig.

Min resa mot en krasch började redan i 23 års-åldern eller egentligen ännu tidigare. Jag hade flera jobb, tränade hårt, hade hundar och livet gick i ett högt tempo från morgon till kväll, år in och år ut. Det gick fint det där. Ett tag. När jag var 45 hade mitt tempo eskalerat till rent vansinne. Jag hade två stora hundar, 3 hästar, en butik jag drev själv på heltid, tränade hårt, min pappa fick en stroke, min mamma blev sjuk och jag skilde mig. Jag började må riktigt skitdåligt. Vad var det som började hända? Jo, det vet jag mycket väl.

Kortisolnivåerna i vår kropp ska vara höga på dagen för att vi ska kunna prestera men när vi sover ska de sjunka så att vi får vila. När du stressar mycket så blir dina kortisolnivåer skyhöga och de har en förmåga att stanna där även om du nu kanske tänker att det vore fint att få sova. Du hamnar nu i en ond cirkel där sömnen lyser med sin frånvaro allt mer. I mitt eget fall så tänkte jag att ”skitsamma, får väl sova när jag blir gammal” och så gasade jag lite till. Otroligt misstag och mina sömnsvårigheter var grundlagda för alltid.

Jag slutade umgås med folk. ”Men vad fasen, jag har inte tid…måste till hästarna, de ska ridas och så ska hundarna ha sin runda. Orkar inte prata med någon”…misstag nummer två. Detta har en tendens att bli värre över tid och i mitt fall orkade jag till sist inte ens svara i telefonen. Bara tanken att prata med någon var skitjobbig och jag gasade vidare..

Det började göra ont. Magen var helt raserad och jag var tvungen att ha en toarulle i bilen. Kroppen värkte och jag hade svårt att sitta pga att mina ländmuskler gjorde fasansfullt ont. Ett biobesök, en fika eller middag var helt uteslutet då jag var tvungen att halvligga för att ens kunna stå ut. Körde jag bil kom jag ett par mil och sedan fick jag stanna för att räta på mig. Oerhört plågsamt men ”ont ska med ont fördrivas” så jag körde vidare i min vansinniga fart..

Jag blev deprimerad. Inte ”ryck upp dig” -deprimerad utan på riktigt. Det var en ohygglig känsla. Inget fick mig glad, allt var fullständigt meningslöst och jag var fruktansvärt trött. Outsägligt, vansinnigt och oerhört trött. Jag började se sliten ut. Fick höra det av precis alla. Men…jag kämpade vidare. Det var ju mitt företag och det är helt omöjligt att i detta land betala en anställd så jag slet…i 5 år till efter att min kropp börjat skrika på hjälp.

Pang. Bom Krasch! Där gick det inte längre. Benen vägrade lyda, hjärnan slutade fungera…. Där kom den! Den berömda väggen. Stor, svart och ful. Jag gick in i den med en fasansfull smäll och det tog mig 10 år att komma tillbaka till ett ”normalt” liv.

En av alla de terapeuter som var involverade i mitt liv ritade upp ett par stora batterier på en whiteboardtavla. Det ena var fyllt till bredden och i det andra var en liten skvätt kvar längst ned. ”Det här, sa han, är livets batteri. För en normal människa töms det lite grand varje dag för att laddas under natten då vi vilar och sover”. Han pekade på det fyllda batteriet. Så pekade han på det nästan tomma…”det här är DITT batteri. Det fylls inte på eftersom ditt kortisol inte någonsin sjunker. Du är aldrig i vila och din kropp och hjärna har alltid ett kortisolpåslag. Om batteriet töms ännu mer…så dör du”

Känner du igen dig i det jag har berättat men inte kraschat ännu så dra för tusan i nödbromsen redan idag. Ditt stressande är inte värt det. Att ”gå in i väggen” är inte något som repareras av en sjukskrivning på 14 dagar. Det tar åratal att bli frisk…om man nu någonsin blir det. Jag hör varningsklockorna ringa i tid numera och kan bromsa min framfart men det vore SÅ lätt att hamna i det igen.

När någon diagnosticerats med utmattning kan denne mötas av en helt oförstående omgivning. Det syns inte alltid utanpå såsom en bruten fot. Kanske undrar vänner och bekanta varför du inte är något kul längre, varför du är så himla trött och så kommer den där oförlåtliga kommentaren…”ta dig i kragen och ryck upp dig!” Det gör vansinnigt ont att höra. Det är ett svårt tillstånd att ta sig ur och om du är där nu behöver du hjälp. Sök den.

Jag ska berätta hur jag har tagit mig ur min spiral men det gör jag en annan dag. Diskutera gärna med mig och har du frågor så kan jag dela med mig av det jag kan och vet. Ta det lugnt nu i veckan och bromsa farten. Fyll ditt batteri på natten och ta dig tid att andas. 🤗

2 kommentarer på “Ny vecka…

  1. Jag har börjat skriva 10 ggr men det blir så långt så jag suddar bort det igen.
    Skriver gärna en berättelse om det till dig men vill inte göra det här.
    Jag är så imponerad av att du lyckats ta dig ur och vill så gärna höra det.
    Är som du vet 60 år, 61 i år och har lidigt av ångest, panikattacker, hypokondri sedan 30-årsåldern. Det har gått i perioder som varit bra och dåligt och fruktansvärda. Nu den senaste perioden har varat sedan hösten 2018 och kommer inte ur den….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: