Livet står stilla…

IMG_3574.jpg

Ett armbrott och en operation som kräver vila samt ett dödsfall har satt mitt aktiva liv på sparlåga. Jag befinner mig i något slags vakuum där ingenting är sig likt. Tom. Inga tankar. Bara alldeles tom. Hur går man vidare ur det här? Känslan är att det är omöjligt.

Från någon slags kraftkälla ska jag hämta ork att fortsätta med mitt liv. Ta reda på min mammas hem, ordna begravning och leva vidare. Det känns fullkomligt oöverstigligt. Dag två har börjat ångestfyllt. Jag är ledsen. Trött. Har inte sovit. Ögonen svämmar ideligen över av salta tårar. Kinderna är alldeles skorviga av all gråt. De fåniga sömnpillren har ingen effekt alls och jag har tillbringat natten med alldeles för mycket tankar och minnen för att må bra.

Det är en kall morgon. Ruskigt kall. Minus 15 grader. Jag ska snart ta en lång promenad med mina små troll. Att röra på mig har alltid hjälpt mig att må bättre. Just nu får jag nöja mig med att gå. Det är bättre än inget. Jag tror inte att motivationen att utföra något mer ens skulle gå att uppbringa. Fåglarna kvittrar entonigt utanför mitt fönster. Ännu har jag inte hört koltrasten. Jag väntar på den. Det är signalen på att våren är här och det  vackraste ljud jag vet.

Vi tacklar alla vår sorg olika. Somliga stoppar den långt in och låter den inte komma ut medan någon annan skriker ut den via bokstäver eller ord. På något sätt känns det bra att dela med sig av det som gör ont. Andra har upplevt samma sak. Att mista sina föräldrar. När jag var ung tänkte jag nog att det skulle göra mindre ont vid äldre dagar. När man är 60 år kanske det går lättare att mista sin mamma?

Nej, det gör inte det. Även om jag har önskat henne sin vila så länge är det fullkomligt och fasansfullt obegripligt att hon inte finns mer. Vad är väl en bruten arm och ett par månader utan träning? Blott inget. Petitesser.

Dags att leta på munderingen. Den där som jag har befunnit mig i under ett halvår. Underställ, fleecetröja, mössa, tjockaste jackan, vantar…..jag hittar ingen ork. Det måste gå. När jag väl är ute kommer det att kännas bra. Jag vet det.

3 thoughts on “Livet står stilla…

  1. Igår tänkte jag runt min egen sorg att den är som vatten i ett glas. När det ligger öppet kommer det att dunsta, droppe för droppe, men lägger jag ett lock på stannar det kvar så oerhört mycket längre.

    Gilla

    1. Vackert formulerat. Vi är ju alla olika. Somliga vill dela sin sorg, skriva ned den, skrika ut den, gråta… medan andra stänger den inne. Jag tror att man i längden mår bättre av att vara utåtagerande…om man förmår..

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s