En gammal älskad mamma…

1507040_1483544298574865_2732627525560824352_n-2

90 år! En spillra av den som en gång var. Kroppen har gett upp och numera är den gamla damen för trött att sitta i rullstolen. Hon ligger i sängen. Tittar i taket och blicken är inte sig lik. Den är tom, trött och genomskinlig. De blå ögonen har blivit bleka och vattniga. Kniper med munnen och vill inte äta. Vill inte prata. Sörjer att hon inte kan gå upp. Sörjer att livet snart är slut. Älskade mamma.

I 60 år har vi levt mer eller mindre tillsammans. Vi har grälat, skrattat, pratat, sörjt, diskuterat, upplevt och åldrats. Framför allt har vi skrattat mycket. Mamma skrattar inte mer. Hon ler i någon slags grimas men det ser bara konstigt ut. Hon är rätt för att dö. Hon är rädd för att det är svart och ensamt. Kallt. Hon är ledsen.

Det är en underlig resa. Den här sista färden man gör med en förälder som betyder så mycket i ens liv. Sittandes vid en säng med en människa som sakta, sakta försvinner till en annan plats. Mamma. Min mamma. Hur ska livet bli utan henne?

Hon vill inte äta. Trots att hon fortfarande är klar i huvudet kan hon inte förmå sig att äta. Allt smakar apa. Hon önskar sig än det ena och än det andra och – vi handlar. Inget duger. Köket på boendet vänder ut och in på sig för att skapa rätter som är lätta att svälja och som smakar bra. Äckligt! Allt är äckligt. Jag får behärska mig för att inte skrika högt. På något hysteriskt vis skulle jag vilja skaka henne. Ät!!! Man kan inte leva om man inte äter. Man dör! Men….det gör jag förstås inte. Jag brukar skrika när jag sätter mig i bilen. Och gråta en skvätt. Av maktlöshet. Jag kan inget göra. Absolut ingenting.

Kanske är det kroppens sätt att säga, det är nog nu. Jag orkar inte mer. Systemet stängs ned, organ för organ. Det har hållit på länge nu. Veckor har blivit till månader, sjukhusvistelser med konstgjord andning i form av näringsdropp men nu är vi här. Ingenting finns att göra mer. Det är livets gång. Det är så det ska vara. Ändå är det så svårt att acceptera.

När man är ung så verkar det så avlägset. Alla släktingar är fortfarande unga. Mormor och morfar finns, farmor och farfar, mostrar, fastrar, mamma och pappa. Dö? Ja, det ska man väl någon gång. Men inte nu. Sedan. Nu är sedan här. Mina mor och farföräldrar är borta sedan många år, mostrar och fastrar finns inte mer, min pappa är död…bara mamma finns kvar. Ännu!

Döden skrämmer mig inte. Jag har suttit med många sällskapsdjur som somnat in. Jag vakade vid min pappas sida tills han inte andades mer. Jag har själv varit illa ute med en hjärnblödning. Jag är inte rädd för att dö. Det är naturligt. Vi lever och vi kommer att dö. Ingen slipper undan med livet i behåll. Men, vi pratar inte om det. Usch och fy. Vi borde prata om det. Hur vi vill ha det på vår begravning. Vill jag över huvudtaget ha en begravning?

Jag sover inte särskilt bra. Minnen strömmar in i sinnet som en flod av sällan skådat slag.  Minnen från min barndom, från mina tonår, semesterresor, lyckliga minnen, sorgliga minnen. Jag vaknar och är helt slut i huvudet. Hur mycket tankar får det plats? Det är överfullt. Stopp. Inte mer..

Klockan är 7. Jag kan inte ringa än. Jag ringer inte längre direkt till mamma. Hon hör inte om man inte sitter precis framför henne och artikulerar hysteriskt. Jag ringer till personalen. De är fantastiska. De kan. De vet. De har sett det här så många gånger förut. Även fastän man har dragit in på personalstyrkan så gör de allt för att livet ska bli behagligt. Puffar kuddar, vädrar, rättar till lakan och täcke, försöker få henne att dricka och äta, kämpar och kämpar.

Livet är pausat! Jag gör allt jag ska men mina tankar är på annat håll. Käraste lilla mamma, fortfarande kan jag hålla i dina tunna, kalla och skrynkliga små händer. Fortfarande kan jag prata med dig och höra din röst. Hoppet att du ska må bättre och svara med ditt vanliga jag finns kvar. Kanske, kanske har hon ätit idag. Men jag vet att så är det inte. Sakta försvinner du bort. Jag kommer att mista dig.

4 reaktioner till “En gammal älskad mamma…

  1. Hej Pia!
    Vad du är bra på att beröra. Jag förstår precis trots att jag inte har upplevt det som du är inne i just nu. Men ändå känner och förstår jag det det du skriver så intensivt. Det har du säkert fått höra många gånger men då tjatar jag om det en gång till ;-).
    Får jag dela din text på FB? Texten är på ett sätt så allmängiltig men inte många kan sätta ord på det så här.
    Hälsningar
    Maria

    Gilla

  2. Åh så fint, ärligt och öppet inlägg. Läste redan imorse men kom inte för mig att skriva till dig förrän nu. En väg som vi alla måste vandra med våra föräldrar. Kan inte tänka mig mitt liv utan min mamma och då gå och vänta på att något ska ta slut är hjärtskärande. Jag hoppas att genom texten du bearbetar dina känslor och sorg. Det är starkt att kunna dela med sig av sitt allra innersta. Visst måste det pratas mer om sånt.

    Gilla

    1. Tack. Ja, det är svårt. Ibland måste man tala om sorg och det som inte är roligt. Livets baksida. Tala om det som till sist drabbar oss alla men som vi undviker att nämna. Att vi faktiskt kommer att dö. Förr eller senare. På något sätt blir det avdramatiserat när man klär det i ord..

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s