Varför vara som alla andra? De är ju redan så många…

eyes-2344284_1280

Vilken sanning! En yngre god vän sa detta till mig för en tid sedan. Jag tyckte att det var ganska klokt. Inte för att jag någonsin skulle lägga krut på att tillfredsställa någon annans önskan på hur jag eventuellt ska vara men jag kanske gjorde det förr. När jag var ung. Då, när det var så förtvivlat viktigt att vara likadan som alla andra. Att inte vara udda. Ändå så är det väl just ”udda” som är intressant?

Idag har vi diagnoser på allt som inte får plats i en ram. Vi har bokstavskombinationer så det står härliga till och benämner alla som inte ryms i ramen som bipolär,  eller ”hon har lite Aspberger” eller  kanske en släng av ADHD. När jag var barn eller ung så var det väl en och annan som var ”lite konstig” eller som gick i en specialklass men diagnoser var inte uppfunnet. Det känns som att det idag är väldigt många som får diagnoser. Är det bra eller dåligt? Jag får en känsla av att när man får en stämpel på sig av vad det än vara månde, så lever man upp till det, oavsett om det är en diagnos på en sjukdom eller annat.

Om man ideligen blir itutad att man är på något särskilt vis så tror jag att man till sist tror på det oavsett om det är en sant eller falskt. Hjärnan är ju en ganska lättlurad muskel och tror på det vi berättar för den. Det är bra om vi nu berättar bra saker men om vi ideligen proppar den full med negativa tankar, ord och handlingar så kommer den lydigt att leva upp till våra förväntningar. Bankar vi in i våra huvuden att vi är värdelösa, att vi inte kan någonting eller klarar av något så kommer vi med största sannolikhet att vara precis på det viset.

Om vi talar om för oss själva att vi inte klarar av att springa 3 km eller att lyfta 20 kg så kommer vi inte heller att kunna göra det. Går vi till sängs med tanken att vi inte kommer att somna så uteblir troligtvis vår sömn. Styr vi mot ett hinder med en häst och känner att hästen kommer att stanna så stannar den med största sannolikhet. Vi styr våra hjärnor och hjärnan styr våra handlingar.

Jag tycker att det blir så uppenbart i en mängd av situationer och kan bara dra mig till minnes den tid då jag hade häst. Jag kunde sitta där och tycka att ridningen gick fantastiskt, hästen svävade fram och jag var i världsklass där i ensamheten. Så kom tjejen in med den dyra hästen. Hon som tävlat och vunnit massor. Helt plötsligt förminskade jag mig själv och min häst, sjönk ihop och kunde knappt rida. Jag sjönk från min världsstatus till platt intet. Bara genom mina tankar. Jag kunde ju fortfarande rida men red sämre för att jag tänkte på att jag VAR sämre. Vi måste sluta jämföra prestationer. I alla lägen.

Om man ideligen jämför sig med andra så kommer det alltid att finnas någon som är ”bättre” eller ”sämre”.  Nu pratar jag inte om en tävling där man ju uppenbarligen utsätter sig för en situation där man vill vinna. Det jag talar om är dagliga händelser.

Någon kommer tillbaka från semestern och berättar om sina fantastiska upplevelser, soliga stränder, solnedgångar….medan du satt på balkongen på lediga stunder. Kanske var det så att du var lyckligare? Det vet vi inte. Den med resan kanske har ett helvete med sin man eller om det nu är en fru.

Någon har köpt sig en ny bil, en fläskig stor Mercedes och där står din lilla KIA och skäms på parkeringen. Vad du inte vet är om den där stora fläskiga bilen är en leasingbil, eller har de kanske lånat till bilen? Den kanske är bankens rent utav?

Någon visar sitt vackra hem och du känner dig tillplattad då du inte alls har någon villa utan bor i en liten lägenhet. Att hela huset är belånat över taknocken och att familjen sliter med stora ekonomiska svårigheter framgår inte…..

Någon visar bilder på en vältränad kropp. Du mår dåligt därför att du inte ser likadan ut och inte orkar träna i samma utsträckning. Den här personen kanske har fysiska förutsättningar att se ut på ett vis du aldrig kan uppnå även om du skulle träna dygnet runt…

Vi måste sluta jämföra oss. Materiellt och fysiskt. Vi kan inte alla se likadana ut och vår egen lycka kan inte jämföras med bilder av vad vi förmodar är annans lycka. Vi måste tycka att vi är bra. Att vi är unika och att vi duger. På alla sätt.

 

 

 

En reaktion till “Varför vara som alla andra? De är ju redan så många…

  1. Tack Pia …. igen!!! Detta inlägg är väldigt klokt, som mycket du skriver!! Tog mig friheten att vidarebefordra detta till en patient med stigmatiserande ‘diagnos’, som verkligen fastnat i allt ältande!! Lätt hänt och lätt hänt blir det också att det tillkommer en näve piller för att kunna överleva dagen!! Jag avskyr diagnoser och ser precis det du skriver; många lever upp till och blir sin diagnos!! Man kommer aldrig ur skiten!! Det tar år av ens liv att vända på tankar och tankebanor!! När en elefant trampat upp ett spår , så tar det tid innan det växer igen och det är svårt att gå ‘en annan väg’!! Det är ju just så vår hjärna fungerar; ju mer vi tänker i samma banor, desto svårare blir det att ändra tankarna!! Vi blir vad vi tänker, sa Buddha !! Han har nog rätt!! Men ingen sa väl att det skulle vara enkelt!! Vi får se vad som sker i denna kvinnas liv, men det är nu ganska mycket upp till henne själv!! Jag har gjort ‘min del’ för denna gång!!

    Ha det gott!!

    Kram Annika

    Skickat från min iPhone

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s