En gång var ättestupa tradition….

Helping hand

eller en legend som säger att åldringar under nordisk forntid har kastat sig, eller blivit kastade, mot sin död utför ett brant stup. Man kallade det ättestupa! Enligt sägner gjordes detta då den äldre blivit oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården. Var det så dumt? Egentligen?

Det första jag möts av denna dag då jag kliver in på äldreboendet för att besöka min gamla mamma är Anna. Anna är 98 år gammal och har inte riktigt ordning bland sina tankar. Hon är senil och skulle egentligen ha ett annat boende men förmodligen finns det ingen plats eller så är det någon annan anledning till att hon är just här. Anna frågar ideligen om vad klockan är och när tåget ska gå. Häromdagen hade hon packat väskan för att resa hem till sin syster som har varit död i en herrans massa år.  Det kommer inte Anna ihåg. Hon pratar också väldigt mycket om sin mamma men mest intresserad är hon av när det är dags för lunch, middag eller kaffe. Även om hon precis har rest sig från bordet och just ätit klart. Anna är outhärdligt tjatig men mycket snäll. Hon vill inget ont och kan inte hjälpa att det snurrar där uppe. Hon frågar mig varje gång jag kommer dit om mina hundar är hundar eller katter. Jag är där varenda vecka och svarar varje gång men hon kommer förstås aldrig ihåg vad jag svarar…

Mamma sitter på balkongen och sover i sin rullstol. Hon älskar att vara ute och njuter av att få titta ut på gräsplätten nedanför. Det finns en innergård men dit är det ingen som har tid att skjutsa henne. Det är alltid ont om personal. Ibland är det 2 st på 11 handikappade och väldigt gamla människor. Det finns inte tid till annan omsorg än att väldigt snabbt utföra det nödvändigaste. Ofta är det nya ansikten då man av någon anledning tycker att det är bra för personalen att snurra runt på avdelningarna. Att det inte är särskilt bra för de boende tas ingen hänsyn till. När man är nästan 90 år, har mist ett ben och inte ens kan vända sig på egen hand i sin säng så är personalen en viktig ingrediens i livet och tryggheten i att se samma ansikten är ovärderlig. DET – tar inte några politiker hänsyn till.

Ulla sitter i sin rullstol bredvid oss. Hon är svårt handikappad, hör nästan ingenting och är nästan blind.  Jag tycker alltid så synd om henne när hon ska äta och får jaga maten på tallriken för att sedan tappa den tänkta tuggan i sitt knä. Jag förstår inte ens hur hon kan överleva då hon inte får i sig just någon mat. Det verkar inte som om personalen ser det eller har en tanke på att hjälpa henne. Hon är ledsen och gråter ofta. Ulla har inga barn och nästan ingen som hälsar på henne. Hon pratar inte själv om man inte frågar henne något. Jag blir alltid ledsen när jag ser henne och önskar att jag kunde göra något för att hon skulle bli glad. En gång tog jag kontakt med en överordnad och frågade om de inte hade hjälpmedel för att en synskadad ska kunna äta lite lättare? Jo, det fanns det och åkte genast fram på bordet….för att efter ett tag vara borta igen. All personal som cirkulerar är inte informerad och nu sitter hon där och jagar osynlig mat igen…

Efter en stund kommer Anders ut med sin rollator. Han kan inte svälja utan matas med en sond. Han pratar väldigt lite och sitter alltid ensam med sin påse som han kräks i ideligen. Han brukar vara sugen på kaffe ändå. Förmodligen för att han ska få känna smaken men så måste han ju kräkas upp det direkt då han inte får ned det. Han ser ledsen ut. Jag har aldrig sett någon hälsa på honom.

Mamma och jag går en sväng och låter hundarna skutta med runt rullstolen. När vi kommer ut så drar hon in luften och säger att det är härligt att komma ned på marken och inte bara sitta på en balkong. Jag får mig alltid en tankeställare när jag besöker min mamma och förstår att det kommer en dag då det inte längre är självklart att få markkontakt. Jag är bortskämd med min än så länge fungerande kropp och har svårt att sätta mig in i den hjälplösa situation som min mamma befinner sig i. Den verklighet där man är fullständigt utlämnad till andra.

Vi går in efter en stund och det har blivit dags för kaffe. Sara har kommit ut och sitter med sina tidningar och böcker. Hon läser alltid. Hon pratar lite hackigt och brukar berätta samma saker. Om sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Om igen. Och igen. Dock tror jag att hon är ganska redig. Hon har bara fastnat i ett tankemönster. Blicken är tom och hon längtar hem. Hem är det hus hon har bott i hela sitt liv men lämnade för något år sedan. Hon hade stor trädgård och massor av blommor. Nu bor hon i ett rum på 29 kvm….

Den sista som sluter upp är Tora. Hon byter kläder hela dagarna och verkar ha en jättegarderob. Hon har blivit snurrig och frågar konstiga saker. Hon vet inte vad det är för mat hon äter och frågar varje dag om den är lagad av personalen. Idag kommer hon ut iklädd ett par skidglasögon och undrar hon om det är kalas eftersom vi ska dricka kaffe allihop. Hon brukar berätta om att hon har rest mycket och åkte skidor när hon var ung men så försvinner hon till sina röriga tankar igen och vet inte vad falukorv är.

Förra veckan dog en dam på avdelningen. Hon hade bott här i 10 år. Mamma saknar henne då hon var en som fortfarande hade ordning på sina funderingar och var klar i huvudet. Det har redan flyttat in en man efter henne…..

Under sommaren så ligger all form av sysselsättning för de boende nere. De har inget att göra förutom att sitta. Inne eller ute. Vänta. Vänta på frukost, lunch, kaffe och middag. Vänta på ett besök eller på att personalen ska ha tid att säga några ord. Två gånger i veckan har de ”promenad”. I 20 min! Det kommer man inte långt på. Oftast rullar de iväg mamma ut i korridoren mot entrén och tittar på fiskarna i akvariet som står längst bort. Livet som alla håller så kärt är långsamt och tråkigt.

Vi kommer alla att bli gamla – om vi har tur. Eller ska vi säga otur? Våra skattepengar går definitivt inte till att förgylla livet på ålderns höst utan våra politiker har mage att dra in på precis allt som är möjligt inom vården. Maten är av och till bedrövlig men just på detta boende är den inte total katastrof. Det jag saknar är viljan att sätta guldkant på tillvaron för de gamla. Kanske med ett glas vin till maten eller likör till kaffet. Kanske med nybakat bröd till frukost eller en gemensam promenad ut i det vackra vädret med en picnic! Varför lägger vi inte resurser på våra gamla? Tror vi att de är en annan typ av människa….en helt annan ras? Sanningen är att det är du och jag som snart sitter där!! Vi har tillåtit våra politiker att göra tillvaron usel för våra föräldrar. För dina, för mina , för dig och för mig..

Min älskade mamma som jag har skrattat så hysteriskt ihop med, som har älskat mig över allt på jorden, som jag har levt så tätt intill i så många år och har så många minnen ihop med……sitter i sin rullstol på ett äldreboende. Hon längtar efter färskt franskbröd och körsbärstomater, hon längtar efter nykokt färskpotatis och god inlagd sill, hon längtar efter sällskap, efter någon att prata med och önskar sig trygghet i form av personal som inte ideligen byts ut. Älskade lilla tant, så snäll, så klok och så plågsamt klar i huvudet.

1661764_1389069134689049_1908086832_n

Jag lämnade henne där på balkongen med sina medboende. Det gör ont i hjärtat när jag går. Jag vänder mig om i dörren och ser på henne. Min mamma, min långbenta, vackra och kraftfulla mamma, sitter i sin rullstol med benstumpen och den eviga katetern dold under sin långa kjol, hon ler och vinkar. Ännu en dag har gått mot sitt slut. Likadan som igår, förrgår och dagen innan i förrgår. I morgon väntar en ny dag, likadan som den idag. Det kallas ålderdom. Jag kallar det förvaring. Slutförvaring.

(OBS, i inlägget har jag använt fiktiva namn för att inte lämna ut någon!)

6 reaktioner till “En gång var ättestupa tradition….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s