Varför jobbar du inte? Är du lat eller?

superhero-534120_1280

Gäsp! Klockan 05 är det tydligen bestämt att jag ska upp. Till varje pris. Jag har en hund som slickar mig hejvilt medan den andra hjälper till med attack från sidan med olika tacklingar. Det är inte ens idé att kämpa emot. Jag förlorar alltid.

Kaffekoppen står på bordet och nu minsann duger det att sova. Ihoprullade som ett par små bollar ligger de på varsin sida om mina ben i den gamla kökssoffan. Morgonrutiner! Inrutat och likadant från dag till dag. Undrar hur det känns att vakna 10? Det har jag nog aldrig gjort…

Ny dag, nya möjligheter. Ett oskrivet blad. En dag med fokus på att leva i nuet. Bara det är i sig en utmaning och inte så lätt som det låter. Tankarna vill gärna irra omkring….då och sedan….men inte nu! Konstigt faktum att det är så lätt att vara någon annanstans i tanken fastän kroppen är ute på en vårpromenad. Den om något borde vara värd att dokumentera i sinnet. Lyssna på, känna doften och njuta av varenda sekund. Men, så fungerar vi inte. Vi är alltsom oftast någon annanstans…..! Vi planerar nästa drag, nästa timme, kvällen, dagen därpå eller något som ligger långt borta i tiden. Vi lurar bort oss själva från den tid vi lever i. Mystiskt..

I vissa situationer kan jag själv fokusera på att vara här och nu. Det har varit min räddning genom livet då vissa perioder har kantats av svår stress. När jag hade häst, och kanske framför allt min stora kärlek av alla hästar, så försvann omgivningen. Det var bara jag och Mille. Hans stora, bruna och trofasta ögon, hans mjuka kopparskimrande hårrem, rykt, småpyssel, ridstunden, avskötsel……här och nu! För mig var det nog orsaken att jag sitter här idag. Min räddning från stress och ohälsa. Älskade häst! Jag miste honom förstås. Man gör ju det med allt man älskar förr – eller senare. Det är krasst men sant. Livets baksida!

Efter honom kom flera hästar men ingen kunde fånga mitt inre som just Mille. Vi var ett, han och jag. Eftersom hästar har en förmåga att göra sig illa så gav jag upp den biten. Jag älskade dem för mycket och det gjorde för ont att ideligen ha en skadad häst.  Idag har jag träningen istället. Det är då jag kan fokusera på vad jag gör istället för att älta vad jag har gjort eller ska göra. Träningsprogrammet som jag följer slaviskt, fokus på alla rörelser, öka alla vikter, tömma tankarna….här och nu. Min räddning för att inte hemfalla åt stress. Den ligger kvar som ett ytligt läkt sår och det behövs mycket lite för att sårskorpan ska trilla av och allting börja om.

Man blir aldrig helt frisk efter ett utmattningssyndrom. Retningströskeln är låg och det behövs väldigt lite för att trigga igång det dåliga måendet, kampen, tävlingen mot klockan, den för höga ambitionsnivån, depressionen…..! Det som räddar mig är mina rutiner, min träning, min endorfinpåfyllnad, min envishet och mitt fokus. Ett fokus här och nu i två timmar är en lisa för själen och slår bort alla tankar som kanske annars skulle få fäste och börja gro. Stressen. Den ligger där och lurar som en djävul, redo att sätta tänderna i mig om jag sänker min gard.

Det har gått 11 år sedan nu. 11 år sedan jag gick rakt in i en vägg och upplevde det som så många med mig har gått igenom. De ambitiösas och gränslösas sjukdom. Resultatet av många års vilja att vara sin egen Superhero, att göra för mycket, orka för mycket, åstadkomma för mycket och helt enkelt vara för mycket.  Utmattning. Kroppen som till sist efter många års icke hörsammade protester drar i nödstoppet och tåget som med ett skrik äntligen stannar. Allt blir tyst, allt kommer ifatt, allt stannar och livet blir aldrig mer sig likt.

Det tog många år att bli friskare. Det tog många år att lära mig att sova igen, att blir frisk i magen, att sluta älta, att bli glad och att känna lugn inombords. Men, en stor del av mig blir aldrig sig lik. Den sociala biten är skadad och den jag var kommer aldrig tillbaka.  Det är ett av symptomen innan det brakar. Orkar inte prata, orkar inte bry sig om andra, orkar inte lyfta luren, orkar inte…!

Alla kan inte drabbas av utmattning. Det är endast oss förunnat som är lite ”over the edge” med allt. Vi som inte lyssnar när kroppen gör ont för att vi gör för mycket, vi som inte ser några hinder, vi som är snabba i rörelser och handling, vi som är lite ”för mycket”………det är oss det drabbar. Inte på en gång, inte efter några månader eller några år men efter många år med samma livsstil så orkar inte kroppen ställa upp länge. Det är då den protesterar. Hejvilt. Vi lyssnar inte, känner inte efter och tolererar inte något mes utan kör på. Ända in i kaklet. Det är vi som drabbas.

Jag har skrivit många inlägg om just stress. Kanske pga att jag själv är drabbad men också pga att jag vet hur många andra som gör eller håller på att göra samma resa som jag själv. Du kan läsa ett annat inlägg om vad som händer innan det går fullständigt åt pipsvängen. Känner du igen dig så kanske du kan trampa ned bromsen redan nu! Läs här!

Det är inte som en influensa som går över, eller en bruten arm som läker. Stress eller den här personligheten som leder till att vi blir sjuka av stress, är där den är och hur lätt är det att ändra sin personlighet? Det enda vi kan göra är att lära oss tygla den. Aldrig dra iväg i den där galoppen som vi oftast vill fatta för att hinna, för att det ska gå fort och för att dygnet har för få timmar…..! Aldrig låta adrenalinet börja koka och låta kortisolnivåerna nå höjder vi inte kan stoppa…!

Det är skritt som gäller. Lugn, sansad och vägvinnande. Det är en konst i sig! Både på hästryggen och som metafor i verkliga livet.

4 reaktioner till “Varför jobbar du inte? Är du lat eller?

  1. Pia!! Du är sååå lysande på att skriva och beskriva!!! Dina inlägg borde nå fram till alla!! Så mycket klokskap och sanningar !!

    Oavsett om du förlorat lite av den ‘sociala’ biten( som du skriver…), så har du en fantastisk förmåga att ändå nå ut….. ! Näää, skriver inte detta för att ställa mig in på något sätt, utan för att jag verkligen tycker det är riktigt, riktigt bra! Fortsätt med detta….. det ger mycket till oss runtomkring som har förnuftet att läsa! Så skitsamma om du inte orkar lyfta luren, du orkar med detta och det är BRA!!

    Kram ‘house-doctor’🤗💞

    Skickat från min iPhone

    Liked by 1 person

  2. Vilken bra läsning! Väldigt bra beskrivning! Känner ju igen mig, och hur svårt det har varit att komma tillbaka. Jag hade turen att mota Olle i grinden, men även om jag hann hejda mig innan jag blev helt utbränd så är skadan ändå skedd. Precis som du skriver, jag orkar inte med andra, jag orkar inte lyssna på andras problem, jag vill (behöver) vara i fred, och få göra det som jag mår bra av. Det är dock väldigt lätt att ta på sig en massa saker, det har gått 7-8 år sedan jag var som sjukast, och har jobbat sakta sakta för att komma tillbaka. Tyvärr har jag varit ouppmärksam på slutet och har nu återigen fått börja sanera i livet för att jag har tagit på mig saker som jag egentligen inte vill göra och stressen maler runt i magen som en orm.

    Liked by 1 person

    1. Ja du, det tar tid att lära sig hur man fungerar. Jag är en bit på väg men faller i fällan lätt som en plätt. Det är tyvärr svårt att få omgivningen att förstå hur en utmattning drabbar en. Hur många gånger har inte min man fått svara på varför ”jag bara går hemma och inte jobbar”! Ingen kan förstå som inte själv har råkat ut för det. Den sociala biten får sig en rejäl törn och även om jag är en social person så klarar jag inte av hela köret. Det blir aldrig detsamma…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s