Berättelsen om Svirre och livet som svalmamma!

IMG_9084.jpg

En djupdykning bland gamla pappersbilder resulterade i en nostalgistund. Vänner, föräldrar, djur och diverse händelser passerade revy i minnet medan jag rotade runt i lådan. Så hittade jag svalan! En helt otrolig händelse som jag nästan tror att vi är ensamma om. Endast en människa som begriper sig på djur kan förstå det häftiga i detta.

Det här hände för 17-18 år sedan och det var en varm sommardag. Jag hade åkt tidigt till ridhuset med min häst och susade runt i manegen när  jag plötsligt såg  något som rörde sig framför oss i spånet. Tvärnit och så hoppade jag av. Den mest pyttelilla svalunge jag någonsin sett, knappt täckt med dun, hade antingen blivit utputtad av en utmattad svalmamma eller ramlat ur boet. Sätta tillbaka det lilla livet var inte möjligt då det var många meter upp till taket och slå ihjäl den var inte ett alternativ. Jag kunde heller inte bara låta den vara och ligga där med risk för att bli ihjältrampad. Av med hjälmen och så stoppade jag i den lilla dunbollen och så fick den följa med hem.

Vad gör man med en svalunge? Vatten först. En liten fågelunge har en alldeles mjuk näbb och en svalmamma har en fin lång näbb som hon matar sina små barn med. Jag har klumpiga människohänder och det är inte alls så att en svalunge gapar stort bara för att jag kommer med något att äta och vad äter en svalunge? Uppstötta flugor och andra insekter förstås. Det var något jag inte kunde ställa upp på så djurvän jag än är. Jag hade läst någonstans att man kunde ge blöt kattmat. Hemma fanns ju katt så det var bara att öppna en burk med Sheeba och försöka få den här ytterst lilla viktlösa dunförsedda bebisen att äta.

Jag lärde mig snabbt att ge den vatten genom en svamp. Försiktigt öppnade jag den lilla näbben och fick i den några droppar vatten!! Seger!! Efter det matade jag den med lite kattmat och så var mitt liv som svalmamma ett faktum. En liten fågelunge äter hela tiden utom på natten ett par timmar. Jag kan lugnt säga att vara svalmamma,  är inte en walk in the park.

Jag blev en outnämnd mästare i att panga flugor och broms. Det var mitt i sommaren och jag höll till många timmar i ett stall så det var kanske ingen storslagen bedrift men varefter Svirre – som vi döpte honom till – växte så åt den här lilla fågeln ungefär 20 flugor och ett par broms!! Var tionde minut!! Puh!!

Tiden gick och fjädrarna växte ut. Jag hade förstås inte för avsikt att hålla den här flygkonstnären inlåst men jag ville så väldigt gärna att han skulle vara helt flygfärdig innan den blev utsläppt i det fria. I början hade jag den i en bur med smalt galler och så småningom fick den vara lös i sovrummet och öva sina vingar. Den kom när jag ropade. Helt galet.

Så hade den dagen kommit när han skulle få flyga utomhus. Jag minns att tårarna rann när jag tittade på mitt lilla underverk när han försiktigt fladdrade till och  flög iväg för att sätta sig i ett träd. Liksom förundrat tittade han sig omkring, lyfte sina vingar och så bar det iväg högre upp i skyn. Jag tittade tills han var en liten prick och så ropade jag precis likadant som jag hade gjort under veckorna inne. Han kom!

Han cirklade sig ned högt ifrån skyn och landade som om det vore det naturligaste i världen på min axel och åt sedan ett skrovmål med bromsar och flugor. När han var mätt flög han vidare till vår rosenspaljé för att putsa sina vingar och så bar det iväg igen för att öva flygkonster.

Det här pågick några veckor och han var allt högre och högre upp och ibland tänkte jag att han nog inte skulle se mig eller höra mig. Men, han kom! Så fort vi ropade. Förstår ni grejen med det här? En ladusvala!!! Det sorgliga i det hela är att en svalmamma fortsätter att mata sin unge flygandes. Där fallerade mina talanger för hur gärna jag än skulle ha önskat hjälpa min lilla pippi så gick det inte. Han var på egen hand.

En dag skulle jag vara borta ganska många timmar. Svirre var fullfjädrad och skulle förstås i vilt tillstånd ha lämnat boet för länge sedan. Jag åkte och när jag var hemma igen kom det ingen svala när jag ropade. Jag vill tro att han hittade några svalkompisar att flyga med och att han klarade sig trots sina dåliga förutsättningar att göra det när han trillade ur boet.

Det var sagan om Svirre. Några gram dun som lämnade stora avtryck i våra hjärtan. Livet som svalmamma var över och det är jag tacksam över men….jag är fortfarande en jäkel på att panga flugor! 😉

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s