Ensamhet…..något vi inte talar om!

sunset-1207326_1280

Ännu en långhelg har passerat och åter igen ser vi uppdateringar på Facebook , Instagram, Twitter…….middagar, fester, gemenskap, vänner, semesterresor….! Antingen är vi delaktiga i det här eller så kanske vi befinner oss i en situation där vi inte är det. Kanske är vi frånskilda, sjukskrivna, ensamma kvar efter att någon har avlidit eller helt enkelt bara befinner oss utanför gemenskapen av andra orsaker.

Att vilja vara själv en stund är inte samma sak som ensamhet. Det senare är en påtvingad situation som oftast är väldigt svår att ta sig ur. Jag vet det av egen erfarenhet då jag alldeles själv målat in mig i ett ensamt hörn mellan varven. Helt självvalt pga olika orsaker men smärtsamt.

Man kan vara ensam bland väldig mycket folk. T ex om man är riktigt gammal och har mist sin hörsel och kanske även ser dåligt. Min kära mamma upplevde sina sista år på ett äldreboende och led svårt av att inte kunna tala med de andra boende även om de satt tätt intill. Ingen hörde vad den andra sa! Så de satt tysta. Tillsammans. Fastän deras högsta önskan var att kunna tala med varandra. Mamma kände sig mycket ensam trots att hon var omgiven av människor hela dagarna. Så sorgligt och så vanligt…

Den moderna människan idag lever med sociala medier som en stor ingrediens i livet. Det är utvecklingen som har tagit oss dit och att försöka bekämpa den är som att slåss mot väderkvarnar. Idag har vi ofta vårt fokus rakt ned i en mobildisplay istället för på den fysiska person som eventuellt sitter mitt emot. Man behöver bara se sig omkring på ett fik, en restaurang eller en bar för att konstatera att det är så. Vi väljer cybervänner framför de verkliga.

Men, om man nu skulle vilja ha vänner? Riktiga, fysiska vänner? Vänner som man kan ringa när som helst och prata med, fika med, käka lunch med och ha ett vettigt samtal med? Hur träffar du dessa? Kanske träffar du dem på ditt jobb, eller via din hobby. Jag träffade mycket vänner genom hästarna. En del har jag kvar i ”fysiskt” tillstånd och en del finns kvar i min lilla cybervärld. Några har jag träffat genom träning och olika gym, några är gamla vänner från förr och en del är nya. Många vänner är bara ett namn i vänlistan på Facebook. Det är personer som jag endast umgåtts med vid något enstaka tillfälle och finns inte i min omedelbara närhet. En del har jag aldrig träffat i verkliga livet.

Jag är lite för bekväm.. Jag bor långt från alla andra och orkar inte ta bilen och åka de där milen. De flesta jag känner arbetar fortfarande på arbetsplatser medan jag sitter hemma och pillar med mina armband och bikinis. Jag har kära vänner som är hur kul som helst att umgås med och ändå går det månader mellan gångerna vi ses. Vänskap är som att underhålla en brasa. Stoppar man inte in ved med jämna mellanrum så falnar den…

Jag vet att många av mina Facebookvänner har det ganska jobbigt med sin ensamhet. Det är dock inte riktigt legitimt att skriva om detta utan istället så fyller man sin tidslinje med en massa händelser, citat eller annat för att på något sätt passa in. Skulle de istället skriva att ”hjälp mig för fan, jag står inte ut att sitta här själv”, så skulle nog de flesta scrolla förbi. Vilken hård värld vi har skapat! Vi är så måna om att passa in, få bekräftelse på att vi är bra, ser bra ut och mår bra, att vi helt glömmer bort det här enkla i livet. Möjligheten att sitta ned över en kopp kaffe och prata om ditt och datt, möjligheten att träffa sina vänner. Så oerhört sorgligt egentligen.

Det enda vi behöver göra är att slå ett telefonnummer så kan vi höra en röst och få prata med en människa istället för att skriva. Eller skicka ett meddelande och fråga om vi kan ta en fika ihop…eller äta lunch…Men vi gör inte det utan fortsätter våra liv i cybervärlden. Skriver kanske att vi mår skit och får 26 gillamarkeringar och 30 kommentarer där alla skickar ett hjärta….Så fullkomligt absurt!

Jag tror att vi samtliga glömmer att livet är här och nu! Vi kan inte skjuta upp saker till sedan för sedan kanske aldrig kommer. Vill vi träffa fysiska människor så måste vi bestämma oss för att göra det. Vad kan gå fel om du skickar ett meddelande till mig och vill ta en fika – eller tvärtom? Det kan ju bara bli antingen ett nej – eller kanske ett ja! Nöj dig inte med cybervärlden. Den är fiktiv och finns egentligen inte. Låt den inte bli ett substitut för den riktiga världen utan ha den som en krydda till den värld som faktiskt finns.

nalle_puh-dikt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s