Svårt med inspirationen? Då är du inte ensam!

img_3274

Det är kolsvart ute, blåser, fullkomligt SPÖregnar och är bara någon grad varmt. Min värsta årstid har rullat in och jag kämpar som en tiger för att inte tappa greppet om allt. Vill inte, får inte och ska inte bli påverkad av en årstid. Det är ju löjligt……men inte desto mindre sant. Jag mår skit av mörker! Hu!

Det har varit en jobbig period med ofrivillig vila från träning pga smärtande muskler men nu är jag så sakteliga igång igen. Jag har kämpat mot en total ovilja att träna men tränat ändå. Det är där man måste rå på sig själv och sin olust och så här långt har jag lyckats. Det har inte gått särskilt bra, jag har inte tyckt att det har varit kul och humöret har varit på en ruskigt låg nivå. Trots allt har jag tagit mig till gymmet eller tvingat mig att jogga eller gå.

Men, det har värkt. I muskler, i senfästen, i ryggen och det är förbaskat tråkigt. Jag är inte någon gnällfia som har för avsikt att underhålla min omgivning med var det gör ont för dagen men sanningen är att med åldern så kommer det ett betydligt krispigare tillstånd än när man är ung. Man är lite som en pepparkaka. Tar i lite för hårt och aj, där kom en sträckning. Lägger på lite för mycket vikt och aj, där gjorde en ömmande axel sig påmind och nej, inga vikter i benböjen för då protesterar hela muskelpaketet i rumpan! Det är så förbannat tråkigt men jag inser att min taktik att strunta i att det gör ont inte fungerar.

Så, vad gör man? Antingen käkar man en liten antiinflammatorisk kur och försöker hejda sig lite eller så letar man upp någon som kan ha lite handpåläggning i hopp om att det ska bli bättre. Hjälper inte det så kan man med kontakter och lite tur hitta någon som hjälper till med ett rehabiliterande träningsschema och hoppas att det ska ge lite lindring. Där är jag nu och jag ritar ett stort kors i mitt tak, jag är bättre! Efter hundratals och åter hundratals benböj utan vikt, med gummiband vid fötterna, ovanför knäna, smal stans, bred stans, diverse andra benövningar med gummiband och utan gummiband……så kan jag faktiskt böja benen utan att det stramar i hamstrings,piriformis och ischias. Träning är som att spela ett sällskapsspel och ideligen bli tillbakaputtad och få börja om från början.Till sist har man ju ingen lust att göra det….

Det är dock min väg tillbaka.  Att röra på mig eller träna trots total avsaknad av inspiration och lust. Att tvinga mig tillbaka till rutinerna som jag ju vet är nyckeln till MITT välmående. Att packa träningsväskan och ta mig till gymmet fastän det känns tungt, tråkigt och totalt meningslöst! Varför ska jag hålla på? Vad tjänar det till? Kan jag inte sätta mig här och bara vara gammal, ful och trött? Ge upp! Orkar inte, vill inte…..

Där kommer stoppsignalen. Jag har fortfarande något som tvingar mig ut! Ut och gå, jogga, simma, träna….gör någonting. Låt bara inte passiviteten koppla greppet.

Just nu sitter jag och väntar på dagsljuset. Klockan är bara 6 och det är en bit kvar innan det blir dag. En sak är fullkomligt säker. Jag ska inte bo i det här landet på  min ålders höst. Inte en chans! Det var inte meningen att jag skulle födas på så nordliga breddgrader, det kan jag känna i hela min själ. Jag ska helt enkelt sitta på en balkong, sippa på ett glas vin, höra vågskvalpet mot en sandstrand och njuta av en vacker solnedgång! Varje kväll! Jag ska gå ut tidigt på  morgonen när solen stiger upp och jogga i sanden för att sedan dricka mitt kaffe med utsikt över havet….Det måste vara så som det är tänkt! Inte treva i kolmörker, vara tvungen att klä på sig i lager för att inte frysa, stå ut med snöhelvetet, spöregn, ishalka och vinter. Burr! Usch! Och fy!

En liten extra kortbening har kommit in i huset. Den något äldre lilla hunden har varit full av avsmak inför den här lurviga och ganska busiga saken som helt respektlöst vältrat sig in med full kraft i vårt hus. Jag tänkte på dessa hundar igår när jag satt i bilen under några timmar. Det är verkligen tantvarning. Att jag en dag i mitt liv skulle föredra små kortbenta hundar, tre pannkakor höga, framför de betydligt större hundar som vanligtvis funnits vid min sida, gör mig förundrad. Jag saknar tryggheten med en stor hund men en liten hund är så vansinnigt enkelt. Jag orkar liksom inte tänka tanken att jag ska baxa runt med en stor hund som hårar, jagar vilt och som drar i kopplet. Tant? Mmm, tror att det är något åt det hållet…..:-)

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s