Ofrivilligt träningsuppehåll och en tappad sug! =(

IMG_3038

Först träningsvärk som inte var av det snälla slaget och så en opererad tumme. Det sista borde väl inte hindra så mycket!! Vet ni hur mycket man använder vänster tumme??? Typ hela tiden. T ex när man ska öppna en burk, skala potatis eller skära en ostskiva! Försök att skala potatis med en hand! Jag är så tacksam för att jag har två händer och här ska inte gnällas för detta är en tillfällighet och snart bra igen.

Det är ju den där träningen! Mitt livselixir som jag måste ha en dos av varje dag för att inte förfalla till idioti. Självklart går det att träna utan vikter och tack och lov har jag fler delar av kroppen som i dagsläget är intakta. Ben och mage t ex. En dag till med tummen i högläge och sedan så kör jag. Eller högläge….precis som om jag har gått med armen i vädret till nu?!  Det har jag ju inte. Jag har suttit och pillat med kristaller på en bikini och sytt en del men får väl erkänna att det där sistnämnda var lite bökigt med en ömmande tumme. Samma sak där, hur mycket man använder sina tummar vet man inte förrän man inte kan det.

Regnet står som spön i backen och det är fortfarande mörkt fastän klockan närmar sig 7. Nu är det bara att gilla läget och intala sig att det här med höst är livet på en pinne. Jag skulle verkligen kunna deppa ihop och må riktigt skitdåligt av att det är en oändlig räcka av månader tills det är vår och ljuset kommer tillbaka. Det är just det där ljuset! Avsaknaden av detta kan få mig att halvt förlora förståndet. Ljuset tidigt på morgonen som håller i sig till nästan mitt i natten, solen som inte ger upp förrän sent på kvällen…. Nu rullar höstmörkret in och det blir mörkt tidigare och tidigare. Svårt för min kropp och knopp. Om jag inte har fokus på att må alldeles förbannat bra är det lätt att ge efter för deppvågen som gärna omfamnar mig den här årstiden. Den får inte och den ska inte ta mig.

Hjärnan är roten till allt! Både det goda och det onda. Det är den som avgör hur lycklig och nöjd jag kommer att vara eller hur sorgligt livet kommer att bli. Den måste programmeras mycket noggrant och lotsas in på en harmonisk våglängd. En inte helt enkel uppgift men långt ifrån omöjlig! Jag vill, jag kan och jag SKA hålla näsan över vattenytan! Med alla medel! Tänk att man har en så pass trög historia högst uppe på sitt väsen att man kan styra den! Vilken grej! Den är så lättlurad att det är snudd på löjligt. Påminner mig om en saga när jag var barn där glada tankar gjorde att man kunde flyga.  Det är ju lite sant faktiskt även om vi nu inte lättar från backen rent fysiskt.

Mina tankar den sista tiden har varit allt annat än positiva! Höst. Usch! Jag har känt mig trist och tråkig. Haft en riktigt dålig kostvecka.  Det mesta har åkt ned i foderluckan och helt plötsligt låg jag i det där förbannade diket och kravlade igen. Jag har sovit uselt en tid och känner mig ful och sliten. Gammal! Alla år som jag normalt skiter i kom ikapp mig och  det som jag så ivrigt propagerar för att man inte får göra omfamnade mig som en boaorm, jag tappade sugen! Med ens kändes allt trist, ointressant och hopplöst och direkt som den känslan infann sig så var hjärnan där och kopplade greppet, aha, hon mår skit. Jag hänger på! Och, så är cirkeln sluten! Den där skallen! Det är där, mellan öronen, som allt avgörs även om vi inte tror det. Det är där allt sitter som lyfter och bär oss eller bromsar och stoppar oss.

Idag har jag börjat att kravla mig ur det där diket! Jag ska ta tag i mitt begynnande självgnäll och sparka det rätt åt helvete. Självömkan är det mest destruktiva som finns och något jag själv avskyr att lyssna på. Jag har ingen som helst empati med människor som kroniskt gnäller över sina sjukdomar, sitt elände och sin oförmåga. Jag känner för många som är svårt sjuka, som har verkligt stora bekymmer och som är tappra som vikingar, för att orka bry mig om de där som har kopplat sin personlighet till sina sjukdomar. De där som fyrar av sin sjukdomshistoria och sina hinder innan du ens har uppfattat namnet.

Så, dags att spotta i nävarna och slåss mot min olust! På med regnstället, ut i blåsten och gilla läget. Som vanligt när jag skriver det kommer jag att tänka på min pappa. Han satt där i sin rullstol med kallbrand i hela kroppen, amputerade kroppsdelar , fruktansvärt sjuk och fortfarande, fortfarande med ett snett leende tittade han på mig och sa ” det är bara att gilla läget!” Lilla pappa, min viking och förebild. Bit ihop, stå på dig annars gör någon annan det, ensam är stark , allt som inte dödar härdar och  du är inte slut förrän du är död! Hårda ord till en liten flicka, tufft att leva upp till som tonåring men en livlina till en vuxen kvinna!

IMG_2292

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s