Pappersrensning och hästminnen!

10307410_1419681034961192_6310885708384716650_n

Jag är inte så väldigt ordningsam med papper. På skrivbordet råder ett totalt kaos men trots detta så har jag ganska bra koll på vad som ligger var. Idag skulle jag ha tag på ett gammalt kvitto. Någon duktigare person än jag skulle förstås ha placerat detta i en pärm i datumordning, men nu är ju inte jag så bra!  Jag hade lagt det i min ”hög”! Högen där allt finns som jag inte riktigt tycker ska bo i en pärm utan som bara ska sparas. Ett tag! Där hittade jag lite fynd.

Jag har ju alltid skrivit olika saker och nu hittade jag något som jag tydligen skrivit till en god vän. Ett litet kåseri från stallet från den tid då jag hade häst. Datumet är 2007 så det är ju några år sedan. Du som har häst känner nog igen dig! 🙂

”Det var kallt! Det blev rökpuffar när jag andades och då är det kallt! Regnet strilade ned och skapade en svintobuske av min frisyr. Tröjan hade blivit våt och jag hade valt fel skor den här morgonen. Jag tittade ned där jag balanserade i den gigantiska gödselstacken, bara för att upptäcka att de tidigare röda och dyra löpardojjorna nu var helt degraderade till stallskor. Stackarna! De som tidigare studsat runt med mig och varit kritvita runt det röda var nu riktigt inkletade med nedregnad gödselstack. Endast en hästmänniska kan förstå hur äckligt det är.

Jag suckade och fortsatte min vanskliga promenad med den, som alltid, överfyllda skottkärran upp mot toppen av stacken. Skit också! Nu välte hela lasset. Jaha, nu var det spån högt och lågt. Både det ena och det andra hade nu fyllt både strumpor och skor. Varför i hela friden måste gödselstacken vara hög som Mount Everest?

Regnet tilltog och jag flydde in i stallet. Brr, den tidigare svettvåta tröjan var nu isande kall och för vilken gång i ordningen hade jag glömt att ta med ett ombyte? Tänk så enkelt det vore. Vips, av med tröjan och på med en ny. Så skönt det hade varit i stället för att huttra vidare med en blöt polotröja smetad runt kroppen. Hm, vart var jag nu? Hö -packa, havre – mäta, olika pulver – skvätta i, betfor – blöta, spån – kånka in och fylla på, grejer – tvätta av och putsa, sopa, kratta…..!

Ute i hagen såg jag att den blankborstade fuxen hade lagt sig ned och vällustigt rullade runt i geggamojjan som hans hage bestod av denna dag. Oh nej! Den dummern tyckte att det var läge att hoppa runt i en yster dans efteråt. Jag stod med andan i halsen och undrade om de fyra benen tänkte vara på plats under honom eller om de händelsevis hade för avsikt att åka åt varsitt håll i smeten. Den här gången gick det bra och fuxen lugnade ned sig. Han började stillsamt sitt eviga sökande efter ett vissnat strå här och där.

Ridpasset hade varit lyckat. Vi hade jobbat som ett team och trots att jag frös så var jag nöjd där jag stod. Alla dessa timmars träning, ambition, drömmar och krossade drömmar…det här var belöningen. Ingenting hade varit jobbigt, halvhalterna gick igenom bara genom att sitta till lite grand. En arbetsvillig, frustande hästkropp hade dansat under min rumpa – helt fantastiskt.

Jag måste påminna mig om att det är så här det kan vara den där dagen när allt sitter fast och känns motigt. Den där dagen när jag känner mig värdelös och undrar om jag är född med puckel och på grund av den inte kan sträcka på mig! Den där dagen när armarna fladdrar, händerna är för höga och ostadiga och vi drar åt olika håll! Det är då jag måste komma ihåg att vi KAN dansa!

Jag var klar i stallet för denna dagen. I bilen väntade Ami med en blöt puss och min fikakorg med en stor macka och varmt kaffe. Frågan är om livet kan bli så mycket bättre – trots att man har skit på skorna?”

Det var Mille, my one and only! Hästen som jag har letat efter resten av mitt hästliv och som ledde till att jag helt slutade med häst. Snäll, snällare, snällast och en underbar häst att rida. Han fanns tyvärr inte i mer än ett exemplar trots att jag letade i många år efter en likvärdig hästkamrat. Han skadade sig förstås. Det som brukar hända med hästar. Det var mitt livs hästkärlek och jag har svårt än idag att titta på bilder av min kopparblanka vän. Det är 8 år sedan han åkte till hästhimlen, outhärdligt sorgligt och baksidan av djurägandet. Fy!

Nej, ut i verkligheten. Solen skiner, det är lite svalare och underbart skönt! Härlig lördag på er!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s