Varför har man en blogg?

self-esteem1

Ja, det kan man undra? Kan man ha ett självförtroende så stort att man förväntar sig att eventuella läsare ska finna nöje i att läsa det man skriver ned? I landet lagom får vi ju inte tro alltför högt om våra prestationer och bör inrätta oss i ledet under jante lagen. Inte kan väl jag! Eller kan jag det? Kan jag med mina ord få dig som läsare att skratta, tänka efter, göra annorlunda eller bara känna dig underhållen så är mitt mål nått. För det är klart att jag vill ha läsare till mitt dagliga pladder.

Jag älskar att skriva! Det är vansinnigt roligt att skriva om träning eftersom det är ett gigantiskt intresse jag har men inte ens jag finner nöje i att referera träningspass dag efter dag. Tränande läsare tycker säkert att det har en poäng men de som inte gör det avfärdar säkerligen mina squats med ett Bah! Av den anledningen så måste man vidga sina vyer. Livet har ju fler timmar på dygnet än de 2 jag är på gymet.

Vad ska man då skriva om? Lika patetiskt som det blir ifall jag ständigt kläcker ur mig klämkäcka rader om hur duktig jag är, hur lycklig jag är, hur glad jag är eller hur lyckat mitt liv är…lika urtrist blir det att skriva om mitt usla mående, min depression, livströtthet, utmattning och annat deppigt. Det vi måste ha är en mix! Lite av varje, precis som själva livet. Först då fångar en skrivare i alla fall MITT  intresse. Om det bara ältas en massa tråkigheter orkar jag inte läsa och är det alltför hysteriskt åt andra hållet orkar jag inte läsa det heller.

En märklig företeelse är att bloggare som skriver om eländes elände ofta får många kommentarer på bloggen där alla känner igen sig i det sorgliga som denne nu har präntat ned. Ett inlägg som är attans så positivt, glädjefyllt och exalterat får betydligt mindre uppmärksamhet och kanske inte en enda kommentar. Är inte detta underligt? Vill vi alltså hellre vara medältare i ledsamheter istället för att glädjas med den glada?

Idag ska i alla fall JAG vara alldeles jätteglad. Som vanligt har jag startat min dag med ett träningspass och den här dagen var det väldigt kul. Det är förstås inte alltid samma känsla men denna dag var jag stark och kände mig oövervinnerlig. Tänk att få känna så enbart genom att man har tränat hårt! Inte pga av något annat än en otrolig endorfinkick. Jag har sagt det SÅ många gånger men kan inte tjata nog om det. Träning är världens bästa  antidepressiva drog. Jag väntar på den dag då läkare slutar att skriva ut en massa skit i tablettform och istället remitterar sina patienter till ett gym!

Det blåser vårvindar friska utanför fönstret men är 14 grader varmt. Äntligen får de stackars frusna vitsipporna sträcka på halsen och visa sina kronblad. Det är otroligt  vackert utanför min dörr. Jag skulle önska att det gick att stanna tiden här ett tag. Fortsättningen av dagen är ett oskrivet blad. Jag känner mig helt ointresserad av plikter eller måsten  och ämnar njuta vidare av livet denna eftermiddag.

12d09d04da7cb71e625b105de9b8581a

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s