Trött, tröttare, tröttast…

sleeping-smiley

Alltså, nu börjar den här formsvackan bli förbaskat långtråkig. Nu får det väl i alla fall vara nog? Sjuk i två veckor av en influensa, men lägg av! Det kan ju inte vara möjligt att jag ska gå här och stånka i ännu fler dagar? Gah! En dag till har jag sagt att den får på sig att dra åt skogen. En dag till. Det är i morgon. På måndag SKA jag till gymet. Jag ska sätta ihop ett fånigt, lätt, ynka pass men jag SKA träna. Innan jag förlorar förståndet.

Jag är fullt på det klara med att man inte anstränger sig med hög puls när man fortfarande har en infektion kvar i kroppen. Det vore synnerligen korkat. Men vad räknas detta som? Trötthetssyndromet? Det är ju knappast ett sjukdomstecken att vara trött? Kan väl aldrig bli pigg mer om jag inte tar den här trötta känslan och slåss mot den. Måste, måste jaga bort den. Även om det känns oemotståndligt att lägga sig ned och bara ge efter för lusten att sluta ögonen och sova en stund. Lathet föder lathet! Ju mer jag matar min trötthet desto tröttare känns det som att jag blir.

Kondition är en färskvara, tro inget annat. Hur ofta får jag inte höra ”du har så bra grundkondis och har ju så lätt att komma i form”! Ungefär som om grundkondition är något vi skaffar oss och som hänger kvar som en slags egenskap vi har tills vi dör. Det är bara snack! Ingen kan skaffa sig kondition en gång för alla. Konditionen måste underhållas och skötas för att fortsätta vara vår kompis. Kanske tar det längre tid att förfalla för den som en gång varit vältränad och man kan ha en fördel i att man faktiskt vet att det går att bli vältränad igen. Kroppen vill ju väldigt gärna ge efter för minsta motståndets lag.  Min kropp är inget undantag. Självklart vill den ligga där i soffan framför TVn med en filt och småslumra. Om den får en chans!!!!

Det skulle nog kunna vara precis det som skiljer mig från många andra. Den här kroppen som jag bor i får aldrig den där chansen – om den nu inte är sjuk. Men det är då, endast då, som den får hänfalla sig åt ett vegeterande liv i ett soffhörn. Det kanske är just det som gör att ”jag har så bra grundkondis och så lätt att komma i form”! Jag ger inte efter för minsta motståndets lag. Jag avskyr att känna mig sjuk och orkeslös och jag gillar helt enkelt inte att vara stilla. Stilla får vi vara ändå en vacker dag och det är inget tillstånd som lockar mig så värst.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s